Demokratin som förpackning

"När jag arbetar med denna artikel genomför ett tusental gripna och dömda hungerstrejk i flera fängelser, med krav att få försvara sig på sitt eget språk."

Turkiet har på senare år genomfört flera reformer som gjort landet mer demokratiskt. Ändå fängslar samma regering allt fler oppositionella och författare. Hur går det ihop? Journalisten och författaren Muhsin Kızılkaya tecknar bilden av Turkiets slingriga väg mot större öppenhet – och pekar på det stora problemet: ett konstant demokratiskt underskott.

8 januari 2013 Text: Muhsin Kızılkaya Översättning från turkiska: Mats Andersson

Jag vet inte vilket land som gått igenom en så mödosam process när det ansträngde sig att gå över från ett teokratiskt system till republik, och sedan till demokrati, som Turkiet gjorde.

Om det turkiska folket hade vetat i förväg vilka problem som väntade under de nittio åren av transformation till ett sådant system, skulle det redan i början av processen ha accepterat en sådan utveckling till dess höga pris? Om någon hade berättat att demokratins pris skulle bli så högt, skulle folket ha sagt: ”Nej, något sådant vill vi inte uppleva, sådan demokrati vill vi inte ha”?

Jag vet, historieforskningen tycker inte om sådana frågor. Den bedömer varje period enligt dess egna villkor och kommer alltid att göra så. Men ändå, är demokrati värd ett sådant högt pris? Det vill säga, ska man riskera allt för att uppnå den?

Svaret på en sådan fråga borde utan tvekan bli ”ja”. Därför att människan hittills inte har funnit ett rättvisare, friare system som alternativ till demokrati. Därför har det turkiska folket nått fram till dagens situation, tack vare drömmen om att uppnå en sann demokrati där alla skulle leva som jämställda, staten skulle tjäna folket, ingen skulle förtrycka någon annan och orättvisor skulle vara minimala.

Det måste erkännas att under denna process har de som ansträngt sig för att uppnå demokrati inte varit särskilt många. De flesta nöjde sig med att gå och rösta under valdagen. Vilket makthavarna mycket väl förstod. Den institution vi kallar staten hittar alltid en lösning på alla sina problem. Staten har nämligen fullmakt för att göra vad som helst, den är allsmäktig.

Under vissa perioder har makten visat sitt verkliga ansikte. Ledarna tog på sig hatten i stället för fezen och tvingade även folket att bära hatt. Från en dag till en annan avskaffades den arabiska skrift som hade används under flera århundraden. Ändringar av den här typen presenterades för folket som en ”revolution”. Banden till det förflutna klipptes av, religionen avlägsnades från det samhälleliga livet genom en speciell tolkning av begreppet sekularism. Denna nytolkade sekularism kom att stå över allt annat som en ”ny religion”. Makthavarna hittade på en sådan ordning och beordrade folket att följa den. De gav en ”turkisk” betydelse till begrepp lånade från Väst (Europa) – som frihet, jämställdhet, demokrati – innebörder som inte fanns i de länder där dessa begrepp hade fötts, men som man ändå ville genomdriva dem som ideal. Man skapade nya regler och folket var tvunget att följa dem. De som ändå överträdde den nydragna gränserna straffades, i vissa fall kostade det dem livet.

Ty för makthavarna är demokrati ännu inte ett system grundat på åsiktsfrihet, och man följer inte heller principen att så länge en medborgare inte uppmuntrar till våldsaktioner ska alla sorters åsikter tolereras. För dem är demokratin en dekorativ förpackning som skyddar och bevarar deras makt. Folket är ändå okunnigt – och själva är de maktfullkomliga.

