”Det är meningen att jag ska tänka på Gud – inte Putin”

Icke-statliga organisationer (engelska NGO:s) har traditionellt fungerat som garanter för mänskliga rättigheter, fria val och yttrandefrihet. De har därigenom haft en viktig roll i samhällen som präglas av censur och förtryck, likt det ryska. En lag som nyligen röstats igenom i duman kan mycket väl komma att innebära slutet för de icke-statliga organisationerna i Ryssland. Den nederländske författaren Daan Heerma van Voss reste till Moskva med en vän som arbetar för Amnesty International i Nederländerna i syfte att undersöka hur det kunnat gå så här långt, och varför ryssarna inte verkar bry sig.

13 oktober 2015 Text: Daan Heerma van Voss Översättning från engelska: Alan Asaid

”Jag hörde ett rykte att de anställda på en organisation i södra Ryssland praktiserar en egen form av rysk roulett”, berättar han för mig. ”Varje dag drar de lott för att avgöra vem som ska gå ut och starta bilen.” Min vän gör ett litet hopp över en vattenpöl, hans fickor blir tyngre för varje steg, jag kan höra hur han tänker: nästan framme. Amnesty Internationals ryska avdelning har sitt kontor i en liten förfallen byggnad i Moskvas administrativa centrum. En tung metalldörr under ett korrugerat plåttak markerar entrén; någon skylt syns inte till. En trappa av naken betong leder upp till en vit dörr som öppnas när vi närmar oss. ”Välkomna till vår lägenhet”, säger Ivan, en ung kampanjkoordinator med en clownlik gloria av lockar. Direktören Sergej Nikitin rättar honom. ”Det är ett kontor.” Sergej är lång och drar det högra benet efter sig en aning när han går. Som barn brukade han lyssna på BBC tillsammans med sin farfar, det var då han första gången hörde talas om Amnesty International. Flera årtionden senare blev han medlem i organisationen, och nu styr han verksamheten i det lilla kontoret som tjänar som arbetsplats för fem anställda. Min vän tömmer sina fickor: två stora bitar gammal amsterdam-ost. Ett litet tecken på nederländsk uppskattning. Nyligen, berättade min vän, hade man låtit förstöra stora mängder ost i Ryssland; en journalist på The Guardian hade myntat uttrycket fromagicide i sin rapportering av händelsen. Tusentals holländska ostar mosades av en bulldozer i ett försök att visa att Ryssland inte lät sig skrämmas av västs sanktioner. Efter MH17-kraschen hade min nations inställning till Ryssland ändrats dramatiskt. Tragedin hade enat oss: den sista kvardröjande skärvan av charm som Putin fortfarande hade enligt vissa var borta. Det är ett smärre mirakel att de kunde hitta så mycket ost som de gjorde för sin lilla uppvisning.

”Vad Kreml fruktar mest är en revolution”, säger Nikitin. ”Och ju större rädsla, desto svårare blir det för oss här. Problemen började 2006, efter oroligheterna i Ukraina. Det var då man vidtog de första åtgärderna mot icke-statliga organisationer; vi blev tvungna att registrera verksamheten och därtill hantera alla möjliga administrativa hinder. Och det var ändå bara början.” Den stora smällen kom i stället 2012. Vintern 2011, efter Medvedev-interludiet, valdes Putin åter till president, något som gav upphov till en mängd protester i Ryssland. Vare sig det manifesterades genom protestmöten i Vladivostok, Perm, Sankt Petersburg eller Moskva, hyste tiotusentals medborgare tvivel om valresultatets giltighet och gick ut på gatorna, viftande med vita näsdukar och plakat med slagord av typen ”Råttorna måste bort!” och ”Bedragare och tjuvar – ge tillbaka vårt val!”. På ytan tycktes något ha förändrats i de större städerna. Det var de största protesterna sedan de som ägde rum strax före Sovjetunionens fall. Detta faktum, i kombination med revolutionsspöket som snabbt spridit sig i samband med den arabiska våren, efterlysande samhällsreformer i linje med västerländska värderingar, orsakade panik i Kreml. För någon som ser ordergivning som det främsta kriteriet på effektivt ledarskap, någon som har tränats i misstro och vars politiska karriär formats under det kalla kriget, kort sagt, för Vladimir Vladimirovitj Putin var det helt enkelt inget alternativ att lämna denna provästerländska ”aggression” obesvarad.

