Den syriska revolutionens förvandlingar

Det syriska upproret mot al-Assad-regimen går nu in på sitt fjärde är, utan något avgörande i sikte. Tvärtom sprids konflikten nu till grannländer som Irak. Författaren Faraj Bayrakdar ger oss en besk sammanfattning av omvärldens brist på förmåga då det gäller att förstå vad som står på spel.

10 september 2014 Text: Faraj Bayrakdar Översättning från arabiska: Jasim Mohamed

Efter den förre tunisiske presidenten Zine El Abidine Ben Alis fall sade den dåvarande egyptiska presidenten Hosni Mubarak att Egypten inte var som Tunisien. Han menade att det som hände i Tunisien inte skulle kunna hända i Egypten. Men han störtades han med – och det på rekordtid. Sedan sade Muammar al-Gaddafi att Libyen inte var som Tunisien och Egypten. Även han föll, men med en viss skillnad – han lät först sin armé angripa libyska städer med ryska missiler och bomber. Slutligen greps han i en avloppstunnel, vilket blev slutet på historien om en galen tyrann. Den jemenitiske presidenten Ali Abdullah Saleh lär ha sagt samma sak, och likaså den syriske presidenten Bashar al-Assad den yngre. Dessa besläktade arabiska diktatorer har hamnat framför en tsunami som först slog upp i Tunisien 2011. Men trots likheterna har varje revolution tänts av sin egna, speciella gnista.

Den syriska revolutionens upphov kan sammanfattas i en händelse: En marskväll 2011 arresterades några barn mellan tio och femton år från staden Daraa ute på gatan. De ville inte längre dela föräldrarnas rädsla och utan att minnas regimens bombanfall i Hamah 1982, då tusentals människor dödades, försvann och fängslades, sprejade de slagord på väggar som de hört eller sett på utländska tv-kanaler i samband med rapporteringarna från Tunisien och Egypten. De skrev bland annat ”Folket vill störta regimen”.

Barnens föräldrar försökte få polisen att släppa barnen. En delegation bestående av föräldrar och stadens äldste träffade den dåvarande chefen för den lokala säkerhetspolisen, Atef Najib, som även är kusin till Bashar al-Assad. Hans svar till deras vädjan blev: ”Gå hem och glöm era barn. De är hos mig nu. Gå till era fruar och skapa nya barn med dem. Om ni inte är män nog för att göra det, om ni är oförmögna att ligga med era fruar, kan mina män göra det i stället”. Och föräldrarna och stadens äldste tvingades gå därifrån förödmjukade, förnedrade och vredgade med känslan av att vilja återupprätta sin heder.

Efter några dagar släpptes barnen. Man såg direkt att de hade blivit utsatta för tortyr. Till och med deras naglar hade dragits ut. Ett uppror bröt ut i staden. Det började med att ungdomar gav sig ut på gatorna och demonstrerade, men inom kort följde mödrarna och fäderna med.

Myndigheterna besvarade de fredliga demonstrationerna med skarp ammunition. Hundratals dog. Men protesterna fortsatte spreds som en gräsbrand till resten av Syrien.

I 48 år har Syrien levt under undantagstillstånd, vilket i många europeiska länder motsvarar tre livstidsdomar. Den nya generationen i Syrien bestämde sig för att inte vänta längre. De var fast beslutna att inte låta historien upprepa sig. Den här gången skulle deras uppror inte omärkligt passera, så som det hade gjort i Hamah 1982. De visste hur de skulle försvara sin framtid. De hade kunskap om den nya teknologin och hur man kunde använda den till sin fördel: internet, mobiltelefoner och tv-kanaler via satellit.

I början påstod regimtrogna medier att utländska krafter låg bakom protesterna. För att göra påståendet trovärdigt grep säkerhetspolisen en egyptisk aktivist som i direktsändning tvingades erkänna att han var agent som sänts till i Syrien av främmande makt.

Men regimen blev efter några dagar tvungen att släppa den egyptiska aktivisten. Han var amerikansk medborgare och när han tagit sig till Egypten berättade han om vad som hade hänt honom i Damaskus. Där avfärdade han alla anklagelser mot honom och avslöjade den syriska regimens lögner.

Det dröjde inte länge innan den regimtrogna massmedian uppfann en ny lögn. De började påstå att det var den saudiska prinsen Bandar Bin Sultan och hans säkerhetsapparat som låg bakom protesterna. Sedan anklagade de den libanesiska politikern Saad Alhariri för smuggling av pengar och vapen till de protesterande i Syrien. Anklagelserna höll inte länge. Regimen påstod senare att de som sköt på demonstranterna och på soldaterna var salafister. Men hundratals bilder och videofilmer visade tydligt att de som sköt på demonstranterna tillhörde säkerhetspolisen eller regimtrogna milisgrupper och dödspatruller.

Internationella medier har nu tillräckligt med bevis – fotografier, namn, siffror och videofilmer, som visar hur regimens propagandaapparat fungerar. Nyligen smugglade en avhoppad officer även en stor mängd hemliga dokument ur landet. Dokumenten omfattar 55 000 fasansfulla bilder på 11 000 fångar som har dött under tortyr i regimens fängelser. FN har fått dessa fotografier och ska låta en expertgrupp undersöka deras äkthet.

