”Att jag fanns var brottsligt i sig”

Att vara homosexuell i Iran har ett högt pris. Inte minst om man dessutom är författare och öppen med sin sexualitet. Den 21-årige Payam Feili är den första författaren i Iran som öppet skrivit om sin sexuella läggning, i ett stort antal romaner och diktsamlingar som censurerats av den iranska regimen. Efter att han hängdes ut i media med bild och rubriken ”bög” tvingades han lämna landet. Här berättar han själv sin historia.

16 december 2014 Text: Payam Feili

Livet i Iran var inte enkelt eftersom jag var medlem av en minoritet, och regimen och en betydande del av samhället erkänner inte minoriteternas grundläggande och naturliga rättigheter. Bara det att jag fanns var brottsligt i sig. Bilden av mitt liv var enligt andra en bild av fördärv och osedlighet. Rättssystemet i Iran behandlar homosexualitet som en sorts brott och man verkställer högsta domen för den dömde. Den religiösa föreställningen som utgör en viktig del av iraniernas kollektiva tro intar en hård inställning mot homosexualitet. Naturligtvis visar inte heller själva samhället sin goda sida för den grupp av sina medlemmar som skiljer sig från majoriteten. Regimen använder förnedrande ord när den ska beskriva oss och istället för homosexuell använder sig den av begreppet ”likalekande”. Detta med tanke på att regimen inte vill höra något tal om minoriteternas rättigheter och knappt pratar om dem.

Jag hade begått ett annat brott också. Jag skrev noveller, och i mina noveller talade jag om min identitet, så mycket som jag kände till om den. Jag hittade mig själv genom att skriva. Jag mådde bättre genom det. Men detta gällde en homosexuell person och att tala och skriva om en sådan var förbjudet. Det var bara utanför Iran som mina böcker fick lov att publiceras och naturligtvis fick detta följder. Jag fick inte tillstånd till andra upplagan av min första och enda bok som jag hade fått tillstånd för tidigare. Samtidigt kunde inte förläggarna i Iran utverka publiceringstillstånd till några diktsamlingar och novellsamlingar som hade förberetts för publicering. Att vara homosexuell hade påverkat många saker i mitt liv. Ju mer jag utvecklades inom mitt yrke, i desto högre grad blev jag förhindrad att utöva mitt vardagsliv. Mina närmaste vänner undvek att träffa mig. Jag hade blivit avpolletterad. Jag insåg att jag var tvungen att betala ett högt pris för min sexuella identitet. Min familj fick betala ett högt pris för att jag skulle ha minsta arbetsro. Efter att de civilklädda styrkorna besökte mig på jobbet några gånger, förlorade jag mitt jobb som lektör på ett förlag, och en tidning kopplad till de paramilitära Pasdaran påstod i en artikel under namnet ”den långsamt växande ökningen av homosexuella medier” att jag hade haft kontakt med anti-iranska medier, och att jag på beställning från oppositionen producerar verk med inslag av ”omänskligt innehåll som uppmuntrar till homosexualitet”.

I en annan artikel blev jag anklagad för att tillhöra en grupp som ämnar störta regimen och som stöds av Israel. Några månader innan min resa från Iran, blev jag intervjuad av en hebreisk tidning. I den intervjun berättade jag att en av mina romaner skulle publiceras i Israel på hebreiska. Denna nyhet gjorde att Pasdaran (de paramilitära) anklagade mig för att tillhöra den anti-iranska rörelsen i Israel. Detta påstående skulle innebära svåra juridiska påföljder för mig. Några dagar efter att jag hade skrivit mitt svar till de paramilitäras tidning, lämnade jag Iran. 

Nu har jag fått lite tid att betrakta mitt liv i Iran på avstånd från spektaklet och hotelserna. Jag vill skriva om hur mitt tal om identitet ledde till en personlig kris och sedan exil. Alla de år jag jobbade i Iran, visste jag att det inte längre var viktigt med innehållet för censurmyndigheten. Det viktigaste var namn som ingick i den förbjudna listan hos det islamiska informationsministeriet. Mina böcker fick inte längre publiceras i Iran. Inte ens jag själv hade tillstånd att vara den sanna talesmannen för mitt liv.

Det iranska samhället visar ingen flexibilitet och accepterar inte den sexuella minoritetens natur. Makten filtrerar de fria medierna och propagerar för homofobi. Överallt är livet emot dig eftersom du är homosexuell och du måste i alla tal och all skrift hela tiden bevisa din oskuld. Jag var tvungen att bevisa regeringen att jag finns. Jag kände mig tvungen att bevisa för makthavarna att priset för kärlek inte är avrättning, att kärlek inte ska straffas. Samhället fruktar dig, förnekar dig och är våldsamt mot dig. Utan tvekan är detta ett påfrestande liv. I Iran pågår diskriminering under skydd av lagen och traditionen, och den mest vanliga flyktvägen är isolering, vilket inte heller är ofarligt. Jag var kanske lyckligt lottad som i min isolering lyckades forma mitt liv genom skrivandet. Jag tillät inte min ensamhet att leda till isolering. Men många förlorar sina liv i kampen om ”ett liv i homosexualitet”. När jag betraktar de åren som tillbringades i Iran, är det mest av allt faran för osynlighet och att leva ett liv i smyg som hotade min existens, en fara som allt jämt hotar många miljoner människors liv i Iran.