Han anklagade dåvarande utrikesministern Hillary Clinton för anstiftan till oro; USA hade, hävdades det, pumpat in hundratals miljoner dollar från utländska fonder i syfte att påverka valet och dess efterspel. Samtidigt drog Putin åt tyglarna i Ryssland. Nikitin: ”Den så kallade spionlagen antogs 2012 och innebär att om en icke-statlig organisation tar emot pengar från utlandet är man tvungen att ansöka om status som utländsk agent. All slags kommunikation som bedrivs eller uttalanden som görs av en sådan utländsk agent, allt material som trycks, måste förses med en särskild upplysning om att de meddelade åsikterna tillhör just en utländsk agent.” Fylld som den är med konnotationer till spionage och landsförräderi är denna beteckning i dagligt ryskt tal närmast en övertygelse. Det faktum att dessa utländska agenter inte står under statens beskydd har lett till att det skapats en våldsam, laglös atmosfär, speciellt i områden utanför storstäderna. Incidenter där icke-statliga organisationer har utsatts för hot, däribland i form av vandalism och rentav handgripliga trakasserier, får i regel inga straffliga påföljder. I maj i år kompletterades detta med en lag som riktar sig mot ”oönskade organisationer”. Denna ger landets riksåklagare rätt att – efter samråd med utrikesdepartementet – föra upp önskad icke-statlig organisation på listan över ”önskade organisationer”, vilket får till följd att de blir officiellt illegala. Om medlemmar i en sådan organisation väljer att fortsätta sin verksamhet, blir de arresterade. Var och en med minsta anknytning till en ”oönskad organisation” riskerar fängelsestraff på upp till sex år. I juli i år blev den Washingtonbaserade National Endowment for Democracy den första icke-statliga organisation som fått lägga ner sin verksamhet i Ryssland.

”Det mest allvarliga med lagen om oönskade organisationer”, säger Nikitin, ”ligger i hur vagt den är formulerad: varje icke-statlig organisation som anses utgöra ett hot mot den nationella säkerheten, konstitutionen eller militären kan utan vidare stämplas som ’oönskad’. I praktiken innebär det att alla organisationer som Kreml finner misshagliga kan komma att läggas ner. Som man kan läsa i Putins biografi så var han redan under sin tid som KGB-anställd i Leningrad övertygad om att administrativa påtryckningar representerar den effektivaste formen av terror. De icke-statliga organisationerna har därför att handskas med en rad obstruerande knep i sitt dagliga arbete, bland annat ändlöst pappersarbete, omotiverade inspektioner, opåkallade böter och så vidare. Och då kan man ändå vara säker på att han förr eller senare kommer kasta de sanna eldsjälarna i fängelse.”

Nikitin har aldrig personligen utsatts för fysiska hot. ”När det gäller den biten är skillnaderna betydande mellan de stora städerna och övriga landet där det oftast inte finns någon kontroll, inget beskydd alls. Själv skyddas jag av namnet Amnesty, av dess varumärke. Vi får konstiga telefonsamtal då och då, och råkade ut för ett mordbrandsförsök en gång. Man kan fortfarande se brännmärkena. Givet det faktum att myndigheterna alltid tycks känna till våra scheman, kan jag bara utgå ifrån att vi är under uppsikt. Telefonerna är avlyssnade, och de vet förmodligen hur de ska gå tillväga för att komma runt vårt säkerhetssystem.”

