Civilsamhället i Tunisien – mellan hopp och politiskt spel

Civilsamhället var en viktig aktör för den politiska förändringen i Tunisien 2011, men vilken roll spelar de i dag? Journalisten Fatima Badri reder ut den här frågan och ser ett problem i att gapet mellan civilsamhället och de etablerade politiska partierna har minskat.

10 september 2014 Text: Fatima Badri Översättning från arabiska: Marie Anell

En granskning av det civila samhället i Tunisien efter revolutionen visar en explosionsartad ökning av antalet sammanslutningar, över 12 000 stycken. Den snabba kvantitativa ökningen beror på den öppning och förenkling av procedurer som landet genomfört efter den diktatoriska maktpyramidens sammanbrott. Detta sammanföll med att det tunisiska samhället hungrade efter medborgerligt arbete. Många var redo att försvara rätten att hantera gemensamma angelägenheter, att fritt uttrycka åsikter och ville vara med och bygga landets framtid.

Men om man tittar på vad som hänt i praktiken med det civila samhällets institutioner, inser man vilka stora utmaningar de står inför, inte minst när det gäller arbetet med att bygga en rättsstat och institutioner som följer en demokratisk ordning och försvarar medborgerliga fri- och rättigheter. Många sammanslutningar och organisationer övergav sin opartiskhet och drogs med i den våg av politisk polarisering som svept över landet.

Den allmänna politiska stämningen och partiklimatet i Tunisien efter revolutionen, särskilt efter valen, har utvecklats i riktning mot polarisering och klyvning, en uppdelning av den politiska och sociala scenen efter identitet, religiös- och kulturell tillhörighet och efter hur nära man stod den tidigare regimen.

Tendens märks även i sammansättningen av det civila samhället, som till sin allmänna struktur följer uppdelningen mellan så kallade modernister eller sekulära på ena sidan och så kallade konservativa eller islamister på den andra.

Denna polarisering fick till följd att det civila samhällets arbete närmade sig partiarbetet. Och en viss överensstämmelse uppstod mellan kraven från civilsamhället och kraven från de politiska partierna. På så sätt avlägsnade sig civilsamhällets institutioner från sin kärnfunktion och sina mål. Den förde också med sig stora problem med opartiskheten på myndighetsnivå och i den allmännyttiga verksamheten. Några regionala och lokala strukturer tog till sin uppgift att hindra aktiviteter och demonstrationer som oppositionella grupper genomförde, samtidigt som de tolererade och underlättade för parter med anknytning till regeringen. Att dessa samhällsfunktioner överträdde gränserna för sin verksamhet och sina behörigheter orsakade stor frustration på den politiska scenen i Tunisien generellt.

Den snabba ökningen av antalet sammanslutningar var vidare instrumentell för att förvandla många av dem till lagliga kanaler ”tillåtna” att ta emot suspekt utländsk finansiering som gick direkt till partiverksamhet.

Några av civilsamhällets fraktioner involverade sig också i det politiska våld som landet drogs in i. Detta var i grunden kopplat till organisationer och grupper som bildats efter revolutionen och som i de flesta fall tog formen av sammanslutningar.

Deras överträdelser ökade gradvis från förolämpningar, påhopp och provokationer mot intellektuella, journalister och oppositionella i medier, tidningar och på internet till fysiskt våld, angrepp på egendom och mordhot – vilket drabbade många – och slutade med mord, som det på oppositionsledaren Lutfi Naqd den 18 oktober 2012. På så sätt avvek mycket av sammanslutningarnas arbete stort från sitt civila och medborgerliga sammanhang och behandlades i stället bara i termer av hot mot den nationella enigheten och landets allmänna säkerhet.

Dessa missförhållanden inverkade på effektiviteten och funktionen hos de flesta av civilsamhällets beståndsdelar, inte minst när det gällde den politiska processen och lagstiftningen.

De lagförslag som ett stort antal sammanslutningar och organisationer, som samfundet Tunisiska domare, presenterade under arbetet med den nya konstitutionen togs aldrig i beaktande. Trots upprepade krav och protester, som satte press på de ansvariga, vann de aldrig något gehör.

Många organisationer och sammanslutningar engagerade sig också i arbetet med att etablera en myndighet för Mänskliga rättigheter inom ramen för arbetet med interimslagstiftningen för transitionell rättvisa. Men efter att ha deltagit i studier och diskussioner exkluderades de när lagstiftningen formulerades, vilket väckte stor vrede hos många av parterna, dock utan resultat. Det största projektet, som fick många organisationer och föreningar att överge sin tystnad, var den sannings- och värdighetskommission som skapades under interimslagarna i den transitionella rättvisan. Den nationella konstituerande församlingen försökte exkludera civilsamhället, särskilt experter och de som arbetade med transitionell rättvisa, från arbetet med den grupp som granskade kandidaturerna till kommissionen. Processen skedde bakom stängda dörrar, överskuggad av partikvoter och förhandsuppgörelser. Vilket gjorde hela processen intransparant och reste otaliga frågor som fortfarande diskuteras bland de aktiva inom civilsamhället. Saken gick så långt att processen med att utse sannings- och värdighetskommissionen, som invigdes 9 juni i år, avbröts. Det är ett faktum att vägen till transitionell rättvisa är en gemensam väg som kräver deltagande och allmän samling. Den onda cirkeln av politiska överenskommelser och trångsynt partipolitik måste överges.