Redan från början visade al-Assad och hans regim vad de var kapabla till. Men trots det växte demonstrationerna. Miljontals människor gick ut på gatorna i Homs, Hamah och Dayr az-Zawr för att slå hål på regimens lögner om att den hade 98 procent av befolkningen bakom sig i tidigare folkomröstningar. Vilket i sin tur trappade upp regimens våld mot befolkningen. De använde alla tänkbara vapen – kanoner, pansarvagnar, flygplan och helikoptrar som fällde tunnor med sprängmedel över de städer där demonstrationer pågick. Till följd av den omfattande bombningen har stora delar av städerna Homs, Aleppo, Dayr az-Zawr, Idlib samt några förorter till Damaskus nu lagts i ruiner.

Under revolutionens första sju månader var demonstrationerna helt och hållet fredliga. Men regimens nya regler som innebar att alla soldater som vägrade skjuta mot demonstranterna riskerade dödstraff, ledde till att många soldater deserterade. För att kunna försvara sig och demonstranterna bildade de den Fria syriska armén. Under revolutionens tre första år fick denna armé ingen nämnvärd hjälp från omvärlden, vare sig militärt eller ekonomiskt. Omvärlden underströk att regimen hade förlorat sin legitimitet, men gjorde detta till trots inget för att stoppa våldet mot civilbefolkningen. Man blundade och fortsätter ännu i dag att blunda för regimens massakrer.

I tre år har de internationella hjälporganisationerna skickat förnödenheter till den drabbade civila befolkningen – via regimen, som inte låter något nå fram till de behövande utanför de områden som regimen har kontroll över. Nyligen har säkerhetsrådet vaknat och beslutat att sända hjälp direkt till de drabbade områdena utan regimens inblandning. Men det ryska vetot stoppar däremot alla försök att beväpna den fria syriska armén med luftvärn för att skydda den civila befolkningen mot flyganfall. Den amerikanska administrationen vill inte heller. Amerikanerna uttrycker farhågor att dessa vapen kan hamna i terroristernas händer.

Men när den Islamiska Staten i Irak och Syrien nyligen invaderade Irak och inom några få dagar erövrat en stor del av landet kom denna terrororganisation lätt över stora mängder av amerikanska vapen. Det gör att det argument som USA hänvisar till för att inte stödja den fria syriska armén inte längre håller. Och utan att tveka fortsätter USA att bistå den irakiska regeringen med ytterligare vapen, senast sju tusen missiler, oavsett om även dessa missiler förr eller senare riskerar att hamna i terroristernas händer. Jag undrar hur det kommer sig att USA är rädda för att sådana vapen ska hamna hos ISIS-trupper i Syrien om de skickas till den Fria syriska armén – men inte rädda för att samma vapen ska hamna hos samma organisation några mil bort, på andra sidan av Syriens gräns?

Nu när en irakisk befolkning drabbas av ISIS skickar USA omedelbart sina flygplan för att skydda dem och för att bombardera ISIS baser i norra Irak. Hur kommer det sig att omvärldens samvete plötsligt vaknar och ser faran med ISIS existens i Irak – samtidigt som detta samvete aldrig såg faran med ISIS i Syrien?

Vad kan man kalla detta om inte dubbelmoral? Just denna dubbelmoral och avsaknad av engagemang och intresse hos omvärlden för att skydda den syriska befolkningen har onekligen skapat en god grogrund för terrororganisationer. Samma organisationer som den syriska regimen utmålar som sina fiender. Men verkligheten ser annorlunda ut. Det har visat sig att samma organisationers ledare suttit i fängelse hos regimen – och släpptes av dem när revolutionen nyss inletts.

Nyligen har den amerikanska administrationen bekräftat att den syriska regimen inte ägnar sig åt att bekämpa terrororganisationerna i landet. Det är tvärtom den fria syriska armén som tar sig an denna uppgift – samtidigt som armén strider mot regimen. Detta amerikanska konstaterande har olyckligtvis inte på något sätt blivit omsatts i praktisk handling.

Märkligt också att det fortfarande finns regeringar, som trots att de framför sig har mängder av bevis för den syriska regimens oräkneliga brott, som ännu har mage nog att påstå att den syriska regimen är en sekulär regim – och att man därför hellre ser den kvar vid makten i stället för att få ett religiöst styre. Det räcker att se vilka det är som stödjer och strider sida vid sida med denna regim för få en annan bild av hur sekulär denna regim är: Iran, Hisbullah, Abu al Fadhl al Abbas-brigaden, Ahlu alhaq-brigaden. Alla dessa utgår i sitt agerande från en religiös shiitisk ideologi.

Nu går revolutionen in på sitt fjärde år. FN har slutat dokumentera och räkna döda civila, efter det att siffran passerat hundra tusen. Den senaste statistiken talar om att antalet döda civila har passerat hundrasjuttio tusen, varav mer än tio tusen är kvinnor och tolvtusen barn. Hundratusentals fångar och saknade och ca tio miljoner flyktingar finns både i landet och i grannländerna.

Efter allt detta undrar jag vad omvärldens samvete behöver och vad de väntar på för att vakna och rycka ut för att släcka det helvete som det syriska folket utsätts för.

Faraj Bayrakdar (f 1951) är en framstående syrisk poet som tillbringat fjorton år i al-Assad-regimens fängelser.