84 bloggare på dödslistan

Bangladesh grundades som en sekulär stat – men den förra regimen införde islam som statsreligion. Det går inte ihop och den dubbla bokföringen har resulterat i en dragkamp vars yttersta följd är terror och politiskt våld. De som betalat det högsta priset är de som vill hålla samhällsdebatten och det fria samtalet vid liv, skriver Ratan Kumar Samadder, fristadsförfattare i norska Bergen.

16 december 2015 Text: Ratan Kumar Samadder Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

Bangladesh är ett sydasiatiskt land med en befolkning på över 160 miljoner. Av dessa är över 90 procent muslimer, ungefär 8 procent hinduer, medan kristna, buddhister och, får man förmoda, ett antal ateister står för de återstående två procenten. Enligt Bangladeshs konstitution är landet både sekulärt och islamiskt. 2010 återinförde högsta domstolen i Bangladesh landets sekulära status i konstitutionen, sedan denna strukits 1977 av en militär ledare vid namn Ziaur Rahman. Men islam står alltjämt kvar som statsreligion och har gjort så sedan 1988 då den infördes av den dåvarande militäre ledaren H. M. Ershad. Konstitutionen garanterar även yttrandefrihet och pressfrihet, om än med vissa förbehåll. Det står: ”Förutsatt att alla rimliga lagliga restriktioner för att säkerställa rikets säkerhet, dess goda relationer med främmande makt, den allmänna ordningen, anständigheten och moralen, samt för att beivra förakt mot domstolsväsendet, förtal eller uppvigling till brott efterlevs – äger (a) varje medborgare rätt att uttrycka sig fritt i tal och skrift; och (b) är pressfrihet garanterad.”

Gång på gång har Folkrepubliken Bangladeshs regering gjort inskränkningar i yttrande- och pressfriheten med hjälp av nya lagar och ibland även genom lagvidriga trakasserier av journalister och/eller tidningar. Varje år utsätts många journalister för tortyr utan rättslig prövning, många ställs inför rätta, många fängslas. 2013 infördes ännu en lag; Lagen om informations- och kommunikationsteknologi (tillägg), som innehåller en ytterst kontroversiell klausul. I lagens 57:e paragraf står det: ”Om någon avsiktligt publicerar eller sprider material eller medverkar till att publicering eller spridning av det sker på webbsajt eller annan elektronisk form och materialet ifråga är falskt och obscent så att den som ser, hör eller läser det med alla relevanta omständigheter inberäknade kan antas påverkas i ohederlig eller korrupt riktning, eller tänkas vilja störa eller skapa förutsättningar för att störa lag och ordning, skada bilden av staten eller personen eller bidra till att religiösa känslor såras eller till skadlig aktion mot person eller organisation, kommer denna handling att betraktas som ett brott.”

Från detta brott kan man inte frias mot borgen och straff från sju år till uppemot fjorton år kan utmätas, inklusive böter på upp till 10 miljoner BDT (1 miljon kronor). Sedan lagen trädde i kraft har den tolkats strängt och varit flitigt i bruk för att begränsa yttrande- och pressfriheten, med en särskild udd riktad mot dem som uttrycker sina åsikter i sociala medier som bloggar och Facebook. Många bloggare och Facebook-användare har arresterats och fängslats, anklagade för att ha sårat religiösa känslor, i synnerhet islam. Betydligt färre har arresterats för att ha kritiserat regeringspartiets handlande.

Det värsta som lagen fört med sig är att den muslimska majoriteten inte drar sig för att helt enkelt utnyttja den i syfte att trakassera andra, framför allt dem som bekänner sig till andra religioner eller som är ateister. I september 2015 arresterades en VD för en NGO-organisation vid namn Mohon Kumar Mondol, anklagad för att ha sårat religiösa känslor genom ett inlägg på Facebook. Vad han gjort var att kritisera Saudiarabiens regering för olyckan under hajj, då många pilgrimer dog. Förvånansvärt nog greps han mindre än en timme efter att ha skrivit inlägget. Liknande arresteringar är mycket vanliga i Bangladesh. En journalist vid namn Manash Mukherjee arresterades för att på Facebook och i pressen ha framfört kritik mot en ministers åtgärd att utplåna en hel hinduisk, välkänd familj i Faridpur i Bangladesh. Efter en storm av protester i sociala medier har han friats mot borgen, trots att han alltså åtalats med hjälp av den nya lagen som inte medger att man frias mot borgen, vilket om något indikerar att rättsväsendet är helt och hållet styrt av regeringen. Liknande fall av arresteringar är ytterst vanliga i Bangladesh. 

