Brev från cellen

Till dem som lever av vrede och gör oss hjälplösa

Den kurdiske författaren, advokaten och människorättsaktivisten Muharrem Erbey sitter sedan slutet av 2009 fängslad i Amed (Diyarbakir) i den kurdiska delen av Turkiet, för att bland annat ha smutskastat den turkiska staten under ett besök vid Sveriges riksdag. På Dissidentbloggen publicerar vi en nyskriven text av honom från fängelset. 

22 september 2011 Muharrem Erbey

Turkiet är en mosaik av olika kulturer, folkgrupper, religioner och civilisationer. På just denna plats tog mänskligheten några av sina första steg mot civilisationen. Just därför framstår det som absurt att just här tvinga på alla samma homogenitet, att beröva alla oliktänkande möjligheten att yttra sig, att just här trampa ner dem som hävdar sina kulturella särdrag och sina mänskliga rättigheter. Att inte tillåta ett annat folk använda sin kultur och sitt språk är så långt ifrån demokrati och civilisation man kan komma.

I vårt arbete som försvarare av mänskliga rättigheter har vi lyssnat till alla människor som sökt vår hjälp, utan att särskilja dem i olika grupper och vi har försökt att hitta lösningar på deras problem och lindring för deras lidanden. Vad vi har gjort oss skyldiga till är att granska hur säkerhetsstyrkorna sköter sitt ”arbete”, vi har dokumenterat vad de gjort och vi har rapporterat saken till myndigheterna. Mänskliga rättigheter är nämligen själva grundstenen i varje demokrati. De regimer som inte uppfyller kraven på respekt för de mänskliga rättigheterna är helt enkelt inte legitima regimer.

Som organisation stödde vi den nuvarande regeringens positiva steg på vägen mot vad som i Turkiet kallades den ”demokratiska öppningen”, vilken skulle göra slut på status quo, på militärens inflytande över samhället och deras ständiga inblandning i samhällsutvecklingen.

Men i stället för en demokratisk öppning fick vi uppleva gripandet av 2 500 politiker, journalister, människorättsaktivister, advokater, borgmästare, kommunfullmäktige och landstingsordföranden. Kort sagt: man grep just de människor som drev kampen för mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag kan ändå säga att processen och tiden här i fängelset också haft något positivt med sig. Jag fick chansen att göra en djup inre revision, lyssna till min inre röst och tänka igenom saker och ting. Jag har hunnit läsa en hel del. Jag är nu klar med min andra novellsamling. Jag hade sedan länge en historia i huvudet. Den sträcker sig tillbaka 1938, då man förflyttade etniska turkar från Jugoslavien till Diyarbakir för att ”assimilera” kurderna. Jag har alltså börjat på en roman i brevform, som utspelar sig i det forna Jugoslavien år 1986 och i Diyarbakir, där det uppstår en kärlekshistoria mellan en turkisk kvinna från Jugoslavien och en kurdisk man från Diyarbakir. Men under inbördeskriget i Jugoslavien tappar de kontakten – och av en slump möts de åter 2008 i London.

Jag hoppas att jag ska kunna slutföra min roman utanför fängelset. Men de här raderna skriver jag i fängelset, i en cell på tjugofem kvadratmeter som jag delar med tre andra fångar. Över muren kommer ljuden från maskinerna vid ett vägbygge och hundskall från grannbyarna. Härinne hörs det gälla visslandet från militärvakternas visselpipor där de sitter i sitt torn och övervakar oss. Om natten kan man höra ljudet av ugglor. Svagt kvitter från undulaterna i rummet intill och ljudet av rinnande vatten från stuprör når också fram till vår cell.

Som poeten säger: ”Kvällen anländer tidigt i fängelset, det hjälper inte om du är en drake.” Jag sysselsätter mig med diverse ting under dagarna, jag tränar, gör gymnastik på rastgården. Jag betraktar ogräset som växer i betongens sprickor, från frön som förts hit av vinden, jag stirrar mot himlen så tiden går. Men på nätterna är mörkret ett fängelse inuti fängelset. Ensamheten innesluter den ensamme. Genom fönstret ser jag stjärnorna och flygplan som passerar. Jag tänker på flygpassagerarna.

På nätterna tänker jag på att jag är make och far. Jag blir gråtfärdig. Att misströsta är värre än döden. Faderskapet blir till fångenskap. Man är med ens inget annat än en fånge – inför samhället, hemmet, makan, barnen. Som om det inte räcker lämnas man ensam till sitt öde, till misströstan och hjälplöshet. De fyra väggarna blir en bottenlös brunn. Det är fruktansvärt.

För att jag har gett ord åt mina tankar – eller som min nioårige son Robin sa, för att jag har hjälpt människor – sitter jag sedan nitton månader tillbaka i fängelse. Här gör jag inget annat än att under vidriga förhållanden gå och vänta på rättvisans ankomst. Men jag är optimist. Kurderna vill bara använda sitt språk och göra sin kultur synlig i det offentliga rummet, och vill ha ett erkännande och möjlighet att medverka i administrationen.

Som försvarare av mänskliga rättigheter har vi alltid varit mot våld. Vi har alltid velat lösa alla problem på fredlig väg och med demokratiska medel. Jag kommer upprepa detta gång på gång, också under framöver och i min rättegång – när den blir av. Jag tror på freden, toleransen, skrivandet och ordets magiska värld. Tack vare orden har jag kunnat övervinna min egen hjälplöshet. Alla kort och brev som jag får från världens alla hörn och från Amerikanska och Svenska PEN ger mig mod och styrka.

Jag har utan någon som helst tvekan använt min hjärna och min penna i den fredliga kampen för mänskliga rättigheter och det universella människovärdet. Om jag har lyckats ändra något eller påverka någon ser jag det som en stor ära.

Livet ska inte vara ett fängelse för tanken utan en skog som ger liv.