Bron över Nilen

Vad blev resultatet av revolutionen i Egypten? En del oroar sig för att allt återgår till det gamla, men den egyptiska författaren Somaya Ramadan tycker sig se hur stadslivet långsamt förändras – och hur en långsam förskjutning av klassgränserna kan ha börjat. Vilket blir synligt i bygget av en bro mellan den ”fina” och den ”fattiga” sidan av Nilen. Här en bild ur vardagen efter revolutionen.

27 september 2012 Text: Somaya Ramadan Översättning från engelska: Christina Norrman

Även i den tjockaste mur finns alltid en spricka. En spricka att kika ut genom, se korsningen där man väljer väg, och har man tur finns en bro. Det var därför jag först stoppade en taxi men sedan bestämde mig för att promenera. Jag hade inte promenerat över Kasr al Nil-bron på över sex månader. Genom sprickan på kaféet där jag just varit syntes Tahrirtorget, vägkorsningen fanns i mitt huvud. Nu behövde jag en bro. Något som kunde sammanföra händelserna på gatan med min inre obeslutsamhet. Jag ville förvissa mig om att det stämde, det jag hört om förhållandena på bron, och jag både ville och inte ville att det skulle vara sant. Det var skandalöst, sade de, tennisgänget som tog sig en Heineken efter eftermiddagens ansträngningar. Att bron blivit en symbol för smaklöshet och dåligt uppträdande var favoritämnet på Gezira Sporting Clubs uteservering. Vad hoppades jag få se och lära som inte fanns på Tahrirtorget som låg precis framför mig när jag steg ut från Ali Baba, numera Café al Tahrir, kaféet där Naguib Mahfouz under så lång tid drack sitt morgonkaffe och läste tidningarna. Vad såg han som var annorlunda från nu när stället bytt namn och varit vittne till en av hela världen hyllad revolution? Gatuförsäljare fanns där överallt, jag kan inte minnas att jag någonsin sett denna trottoar utan försäljare. Trottoaren utanför kaféet var frikostigt beströdd med papper, tomma förpackningar, cigarettfimpar och, här och var, vattenpölar som kom från ingenstans. Så långt tillbaka som jag kan minnas, de senaste tjugo åren eller så, har just den här trottoaren sett ut exakt så här. Men i dag fanns där något annat, knappt förnimbart, som jag inte kunde definiera. Efter att nogsamt letat mig fram mellan hålen och ojämnheterna i gatan kom jag fram till statyn av Abdul Munim Riad, i militäruniform pekande mot ett obestämt mål i fjärran, och kunde blicka ut över Nilens högra strand. Floden flöt melankoliskt fram under de grälla lamporna och den höga genomträngande musiken från feluckerna. ”Jag har inte förorenat Nilens vatten”, var en av de eder som antikens folk svor vid Osiris rättegång, i närvaro av Maat den gudomliga som balanserade alla gärningar och vägde deras heder. Den vänstra stranden låg ståtlig och oberörd; tog tydligt avstånd från den sjabbiga omgivningen. Det var också precis som det alltid varit. Men vad skulle mytologins Maat säga om dess bekymmerslösa klientel svor att de ”inte hade berövat den fattige mannen intäkterna från hans fält”? Det första provisoriska kaféet dök upp och mitt hjärta slog tacksamt för det världsliga och vad det förde med sig. Detta är revolutionens efterdyningar. Detta var det direkta resultatet. Detta var detsamma som på torget och på trottoaren utanför Ali Baba. Inte scenen eller ansiktena, inte heller klädseln eller språket. Det var en attityd. En förändring där en lättnadens suck kändes i luften, där det folkliga tonfallet målade om sceneriet. Den ena högljudda gatuförsäljaren efter den andra, vars kärror lyste upp den mörka trottoaren med sina ljuslyktor, serverade dricka och snacks som man till helt nyligen endast kunde få i de fattigare kvarteren. Män, kvinnor och barn satt på plaststolar, njöt av den relativa svalkan och återerövrade sin flod. En fläkt av månaderna som varit, när människor som inte alls kände varandra utan ett ögonblicks tvekan förenades och pratade med varandra, fyllde mina lungor och jag kom på mig själv med att le när en ”beleela”-försäljare erbjöd mig en stol att sitta på vilket jag med en vänlig gest tackade nej till. Är det här rättvisan till slut? Var det här jämlikhet? Mina tankar flög till uteserveringen på Gezira Club på andra sidan floden och de sexstjärniga flodbåtarna med sina flotta gourmetrestauranger. Nästa försäljare tog ingen notis om mig, inte nästa heller, och inte nästa. Vanligtvis brukar jag känna en lätt spänning på gatan där jag går. En obeslöjad äldre kvinna i jeans och gympaskor, men som uppenbarligen är egyptier, blir oftast uppmärksammad; artigt och vänligt, men budskapet är tydligt: du hör inte hemma här.

