Diamanter skapas under hårt tryck

Den svenske journalisten Martin Schibbye satt tillsammans med fotografen Johan Persson fängslad i Kalityfängelset i ett och ett halvt år. Han är mycket förtrogen med den miljö som skildras i flera texter i detta nummer. Han beskriver här varför solidariteten med de fängslade journalisterna är ren nödvändighet för oss alla – det handlar om värdighet.

8 april 2015 Text: Martin Schibbye

Jag önskar att jag slapp skriva detta.
Jag önskar att jag aldrig hade fått det där samtalet från Dissidentbloggen om att de planerade ett temanummer om det fria ordet på Afrikas Horn.
Jag önskar att jag i morse fick ett samtal från Etiopiens huvudstad Addis Abeba där en sprakande röst sa ”Tafatchi!”. Vi är fria! Att 17 kollegor släppts under natten och att åtalen lagts ner mot de ännu inte gripna.
Det samtalet kom aldrig.

I morse vaknade kollegorna i Kalityfängelset till fångvaktarnas gälla röster ”kotera, kotera, kotera” blandad med ljudet av batonger mot korrugerad plåt. De stod sedan två och två ”hulet, hulet”, utanför plåtladorna med sandalerna i leran.
När alla hundratals fångar var räknade stängdes dörrarna bakom dem igen.

Även om jag är fri från fängelset, kommer jag aldrig att vara fri från ljuden.
De första skriken var alltid de värsta, det där skriet innan det första slaget, och mot slutet var den misshandlade fången alltid tyst.

När jag tänker tillbaka på den här tiden minns jag särskilt en fånge.
En ung kvinna som alltid gick med huvudet högt i solen. Jag minns att jag funderade på vad som var hennes brott. Hade hon dödat någon? Stulit något?
Vid ett tillfälle gav hon mig en nick och sedan kastade hon till mig en tändsticksask. I den låg ett litet brev.
Med darrande händer läste jag:

Dear Martin and Johan,
My name is Reeyot Alemu. I worked as an editor at the newspaper Addis Press before this regime had me arrested. Before that I was a columnist at a newspaper called Fith, which means justice. I wrote many columns and articles, which were critical of the government. That is why I am here now. I am glad we met and I would like to meet if they release us.
But If you are released before me, tell the world that I am not a terrorist, but a journalist working for the truth.
I wish you luck. Both of you.

Jag minns ännu känslan. Vi hade hamnat i något mycket större än två journalister som korsat en gräns. Vi hade hamnat i ett generalangrepp mot det fria ordet i landet.
Den arabiska våren övergick i en afrikansks höst.
Under de kommande dagarna blev toaletten blev vårt universitet och Reeyot Alemu vår lärare.

Vi lärde oss att cellerna där vi satt kallades Sheraton, eftersom även om det var illa med kalla trägolv och medfångar som hostade blod så fanns det en värre plats.  En plats där fångar hölls i komplett mörker, hängda upp och ner, med tyngder fästa på könet, slagna tills de erkände sina påhittade brott.
Dessa celler kallades Hilton.
Humorn var den sista mänskliga försvarslinjen

I ett annat brev skrev Reeyot om varför hon blev journalist.
Vid många tillfällen under sitt trettioåriga liv stod hon inför ett val. Hon är intelligent, välutbildad, hon kunde ha valt ett enkelt liv.
Men kärleken till sanningen. Till Etiopen. Till hennes medmänniskor och till journalistiken fick henne att bli journalist.
Hon stannade kvar och skrev.
Hon visade vad journalistik borde vara men allt för ofta inte är.
Hon betalade ett pris för de kommande generationerna. Det högsta priset.
Hon betalade med sin frihet.
Hennes envishet uppvisar en typ av mod vi behöver nu mer än någonsin, och mod är det enda hon är skyldig till.

Reeyot gav oss också något annat. En insikt om att även om man var fråntagen sin fysiska frihet, sin rätt att tala, äta, och även att gå på toaletten, så kunde man ändå, inom sig, behålla, det ingen kan ta ifrån en, rätten att bestämma sig för vem man vill vara.
En journalist.
Plötsligt blev varje dag I fängelset ännu en dag på kontoret. Lidandet fick en mening.
Det var bara at gå upp, ta en tesked med cement och börja minnas.

När jag i dag ser tillbaka och tänker på dem som är kvar i kaoset, på cementen, mellan den korrugerade plåten, får jag en klump i magen. 
Men sedan minns jag deras leenden och styrka och tänker att egentligen är det inte vi som strider för deras frihet utan de fängslade som slåss för vår.

Med 17 fängslade journalister kvar i Kality är Etiopien i dag ett av de ledande länderna i världen när det gäller att fängsla pressen. Repressionen av medierna har också gjort landet världsledande när det gäller att driva journalister på flykt.
Vi får inte heller glömma att det i grunden inte är Etiopiens hårdhet, utan omvärldens flathet som gjort journalistiken till en livsfarlig verksamhet i landet.

Jag tror att bland det viktigaste vi kan göra är att lära oss namnen på de fängslade.  Att gå från att tala om dem som “demokratiska underskott”, till att nämna dem vid namn.

Representanter för regeringar och företag kommer alltid säga att man inte ska tala klarspråk. Att pressfriheten måste balanseras mot andra värden som stabilitet, ekonomiskt tillväxt och regional maktbalans.

Men i ett läge då det fria ordet fängslas finns det inget att tala tyst om.
I länder där journalister fängslas är ingen fri och de fängslade behöver våra ord nu – inte på begravningen.

Martin Schibbye är chefredaktör för Blank Spot Project, författare till boken ”438-dagar” och grundare av Kalityfonden som bistår kollegor som sitter i skiten.