Vad som beskrivits ovan är det förtryck som människor i allmänhet utsätts för vid uttryckandet av sina åsikter, som en följ av den nya maktförstärkande lagen. Men det är ingenting mot vad landets författare och bloggare kan råka ut för. Hittills under 2015 har fem personer, fyra bloggare/författare och en förläggare, huggits till döds av utsända från islamiska terroristorganisationer. Ytterligare två författare och en förläggare har attackerats men överlevt. Samtliga avlidna har fått sätta livet till för att de enligt de islamska terroristerna sårat muslimernas religiösa känslor. Faktum är att författarna/bloggarna var ateister och för ett sekulärt samhälle, mänskliga rättigheter och ökad jämställdhet, som ibland kritiserade islam, i synnerhet islamisk fundamentalism, islamisk terrorism och Sharia och som skrev vetenskapliga essäer som sällan ifrågasatte islamiskt vetande; medan förläggarna av rent affärsmässiga skäl publicerat böcker skrivna av ateister, utan att ens själva vara det.  

Den 26 februari 2015, knivhöggs Avijit Roy (42 år), en bangladeshisk-amerikansk författare och grundaren av den första sekulära bloggen på bengali, Mukto-Mona (fritänkare), till döds på Dhakas Universitet. Han hade skrivit nio böcker, några av dem helt unika i bengalisk litteratur. Han befann sig i Bangladesh för att närvara under en månadslång bokmässa i samband med att han fått två nya titlar publicerade. Hans hustru Bonya Ahmed blev också attackerad, överlevde men förlorade sin vänstra tumme. Avijit Roy var en av de mest framstående vetenskapliga författarna på bengali och intog en särställning med internationell räckvidd när det gällde förespråkandet av yttrandefrihet i Bangladesh. När fyra bloggare arresterades och fängslades av polisen 2013 protesterade han och lyckades med hjälp av internationella påtryckningar få dem frisläppta. Hans död är en stor förlust för yttrandefriheten och pressfriheten i Bangladesh.  

Den 30 mars mördades även Washiqur Rahman (27 år) på öppen gata i Dhaka, när han var på väg till sitt kontor bara ett stenkast från hemmet. Han var en sekulär bloggare och en satiriker som siktat in sig på sociala orättvisor och religiöst hyckleri. Rahman stod inte ens med på listan över de 84 ateistiska bloggare som publicerats av bangladeshiska fundamentalister 2013. Trots att han skrev under eget namn var det få av hans bloggande kolleger som kände till hans identitet eller hade sett ett foto av honom. Ändå lyckades terroristerna identifiera och döda honom. Två mördare med machetes stoppades av en förbipasserande hermafrodit när de flydde från mordplatsen. Båda går på koranskolor och de har berättat för polisen att de är stolta över att ha kunnat döda Rahman men har inte en aning om vad han skrev eller var; de har bara fått order om att utföra dådet av sina överordnade och sedan gjort som de blivit tillsagda.  

Bloggaren och författaren Ananta Bijoy Dash (32 år) mördades i Sylhet den 12 maj 2015. Även han dödades på väg till kontoret som låg alldeles i närheten av hans hem. Han arbetade som moderator på bloggen Mukto-Mona tillsammans med Avijit Roy och hade skrivit tre vetenskapliga böcker. De flesta av hans blogginlägg tar upp evolutionsteori. Efter mordet på Avijit Roy insåg han att han stod i tur på de islamiska terroristernas dödslista och försökte ta sig ut ur landet men misslyckades.  

Senast i raden av mördade sekulära bloggare i Bangladesh är Niloy Chakrabarti (27 år), även känd under namnet Niloy Neel. Han mördades den 7 augusti i det hus han hyrde. Den 15 maj noterade han på Facebook att han blivit skuggad av några personer och därför gått till polisen som dock vägrat att ge honom skydd. Han skrev också att det skedde med motiveringen att de inte kunde garantera hans säkerhet. I stället hade de rekommenderat honom att sluta skriva eller att lämna Bangladesh. De flesta bloggare i Bangladesh undviker all kontakt med polisen eftersom de är rädda för att bli trakasserade. Niloy Chakrabarti var en aktiv röst mot det förtryck som hinduer och andra minoriteter utsätts för av islamska fundamentalister. Han var också aktiv i en mängd olika människorättsgrupper, kvinnorättsorganisationer och liknande.