Ordningen har rubbats, sa de öldrickande och tog sina tennisracketar innan de kom på att de borde ge en slant till pojken som samlade upp bollarna från deras väl inövade slag. Ordningen hade rubbats sakta men säkert och de som drack öl och lite nedlåtande pratade om ”massorna” var inte alltid en likformig skara. Det enda som krävdes för att få tillträde till klubben var mycket pengar och en aldrig så liten maktposition. Här fördes ett skenbart arv av sådant man själv aldrig upplevt vidare. Efter sextio år sörjer de fortfarande den gamla goda tiden när doften av dyrbara parfymer fyllde luften i centrala Kairo och Groppi skröt med att ha de bästa glassdrinkarna och de läckraste franska bakverken i hela Mellanöstern. Ingen ville ens försöka överträffa Mr Groppi, en invandrare från Italien. De saknade honom bara så förfärligt mycket. Det var före revolutionen 1952. Så fortsatte det och de som ville utmärka sig gjorde det enligt modell från väst genom att åsidosätta sitt eget språk och ge upp alla sidor av den kultur som försörjde dem, och ofta, i de allra bästa avsikter, stoltserade de med sitt förakt och uppförde sig som kopior av imperiets tjänsteman. De är inga dåliga människor. Ofta är de filantroper. De försörjer också en rejäl del av befolkningen, både direkt och indirekt.

Ridvägarna på Gezira Sporting Club och plaststolarna på Nilens strand är bundna till varandra, men trots att de befinner sig ansikte mot ansikte visar de båda en oförlåtlig okunskap om den andre. Det var ur denna spricka mina första tankar föddes när jag började gå över bron. När jag stod vid korsningen på Abdel Munim Riads torg, och pekade mot ett avlägset mål, bestämde jag mig. Det borde finnas en bro som leder till en gemensam park. De ”västerländska” hedonisterna på den ena sidan och de rättrogna, inhemskt bildade på den andra, är inte bara världar ifrån varandra, de genomlever också ett skakande kaos där de måste omvärdera sina positioner gentemot varandra. För tillfället kämpar de båda om herraväldet. De rättrogna har makten, men kommer de oemotsagda att få behålla den? Hedonisterna förlorade makten, men kommer de frivilligt att ge upp sitt inflytande? Vem kommer att stå upp för dem som blir diskriminerade? Vem kommer att slåss för de politiskt eftersattas rättigheter? Vem kommer att försvara individens rätt till sina egna tankar? Vem kommer att hjälpa kvinnorna att bryta det manliga tolkningsföreträdets bojor? Vem kommer att kriminalisera religiösa förföljelser och hatbrott? Vem kommer att bistå dem som inte hör till något av lägren? Vilka kommer att ägna sina liv åt att skapa en bro som leder nationen till en grönskande gemensam park? Vem som är vid sina sinnens fulla bruk skulle inte försöka?

Fotnot: Abdul Munim Riad, egyptisk general under Sexdagarskriget, död 1969, som står staty vid det torg i Kairo som också uppkallats efter honom.