Erfarenheter från länder som har lyckats visar att det civila samhället måste involveras i alla faser för att vara förberett och förstå demokratiarbetets mekanismer. Civilsamhället måste vara redo att spela rollen som medlare mellan stat och samhälle så att regeringen inte avviker från sina mål och staten står ensam med att hantera de politiska frågorna utan hänsyn till folkets önskan att presentera sin vision om landets framtid.

Trots att regeringen och den konstituerande församlingen exkluderade ett stort antal parter inom det civila samhället så fanns det några organisationer som genom sin folkliga och historiska tyngd lyckades bryta detta mönster.

Vilka är då dessa organisationer, måste man fråga sig? Hur stort är deras bidrag? Varför oskadliggjordes inte dessa, som andra civila strukturer? Förklaringen tar sin början i morden på två politiska ledare för sekulära vänsterpartier – Shukri Belaid i februari 2013 och Mohamed Ibrahimi i juli 2013. Morden fick folk att reagera och ledde till upprepade massiva protestmarscher och demonstrationer riktade mot regeringen, som leddes av det islamistiska al-Nahdapartiet. Protester sammanföll med att den konstituerande församlingen hotades av upplösning sedan 60 medlemmar tillkännagett sin avgång. Strax därefter drabbades landet av en andra chock när åtta soldater dödades den 29 juli 2013 under jakten på al-Qaidamedlemmar längs gränsen mot Algeriet, den största förlust som tillfogats armén i modern tid.

Dessa händelser, som kom slag i slag, skapade bestörtning och antalet röster som krävde regeringens avgång mångdubblades. Konflikten mellan de politiska lägren fördjupades, vilket krävde en part som kunde spela en medlarroll, bryta situationen av kaos och närma perspektiven.

Fyra anrika civila samhällsorganisationer – kända under det kollektiva namnet Dialogkvartetten – åtog sig uppgiften. De var Allmänna fackförbundet för tunisiska arbetare, Tuniska samfundet för försvar av mänskliga rättigheter, Tunisiens advokatsamfund och Handels- och industriförbundet. De lyckades lansera en vägplan som innehöll krav på att det senaste utkastet till konstitution skulle godkännas. De pressade också al-Nahdaregeringen att avgå och bilda en teknokratregering i dess ställe. Personer som följde utvecklingen i Tunisien må vara övertygade om att dessa organisationer verkligen lyckades lugna situationen i landet och samla parterna runt ett och samma förhandlingsbord. Men så snart man undersöker händelseförloppet och det politiska spelets verklighet inser man kanske sanningen om hur passiv regeringen var gentemot parterna, vilket fick dem att framstå för många som handlingskraftiga.

Det hela var inget annat än en svag uppgörelse som tvingades på de ledande politiska partierna, särskilt al-Nahda, under trycket från regionala spelare och händelser i omvärlden. Särskilt störtandet av Egyptens president Muhammad Mursi i juli 2013 och de hårda tillslag mot Muslimska brödraskapet som följde. Det påverkade det styrande al-Nahdapartiets inställning i avgörande frågor, som hur man skulle förhålla sig till kraven på regeringens avgång. Dessutom har inbördeskriget i Algeriet på 1990-talet, inte långt från Tunisien, satt sina spår. Även hos rörelsens ledare Rashid Ghnnoushi, som vanligen intar en pragmatisk politisk hållning i sitt parti. Han såg hur den majoritet som islamisterna hade i Algeriet i december 1991 hastigt försvann på grund av de snabba steg islamisterna tog för att införa sina doktriner i samhället.

Kanske gör vi bäst i att vara sakliga och erkänna att delar av det tunisiska civilsamhället fortfarande står inför uppgiften att förnya sig. Organisationer och sammanslutningar aktiva i landet är för det mesta nya, produkter av revolutionen. De saknar tillräcklig erfarenhet för att bidra till att bygga en pluralistisk nationell scen i motsats till den tidigare. Vi tar fortfarande våra första stapplande steg i frihet, även om civilsamhället i någon mån har bidragit till att forma Tunisien av i dag.

Dessa unga organisationers bakgrund har hittills inte framträtt, deras mål och program är inte tydliga nog för att man ska kunna analysera dem rättvist och förhålla sig till dem utefter denna analys. Därför går det ännu inte att avgöra hur stort deras bidrag kommer att bli i arbetet med att förverkliga den andra fasen i övergången till demokrati i Tunisien.