Blomkål för Ida

Press- och yttrandefriheten i Ukraina har försämrats allvarligt i takt med de ökade konflikterna i landet. Flera tidningsredaktioner har tvingats stänga efter påtryckningar från ryska separatister och självutnämnda lokala makthavare. Den ukrainska poeten och journalisten Ljubov Jakymtjuk lever numera i exil i sitt eget land. Hon skriver på ett språk som i proryska separatisternas ögon är fiendens språk och vägrar sluta skildra utvecklingen i landet. För Dissidentbloggen har hon skrivit en satirisk text om tillvaron för journalisterna i Ukraina i dag.

13 oktober 2015 Text: Ljubov Jakymtjuk Översättning från ukrainska: Nils Håkanson Foto: Olesia Venhrynovych

– Mamma älskar mig inte, det var därför jag stack, snyftar Ida och gömmer sitt utmärglade ansikte i händerna.
– Varför tror du det? frågar jag.
– Hon stänger in sig på sitt rum. Håller sig undan. När hon äter tittar hon på teve eller bara stirrar framför sig.
Jag tittar på Idas magra handleder och undrar tyst hur någon kan hålla henne borta från sig, och framför allt: varför? Med sina långa ögonfransar och sin långa hårfläta ser hon ut som en femtonåring. Och beter sig som en femtonåring. Man vill bara hålla om henne, klappa henne på huvudet, kyssa hennes panna. Och faktiskt är min hand redan i hennes hår. Men Ida drar sig undan.
– Mamma pratar inte med mig. Och på jobbet vill hon bara hålla på med sina bokbeställningar och bokhissen och böckerna. Hon är ju helt ensam på en hel våning där i magasinet.
– Är det på biblioteket, eller?
– Ja. Det som ligger nere vid Säkerhetstjänsten.

Ida har inte bott hos mig så länge. I annonsen hade jag meddelat att jag ville hyra ut rummet till en kille, men i stället var det hon som knackade. Med min inkomst har jag inte råd att knussla, och ärligt talat var det faktiskt mera lockande. Aldrig hade jag väl anat att hon redan första kvällen skulle ligga i mina armar.

Jag hade förstås behövt be om hennes pass. Tjugotvå år. Ingenting i brottsregistret. Pluggar till lärare. Och efter det som hände i går kommer jag inte att kunna emot någon betalning … Det blir till att fixa det på egen hand. Det får lösa sig.

Ida dricker upp sitt gröna te i köket, jag står och pratar ute i den knökfulla hallen. Jag har fått syn på en bärkasse hon haft med sig. Det syns att den är full med böcker.
– Lägenheten är inte min, ropar jag på väg tillbaka till köket. Jag hyr av en kille som heter Igor. Han har lite olika städjobb och hantverkarjobb. Så om nåt pajar kan han fixa det. Böcker och annat skräp ingår i hyran. Det är mycket historia i hyllorna. För en journalist är …

Ja, jag är journalist. Frilans. Det betyder att jag kan sova halva dagen och rafsa ihop nyheter resten av tiden. I vår stad händer det ändå ingenting om morgnarna, allt händer senare. Ärligt talat är det faktiskt inte som mycket som sker då heller, så ibland kan man behöva … hur man nu ska uttrycka det … ja, komma på olika händelser. En del gör det genom att arrangera demonstrationer eller kulturella tilldragelser. Matfestivaler eller diskussionskvällar under paroller som ”Hur högt får man gräla egentligen?” Eller ”Spotta ut fingret!” Vi hade nämligen en kille i kommunfullmäktige som bet av ett finger på en väktare. Pekfingret, tydligen. Ja, det händer alltså saker även här, men sällan. Så ibland får jag se till att det händer – med mina ord. I begynnelsen var ordet, sedan händelsen. Så även om ingenting har hänt, även om man inte har antagit någon idiotisk lokallag, måste jag likafullt klämma ur mig fyra, fem nyheter per dag. Kan ni fatta? Fyra, fem nyheter om en landsortshåla. Det är nästan overkligt.

