Belarus: En renässansgeneration på flykt

Diktaturens första pris är flukt av utbildade människor. I länder som Belarus och Eritrea skapar förtrycket allt större hål i samhällsväven. Men hur ska de på sikt kunna lagas? Författaren och dissidenten Pavel Marozau har ett förslag. 

24 oktober 2013 Text: Pavel Marozau Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

Allt oftare, på de mest oväntade platser i Europa, stöter jag på människor som jag känner från tiden då jag levde i Belarus. Vi blir glada av att se varandra, vi pratar och ler, de berättar för mig om sina liv och jag berättar för dem om mitt. En del av dem har kommit för att arbeta en tid, några studerar i Europa, andra har precis som jag sökt och fått politisk asyl, vilket hindrar dem från att återvända hem, åter andra har helt enkelt flyttat sin affärsverksamhet till en mindre nyckfull miljö.

Alla tillhör vi den nya belarusiska diasporan, eller ”odiasporan” som många av oss föredrar att uttrycka det, för även om vi har arbetat och levt utomlands en längre tid förknippar vi vår framtid uteslutande med vårt kära fosterland.

Historiskt sett dök begreppet “den nya belarusiska diasporan” upp 2004–2008, då många unga, aktiva och driftiga människor såg sig tvungna att lämna landet på grund av den politiska regimens förtryck. Både när det gällde värderingar och beteende avvek de från tidigare flyktingströmmar i och med att de var bärare av Belarus stadskultur (aktiv, mångkulturell och liberal) som starkt kontrasterade mot landsbygdskulturen så som man var van att se den (passiv, sluten och konservativ). Senare har några av dem skingrats i olika samhällen där de tagits emot sedan de misslyckats med att finna sig tillrätta i den “gamla” diasporan. Det fanns en tendens att förneka att man överhuvudtaget hörde till den belarusiska diasporan eftersom man ogärna förknippades med den gamla diasporan och allt vad den stod för (vilket alltså låg bakom myntandet av begreppet ”odiasporan”).

I dag bevittnar vi något liknande när de mest välutbildade, de ekonomiskt, politiskt och socialt mest aktiva belarusiska medborgarna flyr undan regimen för att i stället förverkliga sin potential i andra länder. En del lämnar landet frivilligt, andra får ”hjälp” (milt sagt) med att pallra sig iväg, genom att helt sonika sparkas ut.

Det är lätt att förstå dem som lämnat. Tidigare hade de velat förändra situationen i Belarus till det bättre genom att verka inom systemet eller mot det. Men i Belarus utsätts varje medborgare med moralisk resning, det vill säga värdighet och principer, för omgivningens psykiska påtryckningar och efter oktober 2011 även för ett otal ändringar i den Belarusiska lagstiftningen som ger säkerhetstjänsten rätten att förtrycka, fängsla eller till och med döda dem som ifrågasätter systemet.

Människor som sätts i fängelse för sin övertygelses skull tillhör enligt de Belarusiska myndigheternas sätt att se det kategorin misshagliga personer som till varje pris ska hållas borta från arenan. En del dukar under för de enorma påfrestningarna och sträcker vapen. Andra fortsätter kämpa oavsett vilka följderna blir medan ytterligare några övergår till ren skenfäktning. Och så finns det de som lämnar landet. Lämnar för att minnas. För vissa är det drömmen om ett bättre liv som fäller avgörandet. Några kanske invänder: ”Hur kan ni lämna ett så krisdrabbat land som verkligen skulle behöva all er kunskap och potential för att komma på fötter igen?” Jo, så kan man tycka om det fanns en möjlighet att förverkliga sig själv i hemlandet. Men de som växte upp och fick sina sociala vanor i en urban miljö med en europeisk identitet och som ligger i startgroparna för att mäta sina krafter med andra på en global nivå, låter sig inte nöjas med att montera bara ännu en traktor i stället för att skapa ett nytt Facebook eller en ny iPhone.

Vad finns det idag som deras hemland kan erbjuda dem? En smula mat och alkohol (ibland inte ens det) som levereras under förnedrande former där det sätts upp restriktioner för allt som gör livet värt att leva. Oavsett det faktum att Belarus håller på att tippa ner i avgrunden, fortsätter de styrande att trycka gasen i botten … Den tänkande minoriteten i Belarus har under mer än 17 år utsatts för systematiskt förtryck av majoriteten; en majoritet som börjar te sig alltmer imaginär men som alltjämt förkroppsligas av Lukasjenko och hans närmast oinskränkta makt. Samtidigt ligger världen öppen, full av möjligheter för en ung människa med energi, god arbetsmoral och idéer. Det är därför så viktigt att lämna – för att rädda sig själv från undergång, hjälpa sina släktingar, lära sig mer om världen och förverkliga sina drömmar någonstans där detta inte betraktas som ett brott. Och hur paradoxalt det än kan låta – också för att det på längre sikt kommer att gynna landet.

