De vi var

”Män slits upp ur sina sängar, kläs av nakna och tvingas ut på gatorna. Människor skrattar och pekar finger åt dem. Bilder av dem publiceras på nätet med vulgära kommentarer medan världen sover och blundar för det som händer; det här är inte tillräckligt stort för att skapa nyhetsrubriker ute i världen.”

I januari i år antog Nigeria en anti-gay-lag som gör det kriminellt att vara homosexuell och förbjuder hbtq-organisationer. Denna lag tvingade den nigerianska författaren Jude Dibia att lämna landet. Hans verk behandlar frågor som sexualitet, könsroller och ras till stigmatiseringen av hiv/aids i dagens Afrika. I denna novell skildrar han den hårda vardagen för en homosexuell man i Nigeria.

16 december 2014 Text: Jude Dibia Översättning från engelska: Hans-Jacob Nilsson Illustration: Kajsa Nilsson

Du avskyr historier som slutar olyckligt. Därför låter du bli att läsa tidningarna; de innehåller alltför mycket smärta, alltför mycket lidande, och sällan något hopp. Varje dag är en ny utmaning – du vaknar, tar på dig din mask och går ut och dansar i en påtvingad maskerad på byns torg, dansar denna dans för att överleva. Dansar. Du virvlar runt tills du blir yr i huvudet, och livet är inget annat än en karusell i samma evigt upprepade varv. Men du andas, du äter och du sover. Med ena ögat öppet. Rädd. Alltid rädd för att någon ska slita av dig masken eller att för att den ska råka glida av. Och avslöja dig som den du verkligen är. Och då kommer det att flyta blod. Blod i en flod utan någon början eller något slut i sikte. Den här dagen ska inte sluta olyckligt om bara du får bestämma, men olyckligtvis har du ingen kontroll över ditt öde. I natt ska du sova med båda ögonen öppna.

I morgon ska du sätta på dig masken hårt över ditt ansikte och gå ut som vanligt igen. Dina grannar ler konstigt mot dig och du ler tillbaka. God morgon, säger du till dem. De nickar och lunkar iväg. Kvinnorna föser undan barnen som om de ville skydda dem från ett farligt rovdjur. Barn blir skrämda av maskspel. Du har inga egna barn och du vet vad man viskar: Varför är en vuxen man inte gift? Vad är det för sorts man som inte har en kvinna vid sin sida eller får några kvinnliga besök? Viskningarna har blivit högre sedan i januari. I januari skyndade sig ett stort antal av dina vänner till altaret för att säga sitt ”ja”. Januari var den månad då tillvaron förändrades. En morgon i januari hörde du människorna på din arbetsplats lovorda regeringen för att den tagit det modiga steget att visa fingret åt Väst och alla andra länder som erkänt de homosexuellas rättigheter. I januari smög sig någon in och slog sönder din mask medan du sov.

 

***

I går dog en ung man. Han blev mördad. Hans mor hittade honom strypt i hans rum. Hon berättade att han kommit hem sent kvällen innan i sällskap med en av sina manliga vänner och förklarat att han redan ätit middag. Hon hade dragit sig tillbaka och lämnat honom med sin gäst. När han inte kom ner till frukosten morgonen därpå trodde hon att han hade försovit sig igen. Hon hittade honom med livremmen runt halsen i en pöl av avföring och urin. Hon förstod genast att han var borta för alltid.

Du ser nyheten på Facebook. Du går undan och läser den sjaskiga historien i smyg. Du blir förfärad över att ingen tycks bry sig om att en ung man alldeles nyss har dött; det enda folk frågar sig är varför han kom hem sent på kvällen i sällskap med en man, och varför hans mor tillät honom att ha en man i sitt rum så sent på kvällen. Visste hon inte bättre? Kände hon inte till lagen som införts i januari? Hon var en dålig mor. Hennes son förtjänade vad han fick. Han hade träffat en främling på nätet och tagit med honom hem. Det visste varenda idiot att man inte kunde göra längre, inte efter januari.

Du vill gå någonstans där du kan vara ensam och gråta. Inte bara för att en ung man är död, eller för de sårande orden som kommer från de starkt religiösa, utan mest för att många av de hatfyllda kommentarerna på nätet har skrivits av människor som du själv – som offret. Du inser att dina egna är mycket mindre förlåtande än de borde vara. Du inser varför attityder aldrig förändras, varför tankemönster aldrig bryts. För att ingen är beredd att ta av sig sin skyddande mask och våga kämpa för det som är rätt. Det enda man vill är att dansa. Dansa tills solen går ner. Dansa tills floden färgas röd.

Dagarna går och du får höra talas om allt fler tragedier. Män slits upp ur sina sängar, kläs av nakna och tvingas ut på gatorna. Människor skrattar och pekar finger åt dem. Bilder av dem publiceras på nätet med vulgära kommentarer medan världen sover och blundar för det som händer; det här är inte tillräckligt stort för att skapa nyhetsrubriker ute i världen.

Du hittade en video på nätet också, med två män som tvingades utföra ett samlag medan människor runt omkring piskade och hånade dem och förbannade dem för att de älskade varandra. Hatade dem för att de älskade. ”Ser ni inte”, tycktes deras handlingar säga, ”kärleken dog i januari”. Kärleken dog medan ni sov.

 

***

Du hör inget från din älskare på många dagar och blir orolig. Är allt som det ska? Har han blivit överfallen, som de olyckliga män du läst om? Mot din vilja tvingas du leta på nätet efter nyheter om fler lynchningar och övergrepp mot unga män, medan du hoppas att du inte ska stöta på hans namn. Du upptäcker att de flesta bloggar och nätforum som drivs av människor som du har försvunnit. Folk är rädda och går ännu djupare under jorden. Det känns som om de gräver gravar att gömma sig i. Du söker i de officiella nyhetskanalerna och läser om ännu en ung man som hittats död på ett universitetsområde. Det står att han har hängt sig. Du undrar om han var som du. Du undrar om han helt enkelt gav upp. 

Det är fredag och du får ett telefonsamtal. Du känner inte igen numret och undrar om du ska svara. Den som ringer är envis och du ger efter. Det är han. Han är i trygghet. Men din lättnad blir kortlivad. Han berättar att han tänker gifta sig. Han tänker gifta sig innan januarimobben kommer och knackar på hans dörr. Han har redan fått en försmak av den när polisen stoppade honom och tog hans mobiltelefon och laptop. De sa att han såg konstig ut, att hans jeans var för snäva för en man. De hotade att ta med honom till stationen och förhöra honom om han inte gick med på att låta dem titta på innehållet i hans mobil och laptop. Han klarade sig från dem med hjälp av en stor muta. Men de tog hans mobilnummer, för att kunna höra av sig sa de, så han skaffade en ny telefon och avslutade numret som du hade ringt honom på. Folk hade redan börjat prata om honom. Han vågade inte ta risken att bli upptäckt.

Hur ska vår historia sluta, frågar du. Vi lever, säger han till dig. Vi överlever. Men tänk om vi skulle slita av oss våra masker och kämpa, säger du. Han svarar att din rätt att existera togs ifrån dig i januari. Han säger farväl. Farväl till friheten.

Januari kom och tog ifrån oss allt. Och nu önskar du varje dag när du vaknar att allt ska bli som det var förr igen.