Normen är visserligen helt självvald. Man betalar mig per nyhet. Och för att ha råd med boende, fasta kostnader och mat måste jag skriva så mycket, ibland direkt ur huvudet. I mitt huvud är det alltid något som händer. Fast så enkelt är det nu inte, dessutom är det ju lite skämmigt. Och att hitta på en nyhet innebär förstås att man skapar en text som ger sken av att skildra verkligheten och som precis som alla andra nyheter har sanningsanspråk, vilket därför också medför vissa risker. Även om vår man i kommunfullmäktige inte har bitit av ett pekfinger så måste man hitta på att han har gjort det. Folk tror ju gärna på de mest surrealistiska saker. Men även påhitt måste alltså vara lagenliga, annars kan man åka dit. Samtidigt vägrar min uppdragsgivare – den ytterst vederhäftiga nyhetsportalen Vseukrainskaja Pravda – att publicera material som är för tråkigt, till exempel om det gäller en grupp pensionärer som samlas på biblioteket om torsdagarna. Hela landet struntar i alla dessa pensionärsgäng, såvida de inte träffas för att de har en hemlig korvfabrik eller marijuanaodling. Typ. Skriver jag trista texter får jag leva på vatten och bröd.

Fast skämmas gör jag egentligen inte. För till skillnad från våra ärade tjänstemän tar jag inte emot mutor, jag handlar inte med människor eller deras organ och jag stjäl inte. Jag säljer idéer: utmanande, underbara, slutna i sig själva. Till skada för ingen. Jag skapar nyheter av luft. Det finns en outtalad journalistprincip som lyder: ”bara dåliga nyheter är goda nyheter”. Fast för min del skulle jag formulera det: ”den text är lyckad som folk vill sprida vidare”.

Varje text måste ha en inre dramaturgi, så även nyheter. På så vis är jag inte längre journalist utan konstnär. Ett grundläggande kriterium för en god konstnärlig text är ju att den ska vara uppriktig. Inte sanningsenlig utan uppriktig. Och mina nyheter är uppriktiga om de inte verkar fullständigt orimliga och håller sig inom ramarna för sin genre utan att för den skull bli meningslösa. Det är förstås fråga om en konstnärlig uppriktighet, men ändå. Och så måste man förstås ta säkerheten i beaktande, det finns alltid en risk att någon vill dra en inför domstol för förtal. Som ni förstår: ett o-er-hört ansvarstyngt arbete. Och ära och upphovsrätt kan man glömma, liksom alla förhoppningar om att texterna en dag ska utges i bokform. Tänk bara, samlingen Nyheter från Donbass, eller kanske Donbass Aprikoser? Dåligt betalt är det också – ett snålt tilltaget honorar som räcker till boende, fasta avgifter, mat och lite begagnade kläder.
– Ida, jag går nu!
Ut på jakt efter nyheter. Kanske fastnar något i snaran.

***

Ute faller ett hopplöst men glatt regn. Fast något paraply har jag inte. På Centralmarknaden hetsar folk runt med sina regnskärmar och sticker nästan ut ögonen på mig. Eller skvätter regnvatten så att kalla ilar rinner ner innanför tröjan.