Vi kan ta några exempel. Några av dem som lämnat har skapat framgångsrika lokala enheter för att organisera sig: Europeiska Humanitära Universitetet (Litauen), Valgevene Uus Tee (Estland), Belarusian Museum i New York, BelMov (USA) samt ett större sammanhängande intressenätverk för förmedling och förverkligande av var och ens resurser – vilket går under namnet Kongressen för den nya belarusiska diasporan i Europa och USA. Under de fem senaste åren har därmed följande projekt och initiativ kunnat realiseras: 

  • BelMovs program för att ge stöd till belarusiska webbsidor (USA; Belarusiska Ungdomsförbundet i USA) 2007–2011
  • Belarusian Museum i New York (USA, Belarusiska Ungdomsförbundet i USA) 2007–2013
  • ARU TV Internet-TV (Estland, Valgevene Uus Tee – Den tredje vägen) 2009–2013
  • Belarusisk förnyelse, liberal plattform (Estland, Valgevene Uus Tee – Den tredje vägen – Belarusiska liberaler) 2009–2011
  • Art v. Dictatorship Internationell konstutställning i Estland, Norge, USA (Estland, Valgevene Uus Tee – USA, Belarusiska Ungdomsförbundet i USA) 2008–2009
  • Open Europe – Open Belarus Europeisk kulturkampanj (Estland, Valgevene Uus Tee och kulturella obundna organisationer från Belarus, Litauen, Tyskland, Sverige, Portugal) 2010–2012
  • Minnesplaketter i Tallinn och Vilnius (på initiativ av enskilda medlemmar i Kongressen för den nya belarusiska diasporan i Estland, Litauen, USA och Storbritannien) 2008–2010 
  • Belarusiska föreningar i Estland, möten med experter och etniska belaruser som nått framgång utomlands och i Belarus för den belarusiska diasporan i Estland 2009, 2011 (Akudovich, Orlov, Shenderovich, Martsev, Drakakhrust, Rusya)
  • RUBYCON – analytisk plattform för analys av händelser i Belarus av experter från EU, Ryssland, Belarus och USA 2011, 2012, 2013

I dag är det ytterst få välinformerade som tvivlar på att Lukasjenkos regim kommer att falla – det är bara en fråga om tid. När det sker förväntas djupgående och positiva förändringar äga rum i Belarus. När den stunden är inne kommer vi att behöva tusentals – för att inte saga tiotusentals – unga och friska hjärnor och händer för att få fart på hjulen och lära Belarus att sluta stå med mössan i hand i både Öst och Väst (den situation som Lukasjenko försatt landet i), så att folket kan få tillbaka sin känsla av värdighet, trygghet och stolthet över sitt land. Men vi behöver ta itu med det arbetet genast: världen är global så det är inga problem. Vi måste kombinera våra yrkeskollegers resurser, såväl de som på något mirakulöst sätt lyckats hålla sig kvar i Belarus som de som lämnade innan Lukasjenkos regim kollapsade

Vad vi behöver är ett stort samhälle utan gränser som kan förena de belaruser som tillfälligt eller permanent lever utomlands med intellektuella, företagare, civila och kulturella aktivister eller rätt och slätt bra och dugliga unga människor som är kvar i Belarus men står utanför regimens kontext. Vi behöver få till ett enande av den nya belarusiska diasporan: människor som är födda i Belarus och som levt där under Lukasjenkos år vid makten (före 1994), som har en urban och mångkulturell identitet, kommunicerar på belarusiska lika obehindrat som på ryska, behärskar åtminstone ett främmande språk, har eller håller på att skaffa sig en universitetsexamen i de flesta fall och som har lämnat Belarus, valt att gå i inre exil av politiska och/eller ekonomiska skäl eller för att lättare kunna förverkliga sina ambitioner (en vidare tolkning skulle omfatta även dem som för ögonblicket bor kvar i Belarus men som är mentalt förberedda på att när som helst lämna landet), socialt eller politiskt aktiva med en genomsnittlig ålder någonstans mellan 25 och 35 år. De som ser en möjlig framtid i Belarus om förändringar till det bättre inte dröjer alltför länge. De som är beredda att hjälpa till med egna kunskaper och insatser för att bana väg för förändringarna. Vid återkomsten till Belarus kommer dessa människor att kunna bistå sitt land med:

  • en yrkeskår i världsklass inom politik, ekonomi, kultur, handel, ekonomi och offentliga sektorn
  • understöd åt strategin att i takt med omvandlingsprocessen förändra den allmänna bilden av Belarus framför allt i Väst, så att fläckarna efter Lukasjenkos epok förbleknar
  • kontakter med toppskikten inom handels- och regeringskretsar i EU, USA och Ryssland, med offentliga och kulturella storheter, stärkande av landets nationella intressen, effektiv lobbyverksamhet 
  • en snabbare normalisering av relationerna mellan länder där diasporan har sina fästen (Litauen, Estland, Tyskland, Polen, Tjeckien, Holland, Belgien, främst Bryssel och Antwerpen, Storbritannien med London som centrum, Ryssland med Moskva och Sankt Petersburg, Ukraina med Kiev, samt även länder som Sverige, Danmark, Norge, USA, främst New York, Boston och Washington, Canada, Kazakstan med flera. 

Om vi antar att det ungefärliga antalet (som inte stödjer sig på några specifika efterforskningar) belaruser utomlands uppgår till kanske 100 000 personer, då är det en kraft att räkna med som räcker för att landet ska kunna få en ny regering.

Ett första steg att vidta för en sådan regering är som jag ser det att skapa en särskild institution för belarusisk repatriering, vilket vore det bästa sättet att uppmuntra unga belaruser att återvända, naturligtvis med löften om initiala förmåner. Genom att ta liknande program i Israel och vissa östeuropeiska länder som exempel skulle vi kunna skapa en sådan statlig institution som jag tror är helt nödvändig för Belarus framtid.   

Som jag ser det är den nya diasporans främsta mission att bli vårt lands renässansgeneration, som leder dess omvandling från ett postsovjetiskt slutet, auktoritärt samhälle med en pseudoartad marknadsekonomi till en demokratisk stat med ett öppet samhälle och marknadsekonomi. För att åstadkomma det måste vi lära känna oss själva, se oss som en enda nation och med förenade ansträngningar komma med effektiva åtgärder för att stödja omvandlingsprocessen i Belarus.