De icke-statliga organisationerna har varit föremål för Putins irritation under en ganska lång tid. Den största rädslan från makthavarnas sida är att organisationerna förser dissidenter med västerländskt kapital. Argumentet som oftast hörs är att flertalet icke-statliga organisationer är otvetydigt västinfluerade till sin art; de har skapats utifrån kristet-demokratiska värderingar som kretsar kring välgörenhet, rättvisa och yttrandefrihet. Enda ordet som verkar kunna beskriva denna Kremls inställning är paranoia. Det är också ett ord som används flitigt i rapporteringen i väst. Men var och en som hemfaller åt detta slags kliniska terminologi visar indirekt att de i själva verket bara delvis förstår sig på Ryssland. Stolthet över och tro på sin egen storhet är väsentliga inslag i den ryska identiteten och har historiskt sett alltid varit starkt knutna till stereotyper om fienden. I synnerhet USA – den yttersta representanten för den rätt vaga paraplytermen ”väst” – förkroppsligar den andre, ett anti-Ryssland. En kaotisk, dekadent, hedonistisk världsmakt vars främsta mål är att inskränka den ryska intressesfären.

Just så: intressesfär, ett ord med hemvist i det kalla kriget, vilket som vi åtminstone fått lära oss i skolan avslutades i och med murens fall 1989. Men samtidigt som berättelsen om detta kalla krig nådde en punkt hos oss, tvingades Sovjetunionen genomgå en smutsig epilog. Den förödmjukelse de stolta ryssarna fick utstå under tiden som deras imperiums sönderfall möttes av högljudda västerländska applåder och slutligen upplöstes 1991 kan inte underskattas. Det nya Ryssland föddes följaktligen till ett tillstånd av ekonomiskt och socialt kaos. Hyperinflation dominerade samhället, ändlösa köer syntes utanför bankerna, mödrar slogs om brödlimpor. Perioden anses allmänt vara den mörkaste och mest skamfyllda i det moderna Rysslands historia.

”De kaotiska åren resulterade i en kraftig återkomst för den nationella nostalgin”, säger Sergej Buntman, assisterande chefredaktör på Moskvas Eko, en radiostation som betraktas som den sista bastionen för yttrandefrihet i det ryska medielandskapet (även om den delvis ägs av det Kreml närstående oljebolaget Gazprom). På en av väggarna i hans rökdisiga kontor hänger en t-shirt med texten Je Suis Charlie. Han är iklädd en manchesterkavaj, överallt i rummet ligger böcker och papper huller om buller. ”TV började sända program som idealiserade vårt förflutna, folk talade helt plötsligt om den tid då alla fruktade oss, året då vi var först med att skicka en man till rymden. Jag var ju med på den tiden också, men själv hade jag aldrig samma känsla av stolthet. Det värsta är att även om jag normalt sett inte är mottaglig för denna typ av nostalgi, har den ständiga propagandan påverkat även mig. Jag har mina egna personliga minnen, men ramverket kring dessa minnen har skapats av andra. Under firandet av 60-årsjubiléet av andra världskrigets slut 2005 beslutade våra ’högre makter’ att landets historia var i behov av försköning. Det var då som den här nostalgin fick sin nuvarande militär-patriotiska anstrykning; en anstrykning som i allt verkar till Putins fördel.”

Putins uppgång tillfredsställde ett nästan känslomässigt behov att återupprätta äran och ge folket något att klamra sig fast vid. Detta utbredda behov utgör själva grunden för hans makt. Alliansen som han ingick tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkan tjänade till att ytterligare förankra Putins ställning som en mäktig man, helt i den ryska traditionen. Putin är ingen ideolog eller moralist; han är född opportunist, och vet bättre än andra vad han ska göra för att konsolidera eller utöka sin makt. Ju mer fruktan Putin väcker i väst, desto gladare blir hans supportrar på hemmaplan. Resultatet är en näve som jämt är knuten. Kriget i östra Ukraina och annekteringen av Krimhalvön har endast tjänat till att skärpa denna utveckling.