Jag går hellre till marknaden än till gallerian, det är stimmigare där och chansen är större att man får bevittna någon skandal eller stöld, och vips har man kommit över en nyhet. Dessutom lockas jag av raderna med glänsande grönsaker och frukter. Och längre bort – av köttpaviljongen där tanterna bjuder ut olika halsbitar och bröstdelar … mest gillar jag borden med inälvsmat. En del gillar ju njure, trots att det är så sladdrigt och har en vag, söt urinsmak. Men själv är jag ingen anhängare av urinterapi ens i denna förfinade variant. Mest gillar jag svinlever. En riktigt bra lever, en som är så färsk att den fortfarande är varm när man köper den – den bara smälter i munnen på en. Den ska vara både bitter och söt, och lite kornig i strukturen. Riktigt bra svinlever går bara att hitta hos en gumma som ser ut som hon just kommit tillbaka från Sovjetunionen. Rund som en bulle, med ett rödplufsigt, ganska oformligt ansikte, alltid i bomullsklänning ner till vaderna och en vit hätta på huvudet precis som försäljerskorna under de sovjetiska stagnationsåren. Med en glänsande blank kniv skär hon av ett halvkilo lever åt mig och lägger över i en genomskinlig plastpåse.
– Vill du inte ha blod då? Framför mitt ansikte håller hon upp en plastkasse som sväller likt en ballong. Genom plasten ser jag den bruna, nästan svarta, grumliga vätskan. I en bunke intill ligger tarmar till korv.
– Blanda ut med ett glas mjölk och genomkokt gryn. Det blir mjuk och fin korv det.
Bara åsynen får det att vända sig i magen på mig, nästan så jag vill kräkas. Jag har nämligen ett barndomstrauma. Min farbror Golega hade ett eget jordbruk med fågel, nötkreatur och svin, och ett par gånger per år brukade han dricka en mugg full med varmt blod från en nyslaktad galt. Färskt blod, kan ni fatta? Hur många gulliga små vegetariska restauranger tror ni det finns i ett land där man dricker färskt grisblod ute i byarna? Visst, det är långtifrån överallt, men ändå. Fast som nyhet funkar det inte. I alla fall inte den här gången … Jag får leta lite till.

På grönsaksavdelningen ligger blomkålen och lyser, intill förväxling lik ett stort djur eller en hjärna. Ja, kanske en växthjärna? Vad tänker du på, kål, med en sådan hjärna? Kanske på den där romerske kejsaren som avsade sig makten när hans välde var som störst, bara för att odla blomkål? Jag tar med dig hem till Ida, hon har säkert läst Cortázar, hon kommer att gilla det. Men till en nyhet behövs någonting folkligare, det är ju ingen roman jag ska skriva. Folk vill ha bröd och skådespel, bröd och skådespel. En gumma i brödkiosken ger mig en bit rågbröd, och när jag ber om en bit av den populäraste sorten, när hon ger mig en limpa av det slag som heter Ukraina och för in det avlånga brödet i den genomskinliga påsen som i en kondom, då förstår jag vad min första nyhet i dag ska handla om.

***

– Kolla, här kommer jag med blommor till dig! Jag ger Ida blomkålen. Hon tittar lite skyggt på den men tar ändå emot min bukett. Sedan smäller hon igen sin laptop, drar fort på sig skorna, tar sin bärkasse och kastar ner blomkålsbuketten i den (varför just där?). Hon skriver någonting på kassen och hattar sedan runt en stund i lägenheten innan hon hittar nycklarna på fönsterbrädan i köket.

Vseukrainskaja Pravda
6:e april 2014
13:41

Kvinna från Luhansk hittade död råtta i brödet
En kvinna i Luhansk hittade i går en råtta i ett stycke Ukraina-bröd hon inhandlat i brödkiosken på Centralmarknaden. Djuret var inbakat i brödet, och kvinnan och hennes vuxne son upptäckte det först när de ätit halva limpan. Brödet ifråga var tillverkat i den lokala brödfabriken Luhanskchlib. Sonen blev i dag förd till sjukhus, där man konstaterade att han blivit förgiftad. Brödleverantörerna avsäger sig dock allt ansvar. Från den klinik dit kvinnan vänt sig meddelar man att det saknas all anledning till oro: råttan var ordentligt tillagad. Vseukrainskaja Pravda fortsätter att undersöka händelsen.”

Rubrikerna lyser med röda bokstäver. Hela tiden ser man: ”Luhansk … i Luhansk…” Vad är det som har hänt? Vem har skrivit det där? Har de skickat en riktig korrespondent? Litar man inte på mig?

Vseukrainskaja Pravda
6:e april 2014
13:17

Separatister har intagit Säkerhetstjänstens byggnad i Luhansk
Separatister har stormat och intagit Säkerhetstjänstens byggnad i Luhansk. Detta meddelar nätutgåvan av Vostotjnyj variant.
En beväpnad grupp trängde in i byggnaden, ända upp till andra våningen. Några av de så kallade aktivisterna klättrade ut på taket. Vid ingången är det något som ryker, man har kastat rökgranater. En ambulans har kommit till platsen”, meddelar ett ögonvittne.”

