De vita skuggornas stad

Anouar Rahmani riskerar fängelse på grund av det han skriver. Dissidentbloggen publicerar här ett utdrag från av en av de texter som myndigheterna ifrågasätter. De vita skuggornas stad är en historisk roman som porträtterar en homosexuell man vid tiden för den algeriska revolutionen. 

17 december 2017 Text: Anouar Rahmani Översättning från arabiska: Jasim Mohammed
 
Anouar Rahmani är författare, aktivist och bloggar under rubriken ”Dagbok från en ovanlig Algerier”. I sitt skrivande undersöker Rahmani mänskliga rättigheter från ett Algeriskt perspektiv och intresserar sig särskilt för hbtq-personer, religiösa minoriteter och de som marginaliseras i samhället. Han har skrivit två böcker: Jibrils hallucination som handlar om religion samt De vita skuggornas stad, en historisk roman som porträtterar en homosexuell man vid tiden för den algeriska revolutionen. I februari i år blev Rahmani inkallad till polisförhör och informerades om att en undersökning inletts mot honom och att han riskerar upp till fem års fängelse på grund av sina ord. Han kan för tillfället inte lämna landet.  
 
 
Ur: De vita skuggornas stad av Anouar Rahmani
 
Khaled brukade hälsa på Mohamed och han övernattade ofta hos honom. Men trots att huset låg precis intill så kändes han så långt borta. Jag stod varje natt vid fönstret och väntade på att han skulle komma tillbaka, medan Sara som bodde inom mig vred sig av smärta vållad av längtan efter honom. Ibland stod hon yrvaken som en ensam tangodansare, dömd att vänta på sin partner i evighet. Hon hade ännu inte omfamnat honom, ännu inte känt på smaken av hans läppar. 
 
Är det så konstigt att jag kände hur hela världen var jag och hur jag var hela världen? Är det så konstigt att jag kände hur galaxerna kittlade mig för att få mig att skratta trots smärtan? Är det så konstigt att jag glömde bort hela denna värld som fanns inom mig och vände mig bara till honom som om inget annat fanns i mitt inre? 
 
Hur många gånger ska jag säga att jag är ett universum men att du är större än mig och att hela universum ändå tedde sig som en flisa jämfört med min älskade.
 
Han fanns på riktigt, jag fanns och mellan oss en genomskinlig mur som vi inte visste vad roten till den var så vi kunde rycka ut den och äntligen få andas ut. Det fanns en varm låga i hans ögon som brännmärkte mina rosa drömmar om och om igen. Och som väckte den sanna pulsen i mitt hjärta medan jag försökte uppträda mot honom som en oskyldig vän samtidigt som jag kuvade ned Sara så hon inte skulle hoppa fram vilket ögonblick som helst. Jag var med honom hela tiden och släppte honom aldrig med blicken. Han var den sol som lyste upp mitt mörker.
 
Hans kropp plågade mig och jag vet inte hur jag kan beskriva mina känslor när jag såg honom röra sig framför mig med sin smala vitala kropp, med sina perfekta fingrar, med sina rosa läppar, med sina tänder som rader av pärlor och sina trimmade skinkor. Jag vet inte vad jag kan kalla den kraft som drog mig till honom, kanske Sara-syndromet, den Sara som jag inte orkade hålla tillbaka. Jag blev nervös varje gång jag talade med honom, stammade och lät hur löjlig som helst, jag vet inte, han fick mig att förlora min balans och gav mig svindel.
 
Ju mer jag försökte få kontroll över besattheten desto svårare blev det att stå ut med mig själv. Det var antagonisternas kamp i det knappt befintliga avståndet mellan oss. Men att se honom köra min syster på sin cykel var svårare att uthärda. Alla sorters misstankar samlade sig i mitt huvud. Min lilla syster blev plötsligt min bittra fiende. Han behandlade henne på ett sätt som fick mig att tappa besinningen. Chath såg ut överlycklig av hur han skämde bort henne. 
 
Jag var som en vilsen människa och undrade om han förväxlade henne med Sara. Men var han så dum att inte märka hur liten min syster var.
 
På cykeln flög hennes hår mot hans ansikte och rörde vid hans läppar. När jag tittade på dem kände jag mig själv som ett litet barn som just blivit av med sin klubba.
Elva, tolv, tretton eller en miljon år, det spelar ingen roll hur gammal hon var. Hon ylade efter det som apelsinträdet hade skänkt mig. Hon var min rival om den jag älskade.
 
Samtidigt som den algeriska revolutionen nådde sin kulmen pågick också min inre kamp för att hålla tillbaka denna överväldigande ohejdbara kärlek.
 
Vi tillbringade dagarna som i en maskerad. Jag lekte den trogne vän som väntade på sin favoritvän att komma tillbaka och han lekte den vanliga ynglingen i pubertetsåldern som vägrade underkasta sig åkrarnas hårda villkor och låta sitt liv försvinna bland stenhögar. Min syster var i sin tur maskerad i en morfologisk klänning som fick henne att se äldre ut. Vårt kvarter tog på sig rollen att gestalta samlevnaden mitt i ett krig som skulle komma likt en eld och sluka upp både det gröna och det torra gräset. 
 
Khaled lät sina våndor smyga obemärkt till min kropp och väckte mig ur mina drömmar. Jag kände hans sorg och hans flammande beslutsamhet som tecknade sig på hans ansikte varje gång han såg en fransk flagga. Jag kunde förstå den uttrycksfulla glädjen och raseriet i hans beteende.
 
Jag väntade otåligt på att han skulle sparkas ut från Mohameds hus för att ta emot honom i mitt. Han svarade mig en gång att han sökte arbete här och tänkte bosätta sig i kvarteret. Det fick mig att sväva i sjunde himlen tillsammans med honom. Framför mig såg jag Sara inom mig i en vit klänning; Khalid i en svart bröllopskostym med en burnus hängande på hans axlar. Jag såg mig själv i hans famn, säga till hela världen att jag älskade honom medan riskornen föll mellan oss för att välsigna vår förbannade kärlek.