Från och med året 1923 styrdes landet av en enpartiregering. Det styrande partiet CHP bestod av eliten som hade grundat republiken. Under den 23-åriga perioden fram till 1946 leddes landet av en förtryckarregim som inte tolererade någon som helst opposition. Den kemalistiska ideologin som ansågs vara skapad för folkets bästa genomsyrade samhällets alla strukturer. All slags ideologi utanför den kemalistiska betraktades som ”skadliga idéer”. Särskilt vänsterorienterade intellektuella, som författare och konstnärer utsattes för ett hårt förtryck. Kommunistiska idéer utmålades för folket som farliga. Kommunismen stämplades som ”ett spöke” precis som de religiösa åsikter, vilka nu var förvisade ur samhället. Som poeten Nazım Hikmet fängslades efter fabricerade anklagelser. Efter flera år i fängelse blev han tvungen att fly landet. Eller författaren Sabahattin Ali, vilken blev dödad av en säkerhetsagent. Said-i Nursi var av kurdiskt ursprung och motståndare till regimen. Han predikade sin egen speciella blandning av mystik och religion. När han dog efter att ha tillbringat många år förvisad till olika avlägsna provinser blev hans kropp stulen och begravd på en hemlig plats.

 Före republiken levde turkar, kurder, armenier, judar, lazer, tjerkeser, alevier, sunniter, jezidier – uppskattningsvis 77 etniska grupper – tillsammans och bevarade sin kultur, sina traditioner och språk. Nu var det slut med det. Några av dessa grupper blev fördrivna ur landet, andra massakrerades, några fick minoritetsstatus. Åter andra fick sin själva existens förnekad.

Inom kort avskaffades allt det mångkulturella. Den ensidiga mentaliteten spreds inom alla områden. Den ”vardagsvisdom” som tidigare höll ihop samhället avskaffades. Istället betonades de värderingar som gällde uteslutande inom den turkiskt etniska gruppen. Dessa framställdes nu som ”gemensamma värderingar” för alla medborgare. De som spred denna ”enighetens” ideologi fick obegränsade friheter. De som påstod att landet tidigare varit mångkulturellt, och därför rikt i kulturellt avseende, liksom att det vid sidan av turkiska fanns andra, nu förbjudna språk – inte minst kurdiska – och de som ansåg att det var statens ansvar att uppmuntra och försvara en sådan rikedom utsattes alla för sanktioner. Tanke- och åsiktsfrihet begränsades genom de strafflagar man nu importerade från det fascistiska Italien. Och som om det inte räckte blev det militärkupp så gott som vart tionde år. Nya författningar infördes och varje författning innebar nya begräsningar av mänskliga rättigheter. Staten var helig. Den var inte längre en institution skapad för att försvara sina medborgare, tvärtom, dess uppgift nu var att försvara sig själv från dem.

 

Militärkuppen den 12 september 1980 vände upp och ner på allt. Demokratin, som med möda hankat sig fram, fick nu ett nådaskott. Alla framsteg drogs nu tillbaka. En del friheter hade tidigare vunnits under hård kamp. De friheterna lades nu på is. Friheten att organiseras försvann. Alla politiska partier och organisationer förbjöds. Parlamentet upplöstes. Hundratusentals människor fängslades. Tusentals torterades. Fängelser blev till koncentrationsläger. Grymhet och översitteri hörde nu till vardagen.

1984 började PKK med sina aktioner och Turkiet hamnade i en helt ny fas. Under den republikanska tiden hade kurder flera gången rest sig mot regeringen och varje gång fått betala ett högt pris för det. De utsattes för massakrer – som i Dersim 1937–1938 – och alla uppror kvävdes. Man förutsatte att även PKKs uppror skulle kväsas, men den här gången blev det inte så. Det bara fortsatte och fortsatte. Under tiden började det tära på landets ekonomi och våldet spred sig. Tusentals kurdiska byar tömdes. Människor från dessa byar flyttade till städer som i sin tur förvandlades till byar. Staten som hade svårt att få läget under kontroll tillgrep nu nya inskränkningar av de mänskliga rättigheterna. Genom den nya ”Lag om bekämpande av terror” som antogs i början av 1990-talet försökte regimen att tysta all opposition. Många framträdande intellektuella, författare och konstnärer, som Yasar Kemal, ställdes inför domstol. Mehmet Uzun, som då var svensk medborgare och vars verk blev översatta från kurdiska till turkiska, blev också åtalad. Många intellektuella i kurdiska städer förvisades till andra städer.

Och som om detta inte var nog började en period av ouppklarade mord. Flera författare och journalister, som man inte kunnat tysta med hjälp av sådana lagar, blev nu brutalt mördade. På det sättet eliminerades författare, journalister, vetenskapsmän med olika ideologisk bakgrund – som Ugur Mumcu, Musa Anter och Turan Dursun.