Hur kunde denna situation ”plötsligt” uppstå som den gjort? Ser man till att ungefär tre fjärdedelar av ryssarna ger sin president sitt stöd, och att den återstående fjärdedelen – den snabbt krympande skaran intellektuella och stadseliten – vanligen förhåller sig passivt, behöver Putin inte göra mer än att fortsätta isolera sitt land från väst för att upprätthålla status quo. Isoleringen underlättas genom sättet som ryssarna i gemen skaffar sig information på. Endast en minoritet använder internet för att hålla sig informerade. Ett exempel: en färsk studie visar att 93 procent av befolkningen får sin information om läget i Ukraina genom den ryska televisionen, ett medieorgan som står Kreml mycket nära. 64 procent av ryssarna finner denna information objektiv, och ynka en till tre procent söker efter information om Ukraina hos icke-ryska nyhetsförmedlare. En medborgare tvingas alltså anstränga sig en hel del för att kunna hitta något slags neutral information; den vanlige medborgaren tenderar därför att inte bry sig.

Samtidigt som han oavlåtligt fumlar med cigaretten talar Buntman om sina vänner på Charlie Hebdo, de som dött, medkämpar i kampen för yttrandefrihet. ”Putin älskar att svänga sig med statistik. Under hans styre har den förväntade medellivslängden stigit, den sociala rörligheten ökat och välståndet stigit betydligt. Problemet är dock att det inte har inneburit någon större frihet för det ryska folket. Sambandet mellan ekonomisk och existentiell frihet har brutits. Vi har, med andra ord, itutats att frihet per automatik leder till kaos, fattigdom och utanförskap. Frihet är således allt annat än en nödvändig komponent här för ett fruktbart och framgångsrikt liv. Så varför ska vi drömma om den?” När allt kommer omkring är detta referensramen; i jämförelse med Sovjetåren existerar i dag ingen terror i stor skala. Resultatet är en befolkning, till ena hälften okunnig och till andra hälften likgiltig, som väljer att inte delta över huvud taget.

Buntman fortsätter: ”Kremls ideal är en korporativistisk stat: en nation som formas av ett folk som har samma uppfattningar och värderingar, som talar med en och samma röst. I det långa loppet skulle förstås ingen ens drömma om att utsäga en avvikande mening. Problemet är att ett samhälle som fullt ut är korporativistiskt inte är hållbart. Människor har en tendens att forma sina egna idéer. Det är som om vi lever enligt två olika sanningar på en och samma gång, två verkligheter som kolliderar med jämna mellanrum. Ta till exempel katastrofen med ert flygplan. En majoritet av ryssarna känner skuld över vad som hänt, men det är samma majoritet som är övertygad om att varje slags nederländskledd undersökning skulle vara antirysk till sin natur. Vi kommer alltid känna ett behov av att försvara vårt land. Vi lever i ett ständigt tillstånd av schizofreni.”

Nikitin på Amnesty ser framför sig en mörk framtid. ”Många icke-statliga organisationer kommer att tvingas lägga ner verksamheten. Särskilt organisationerna på lokal nivå, de som verkligen är beroende av det lilla stödet från väst, kommer inte kunna få verksamheten att gå runt.” Om man ser på det cyniskt går det ju att fråga sig vad det strängt taget skulle göra för skillnad. De icke-statliga organisationerna har konkret inte åstadkommit särskilt mycket. Siffran på personer som haft direkt nytta av dem under de senaste åren, till exempel i form av juridisk hjälp, är rätt låg. ”Men var och en av dessa människor skulle aldrig ha blivit hörda alls, än mindre fått någon hjälp, om det inte vore för de icke-statliga organisationerna. Och vad skulle ske med alla de tusentals människor som sitter i fängelse till följd av partiska rättegångar? Dessutom bevaras kunskaperna om stora delar av vår historia, berättelsen om gulaglägren till exempel, av just icke-statliga organisationer. Upphör de med sin verksamhet innebär det att en avsevärd del av vårt kollektiva minne sannolikt kommer att försvinna.” Och där finns ytterligare en fundamental aspekt att begrunda: ”De icke-statliga organisationerna är en viktig del av det som är kvar av vårt ’civilsamhälle’, av ett oinskränkt utrymme. Detta utrymme skulle återigen krympa om de försvann. För tillfället är det ännu oklart om ett sådant eliminerande skulle resultera i en överväldigande känsla av bestörtning eller i en desperation som i sin tur kan leda till våld.”

