Alltmer information, allt mindre frihet

8 juli 2015 Text: Ola Larsmo Illustration: Kajsa Nilsson

I slutet av 1990-talet dök en ny förkortning upp i den internationella debatten: ECHELON. Journalister i bland annat Nya Zeeland lade fram uppgifter om att signalspaningen från Kalla krigets dagar knappast avtagit, utan tvärtom förstärkts till rent astronomiska proportioner, och nu även användes för att övervaka till exempel europeiska företags datatrafik. Frågan behandlades först lite snett från sidan, närmast som en konspirationsteori bland andra; tills ingen mindre än före detta CIA-chefen James Woolsey bekräftade att systemet existerade och användes på just detta sätt. Tekniken hade helt enkelt gjort det möjligt.

Då befann sig världen i den kanske lugnaste avspänningsperioden på ett sekel, efter Järnridåns fall och före 9/11. Ändå växte de digitala övervakningssystemen snabbare än någonsin och säkerhetstjänster tog sig allt större friheter med såväl medborgares integritet som med affärshemligheter. För att det var tekniskt möjligt.

Att rulla tillbaka en teknologisk utveckling är varken möjligt eller önskvärt. Att icke-demokratiska stater som Kina och Iran använder den digitala övervakningen till att hålla sina medborgare på plats förvånar ingen – det är det totalitära tänkandets natur. Samtidigt växer hoten mot yttrandefriheten också ur de demokratiska staternas underrättelsetjänster och spionprogram – hela tiden med hänvisning till medborgarnas ”säkerhet”. För att skydda dig måste vi spionera på dig, kartlägga ditt ansikte, dina shoppingvanor och ditt sätt att gå. Annars är du i fara. Och hela tiden används denna information för att flytta tillbaka de medborgerliga rättigheterna. Vem som helst har kunnat gripas var som helst och föras vart som helst för ”förhör”. I säkerhetens namn. Att sedan även de digitala informationsinsamlingssystemen rymmer luckor och kan ge helt felaktiga resultat bortser vi från.

PEN American Center släppte i november 2013 en undersökning som byggde på intervjuer med de egna medlemmarna, vilken visade att en av sex författare i dag drog sig för att skriva vissa saker på digitala och sociala medier – man var rädd att bli kartlagd. Självcensuren är i dag ett faktum även i de länder som betraktar sig som demokratiska.

Teknik kan inte avskaffas. Kunskap kan inte grävas ned. Men medvetenheten om behovet av att vakta väktarna behöver väckas och skruvas upp till en nivå där vi kan kräva ansvar av de som övervakar oss – men som själva menar att de bara vakar.

Dissidentbloggen grundades just för att försöka vara ett litet bidrag till att motverka de anti-demokratiska krafternas allt starkare inflytande över nätet. Vi har under årens lopp velat utgöra ett andningshål för texter och författare som annars inte kunnat publiceras. Och vi vill också bidra till den nödvändiga debatten av vad som sker i den digitala övervakningens spår. I detta nummer skildrar vi hur det i dagens Kina samtidigt växer fram nya system för övervakning och nya kryphål för medborgarna att kommunicera utanför Partiets kontroll. Vi skildrar utvecklingens Irans e-bok-sektor, där det likaså skapas möjligheter för nya och kritiska röster att nå sina läsare. Sarah Clarke från PEN International beskriver hur yttrandefrihetsfrågan i dag helt vuxit samman med frågan om vad vi kan säga högt i digitala medier. Och vi diskuterar krypteringens möjligheter – något vi alla måste lära oss mer om.

Ska vi försvara demokratin och få den att växa i våra samhällen måste helt enkelt vi alla bli bättre på att vakta väktarna.