En hemlig organisation, av en del forskare kallad ”den djupa staten”, hade spritt sig till maktens innersta vrår. Man infiltrerade oppositionella, kurdiska och intellektuella vänsterkretsar och än fler mördades. Den tidens hopplöshet fördjupades när makthavarna trots det tilltagande våldet inte visade minsta tecken på att ändra inriktning.

I en sådan atmosfär trädde Turkiet in i 2000-talet. AK-partiet, som kom till makten 2003, blåste helt plötsligt nytt liv i tanken på ett EU-medlemskap. Det var som om man plötsligt funnit en trollformel. Varken de artificiella idéer om samhället som regering efter regering försökt genomdriva, eller vänsteraktivisternas revolution, eller den Sharia som islamisterna ville införa - inget av detta hade lyckats bli ”ett gemensamt ideal” för folket i det här landet. Detta gemensamma ideal var nu nämligen EU! President Recep Tayyip Erdoğan fick parlamentet att genomföra en hel rad reformer som krävdes av EU för fortsatta medlemsförhandlingar. Det var som om landets framtid hade öppnats.

Närmandet till EU förvandlade staten. Det förstärkte Erdoğans position. Hittills hade Erdoğan och kretsen omkring honom fruktat Sharia, nu bröt han mot flera tidigare tabun. 2007 genomfördes ”Operation Ergenekon” mot den organisation med samma namn, relaterad till ”den djupa staten” – som man menade nu försökte underminera demokratin i syfte att framkalla en ny militärkupp.

Kampen inleddes mot det ”militärernas förmyndarskap” som under många år hade tvingat statsmakten följa militärens vilja. 2009 inleddes ”öppnandet mot kurder” som ännu inte har fått något riktigt genomslag.

Samtidigt mjuknade staten även mot den religiösa minoriteten aleviter, som under hela den republikanska epoken behandlats illa och marginaliserats. För första gången i landets historia besökte nu en president (Abdullah Gül) ett alevitiskt bönehus ”Cem Evi”.

Den serie av reformer några kallar ”demokratisering”, andra ”öppnande mot kurder” har ännu inte lyckats läka landets alla sår, men i dag sänder en statlig tv-kanal program på kurdiska 24 timmar om dygnet. I skolorna har kurdiska nu blivit ett tillvalsämne. Man kan studera det kurdiska språket på universitetsnivå. Ingen förnedras längre för att han/hon är kurd. Kurdiska har inte blivit undervisningsspråk i skolorna, men frågan har diskuterats och är under intensiv debatt.

Å andra sidan – i samband med operation KCK som började 2010 har ett stort antal kurdiska borgmästare och politiker fängslats. Fängelsestraff har också blivit många författares och journalisters lott – bland dem finns även Muharrem Erbey. Eftersom de anklagade i den rättegång där han ännu står åtalad inte hade fått tillåtelse att försvara sig på sitt modersmål kurdiska, har förhandlingarna blivit utdragna. När jag arbetar med denna artikel genomför ett tusental gripna och dömda hungerstrejk i flera fängelser, med krav att få försvara sig på sitt eget språk. Regeringen har ansträngt sig för att få parlamentet att genomdriva ett legalt tillstånd för försvar på de anklagades modersmål.

Trots operationen KCK, hungerstrejker och premiärminister Erdoğans nuvarande position, där han säger sig ge upp tanken på EU och bland annat återinföra dödsstraff, trots det olösliga och stadigt växande kurdiska problemet, har jag en känsla av att det turkiska folket inte förlorat hoppet.

Om regeringen verkligen ger upp tanken på EU och stänger dörren, som EU redan tycks ha gjort, blir resultatet katastrofalt. Nationens gemensamma hopp slocknar. Kanske kommer landet då att drabbas av sammanbrott.

Men en slutsats vi lugnt törs dra är denna – att alla de reformer som den Turkiska Republikens regering hittills genomfört gjordes egentligen inte för att folket ville det utan för att EU ville det. Det tycks som om ingen makthavare egentligen bryr sig om folket som sådant.