Denna dystra prognos delas av Alexej Simonov, direktör vid Glasnost Defence Foundation (GDF), som bildades 1991 och var en av de första icke-statliga organisationerna i Ryssland. GDF har som huvudsaklig uppgift att hjälpa journalister som hamnat i trångmål samt efterlevande till de journalister som dött på grund av sitt arbete. GDF huserar på tredje våningen i en gigantisk sovjetbyggnad som uppfördes till olympiaden 1980. Organisationen består av två personer, ett rum, och 5 000 sköldpaddsfigurer. Sköldpaddan är organisationens symbol, förklarar Simonov. ”Den må vara långsam, men den rör sig i rätt riktning.” Den 77-årige före detta filmregissören sitter ledigt med benen isär; ansiktet inramas av ett gråvitt skägg, den stora magen döljer midjan. ”När Gorbatjov blev president 1990 (generalsekreterare i kommunistpartiet och i praktiken Sovjetunionens ledare från 1985. ö.a.) grydde en hoppfull tid. För första gången vågade människor säga vad de tänkte; de förälskade sig i sanningen. Men bara några år senare tycktes de flesta ryssar strunta i alltihop. Det var som att spola tillbaka bandet till Sovjettiden: folk ville bli lämnade ifred, och var glada så länge de inte påverkades. Och de som faktiskt påverkades, ja, de måste helt enkelt ha gjort något fel och hade därmed sig själva att skylla.”

GDF är i sin verksamhet beroende av finansiering från USA och Europa. Eftersom man har nära band till flera organisationer som inom kort kommer etiketteras ”oönskade” är Kremls ingripande bara en tidsfråga. ”Vi kan stämplas som ’oönskade’ i vilket ögonblick som helst”, säger Simonov. ”Det är svårt att avgöra vilken organisation som kommer dubbas härnäst. Vem vet? Vi kanske rentav kan klara oss. Vår organisation är mindre betydelsefull i dag än den en gång var. Vi sticker inte ut på samma sätt längre, så mycket är klart. Man kan inte vara åldringen och brottaren på en och samma gång. Det är upp till yngre generationer att fortsätta kampen på ett nytt, mindre öppet sätt. Glasnost (ung. öppenhet. ö.a.) tillhör det förflutna. Jag själv tillhör det förflutna, och jag ter mig alltmer som en främling, som bara råkar sitta i denna stol. Jag är 77 år gammal. Det är meningen att jag ska tänka på Gud – inte Putin.”

Är då engagemang och civilt motstånd endast något för unga? Buntman på Moskvas Eko utvecklar detta på följande vis: ”Det finns många unga personer med en genuin kampvilja, men de vet ännu inte hur de ska hitta varandra, hur de ska förena sig och göra gemensam sak. Eller så förenar de sig för att kort därpå gå skilda vägar, eftersom det visar sig att de på vissa punkter står alltför långt ifrån varandra. Någonstans måste de lära sig att en generation inte består av en grupp med exakt samma åsikter och idéer, utan av individer som sitter i samma båt. Alla måste begripa vad som står på spel. De icke-statliga organisationerna får inte tvingas lägga ner, inte under några omständigheter. De måste stanna kvar här och slåss, beväpnade med lagen, och de måste därvid lära sig hur man tänjer på den till sin fördel. Hur? Genom att hela tiden byta namn på sin organisation, flytta sina kontor, och liknande trick.”