Efter Niloy Chakrabarti död har polisen fått utstå hård kritik såväl i inhemsk som utländsk press och har nu börjat erbjuda visst skydd om någon anhåller om detta. Men bloggare lär inte dra några större växlar på de löften som utfärdats med tanke på att Bangladeshs polischef bara två dagar efter mordet på Niloy Chakrabarti rekommenderade dem att hålla sig inom gränserna. Även om han uttalade sig kritiskt om mordet uttryckte hans formuleringar närmast ett rättfärdigande av mördarna. Landets regering tycks inte heller finna frågan särskilt angelägen. Trots att så många sekulära bloggare har mördats väntar man fortfarande på att premiärministern Sheikh Hasina ska göra ett uttalande i pressen eller någon annanstans. Premiärministerns son Sajeeb Ahmed Wajed Joy sade till Reuters att frågan är alltför känslig för att hans mor ska kunna kommentera den offentligt. Muhammad Zafar Iqbal, en populär författare och professor emeritus vid tekniska och vetenskapliga universitetet i Shahjalal i Bangladesh förklarade för media att Joys uttalande bara kunde tolkas som att morden på bloggare skulle fortsätta utan hejd och utan någon som helst form av ingripande från regeringshåll. Iqbals ord blev inte oemotsagda och han kritiserades hårt av regeringspartiets studentfalang, medan radikala muslimer skickade brev till honom med uppmaningen att bereda sig på att dö. Han tvingas nu ha beväpnade livvakter för sin säkerhet. De flesta populärförfattare drar sig för att uttala sig om morden av rädsla för att själva bli dödade. Några har i stället valt att följa polischefens exempel och kritisera bloggarna för det de skriver. Ytterst få författare har deltagit i aktionsgrupperna som kräver att mördarna häktas och ställs inför rätta. 

Det har alltså gått så långt att de flesta bloggare känner rädsla för att stanna kvar i landet. Det stora flertalet av de mest tongivande bloggarna har lämnat Bangladesh med hjälp av olika humanitära organisationer; de som lyckats ta sig ur landet av egen kraft är få och många är fortfarande kvar. För dem är livet förknippat med en överhängande rädsla för att bli dödad närsomhelst, varsomhelst. Många har helt slutat skriva. De har raderat sina gamla statusar och inlägg samt avaktiverat sina Facebooksidentiteter.  

Och den 31 oktober mördades Faisal Arefin Dipan, som ägde förlaget ”Jagriti Prokashoni”, inne på sitt kontor. Han hade publicerat två böcker av Avijit Roy, som mördades i februari. Ytterligare en av Avijit Roys förläggare attackerades samma dag liksom även två bloggare men samtliga överlevde om än med svåra skador. Attackerna mot förläggare har förändrat helhetsbilden i Bangladesh när det gäller yttrandefriheten. Tidigare var det bara sekulära bloggare och författare som fruktade för att bli dödade av islamska extremister, nu delar de den rädslan med förläggarna. Det har lett till att förlagen inte längre vågar ge ut böcker med sekulärt innehåll. I februari 2015 attackerades förlaget ”Rodela Prokashoni” av extremister för att ha publicerat en översättning av boken ”23 år, en studie av Muhammeds profetiska bana”, ursprungligen skriven av Ali Dashti. Förlagets lokaler stängdes och det blev portat i två år från bokmässan Ekushey. Yttrandefriheten går således av allt att döma en mörk framtid till mötes i Bangladesh.

Alla mord och attacker mot författare, bloggare och förläggare har ”Ansarullah Bangla Team”, en bannlyst islamsk terroristorganisation eller ”Ansar Al Islam”, den indiska förgreningen av Al-Qaida, tagit på sig.

Att författare blir förföljda är inget nytt fenomen i Bangladesh. Så länge landet har varit självständigt har det funnits inskränkningar i yttrandefriheten och författare har blivit förföljda för sina frihetsanspråk. Det första kända fallet är från 1974 då poeten Daud Haider landsförvisades efter att ha skrivit en dikt. Han lever nu i Tyskland. Vid ett flertal tillfällen har han försökt återvända till Bangladesh men utan framgång. Taslima Nasreen, en berömd författare och feminist tvingades fly ut ur landet 1994 efter att ha gett ut boken ”Lajja”, som tar upp svårigheterna som drabbar hinduiska familjer som lever med radikala muslimer. Boken är bannlyst i Bangladesh liksom tre andra av hennes böcker som publicerats senare i Kolkata i Indien. Taslima Nasreen lever också hon utomlands och har aldrig tillåtits återvända till Bangladesh. Islamiska extremister har vidare krävt att författaren och professorn Ahmad Sarif (som inte längre är i livet) skulle få dödsstraff; anfallit den berömde poeten Shamsur Rahmans hus 1999 (han lever inte heller längre); försökt döda den sedermera avlidne, berömde författaren Humayun Azad på Dhakas Universitetscampus 2003; för att sedan 2007 kräva att Arifur Rahman, som tecknade serier för ett nyhetsmagasin och ställts inför rätta, skulle dömas till döden. Han flyttade slutligen till Norge med hjälp av ICORN. En annan person, den sekuläre bloggaren Asif Mohiuddin, knivhöggs utanför sitt kontor i Dhaka den 15 januari 2013. Efter den händelsen lämnade han Bangladesh och bor numera i Tyskland; ytterligare en sekulär bloggare från Dhaka, Ahmed Rajib Haider, dödades den 15 februari 2013.