***

När det hände fanns ingen färg utom den röda. Mycket ljus. Vitt ljus. Och överallt rött. Hyllorna röda, bokomslagen röda i olika nyanser, formulären som används vid bokbeställningar hade röda spalter. Vad stod på dem? Marquez eller Marx? Det går inte att se. Böckerna kringslängda på golvet, på ett ställe en hårtest, också röd. Blodet på parkettgolvet som en dålig färg, täcker inte riktigt ytan inunder, förstör den bara. Blomkålen, som en spräckt hjärna, röd. Vem har varit här, vad fanns här förut? Jag minns ingenting. Jag vet inte hur jag hamnade här. Jag pluggar på universitetet. Jag vet väl inte?Allt bara rött.

 

***

I bibliotekets internetsal satt en spinkig karl vid en dator. Han sa att han kom från Jakutien, i Ryssland. Han hade öppnat en nyhetssida: ”Kvinna från Luhansk hittade död råtta i brödet”, ”Separatister har intagit Säkerhetstjänstens byggnad i Luhansk” … Han berättade varför han kommit hit. Berättade att han var här med de andra, på andra sidan parken, i den intagna byggnaden.
– Varför kan ni inte hålla på hemma i Jakutien? frågade jag. Varför stormar ni inte byggnader där i stället?
– Folk inte redo för förändring där, inte än. Men här är folk hetlevrade, det strömmar till frivilliga direkt. Och det blir storslagna förändringar!
– Hörru, sa en av stammisarna i salen, en gråhårig man som satt strax intill. Efternamnet minns jag inte. Mikola, i alla fall.
– Ta dina jakuter och tjetjener och allt vad ni heter och stick hem till ert!
Den andre reste sig och gick. Blev han arg? undrade jag. Det var då Ida kom, hon var ju dotter till en av kollegorna på biblioteket. Hon ville träffa sin mor, nu genast. De hade visst grälat, hon ville inte ringa utan måste få träffa henne. Men hon behövde hjälp för att komma in till bokmagasinet. Det ligger mitt i biblioteket och man kan bara komma dit med en hiss som är lite dold mellan hyllor fulla med beställningsblanketter. Hon ville att jag skulle ta med henne till hissen, hon måste bli insläppt. Sedan skulle hon hitta. Det var inte första gången. Men jakuten kom tillbaka och han var inte ensam. Med sig hade han ett tjugotal unga killar med automatgevär. Alla i kamouflagekläder. Mitt hjärta började hamra. En av dem siktade på mig, jag ryggade undan. Ramlade nästan över Ida. Vad hade hon på sig? En röd tröja och jeans. De gav sig på den gråhårige, Mikola, brottade ner honom och släpade iväg honom mot utgången. Han var stark och slet sig loss, men det var lönlöst. Han spottade blod, förmodligen hade man redan slagit ut några tänder. Jakuten stannade kvar och knuffade in mig i referensavdelningen. Ida skrek på honom. Skrek att han inte skulle röra mig.

Vad? Hur allt började? Det har jag ju redan berättat. Den där mannen, lite tunnhårig och mager. Ja. Ett telefonsamtal, så kom de hit med sina vapen. Ett gäng banditer. De släpade ut honom, låste in mig här. Precis här. Ja. Och Ida skrek … Alldeles röd, men det har jag ju sagt …

Vseukrainskaja Pravda
6:e april 2014
20:04

En dödad på bibliotek i Luhansk
På stadsbiblioteket i Luhansk har man påträffat delar av en människokropp. Polisen har börjat undersöka platsen för att fastställa personens kön och identitet. De rättsvårdande myndigheterna avböjer vidare kommentarer. Enligt en källa kan det röra sig om en människohjärna. Vår specialkorrespondent i Luhansk försöker nu få informationen bekräftad.”