Någon står och väntar på mig och min vän på järnvägsstationen i Nizjnij Novgorod, en stad 400 kilometer öster om Moskva. Staden är omgiven av tät skog och ligger invid floden Volga. Det är en vanlig säkerhetsåtgärd att man möter upp på stationen; Putintrogna ungdomsgäng är aktiva i staden, och de är i regel välinformerade när det gäller besökare av vår sort. Just i dag verkar det lugnt. Vi är här för att träffa en icke-statlig organisation som nyligen blivit listad som ”oönskad” och som använts sig av nämnda trick. Organisationen, Kommittén mot tortyr, har sedermera bytt namn till Kommittén för förhindrande av tortyr. Albert Kuznetsov, en 25-årig man som föddes i Estland, kör oss genom förorten till kontoret, vars entrédörr för en tid sedan blev nerkletad med avföring.

Albert var den ene av de två aktivister som den 3 juni i år var på plats när två maskerade män attackerade kommitténs kontor i Groznyj, Tjetjeniens huvudstad, mitt på ljusa dagen. Han såg motorsågen komma genom dörren, men kände sig ändå inte särskilt rädd förrän han insåg att polisen inte hade för avsikt att komma till deras undsättning. ”Jag tänkte: ’Vi är säkra här, kontoret ligger på stadens livligaste gata, det finns poliser överallt.’ Och de var verkligen överallt, det var bara det att de inte lyfte ett finger för att hjälpa oss. Jag frågade en kompis som skulle ha ringt polisen vad som egentligen hade hänt; han sa att det hade tagit dem 45 minuter bara att svara i telefonen.” En mindre folkmassa hade samlats på gatan och hejade på när kamerorna förstördes. Det slutade med att Albert och hans medarbetare tvingades fly genom fönstret. ”De hade redan året innan försökt sätta eld på kontoret, men denna gång lyckades de till sist förstöra stället helt och hållet.” Han skakar på huvudet. ”När jag hade hoppat ut på gatan grep jag tag i en polis och frågade om han kunde hjälpa oss. Han valde bokstavligen att titta åt ett annat håll.”

Jag hör mig för om rouletthistorien. ”Det var på samma kontor, där i Groznyj. Vi drog inte lott, men det stämmer att bilen startades av olika personer från dag till dag, samtidigt som resten höll sig på säkert avstånd. Numera har vi en ny bil som vi kan starta med en elektronisk nyckel inifrån kontoret. Den är en skänk från ovan. Tillverkad i väst.”

För en utomstående är det lätt att likt så många ryssar hemfalla åt fatalism. Hur övertygar man ett land som inte vill övertygas? Och vems ansvar är det? Människorna jag talar med är kluvna i frågan. Somliga tror att påtryckningar utifrån – EU-sanktioner, ekonomiskt trångmål – är det enda som kan sätta stopp för Putins förtryck. Andra menar att sådana påtryckningar inte för något gott med sig; förändringen måste i stället komma inifrån. Det måste till ett mentalitetsskifte för att befolkningen ska resa sig upp mot korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna. I ett samhälle som det ryska låter denna sorts hopp nästan som en bön.

Den sista kvällen i Ryssland ägnar min vän åt att spela in en reklamfilm för den inhemska marknaden, i samarbete med ryska Amnesty. Scenariot: två maskerade män bryter sig in hos en ej namngiven icke-statlig organisation i jakt på fällande bevis. Panikslagen inser min vän att han saknar en ryss. Han vänder sig mot mig, granskar mig uppifrån och ner. Några minuter senare har någon virat en svart scarf runt mitt huvud och som genom ett trollslag förvandlat mig till ”Ryss nr. 2”. Med en illegal uzbekisk asylsökande (”Ryss nr. 1”) tätt i hälarna slår jag in dörren till en lägenhet i en avlägsen Moskvaförort, rusar från rum till rum och vänder upp och ner på kartonger. Trots att jag inte läst manuset är jag helt förvissad om att jag kommer hitta något som slutligt sätter punkt för denna icke-statliga organisation.