Samma år, strax efter att Ansarullah Bangla Teamet tagit på sig mordet på bloggaren Ahmed Rajib Haider, publicerade ett antal radikala islamiska tidningar medvetet och helt oetiskt ett antal blogginlägg som innehöll kritik mot ett par koranverser som förespråkade våld. Eftersom Haider var anhängare av ”Shahbagk-rörelsen” (en rörelse som uppstått spontant och initierats av ett antal bloggare som ansåg att de som begått krigsberott 1971 måste ställas inför rätta). Med tanke på att de flesta som förklarats skyldiga till krigsbrott tillhör ett radikalt islamiskt politiskt parti vände sig en mängd radikala muslimer mot Shahbagh-rörelsen och mot bloggarna. En islamisk organisation bestående av lärare från en koranskola samt studenter som kallade sig för Hefazot-e-Islam krävde att dödsstraff skulle utmätas för samtliga sekulära bloggare (de använde sig av begreppet ateistbloggare). Under en islamisk sammankomst hetsade Allama Shah Ahmad Shafi, organisationens ordförande, de islamiska extremisterna genom sitt uttalande om att det är varje muslims heliga plikt att döda de ateistiska bloggarna. Men han blev varken arresterad eller hotad med rättegång för att ha uppeldat massorna med sådant provokativt tal, i stället förlänades hans koranskola ett stycke värdefull mark av regeringen. Man kan säga att Bangladeshs regering försökte att lugna honom med ett slags belöning för att hålla honom och hans organisation på mattan. Denna islamiska organisation har 13 åtalspunkter, varav så gott som samtliga är ytterligt primitiva till sin natur.

Som ett led i sina aktiviteter överlämnade denna islamiska organisation en lista på 84 ateistbloggare till regeringen och krävde att samtliga som fanns med på den skulle dömas till döden. Regeringens reaktion blev att arrestera fyra bloggare. De fängslades och en rättegång förbereddes. Tre av dem har lämnat landet efter att ha friats mot borgen. Tillägget till lagen om informations- och kommunikationsteknologi kan också ses som regeringens svar på Hefazot-e-Islams krav. Nu känner alla sekulära bloggare rädsla både för att bli dödade av extremister och att arresteras av de maktfullkomliga myndigheterna som kan välja att tolka deras agerande som ett brott mot ovannämnda lag.

I Bangladesh finns det ytterligare vissa fakta som har gjort de sekulära sårbara för attacker från extremistiskt islamiskt håll. Det finns mer än 50 000 koranskolor i Bangladesh där regeringen inte har någon som helst insyn. Dessa koranskolor kallas för ”Qawmi” och de har sina egna studieplaner, som omfattar endast islamisk utbildning och jihadism. Varje år genomgår tusentals barn denna utbildning och förvandlas till jihadister. Regeringen har flera gånger försökt ta kontrollen över denna form av utbildning, utan framgång. Bangladeshs regering har vidare tvingats skrinlägga planerna på att ge kvinnor lika arvsrätt efter protester som de islamiska extremisterna legat bakom. De kräver även att den nuvarande skolpolitiken upphör trots att den inte omfattar ”Qawmi”-skolor och trots att religionskunskap ingår i undervisningen.  

När Bangladesh blev självständigt var det som ett sekulärt land eftersom den frihetssträvande nationalistiska rörelsen saknade religiösa förtecken. Rörelsen hade sina rötter i den sekulära rörelse som 1948 och 1952 kämpade för det bengaliska språket. Redan kort tid efter självständigheten syntes dock de första tecknen på en tillbakagång i landet som pågår än och ger väldigt lite utrymme för någon yttrandefrihet. Att det finns religiösa eller/och etniska, radikala/extrema organisationer är något som de flesta länder får leva med och att dessa kräver inskränkningar i yttrandefriheten är även det vanligt. Men sådana grupper måste tacklas effektivt av regeringen. På den punkten har Bangladesh misslyckats och det finns inte mycket hopp om att någon förbättring ska komma till stånd inom den närmaste framtiden.