Dissidentbloggen dyker ner i Ryssland

19 december 2013 Text: Ola Larsmo Illustration: Jesper Waldersten

När detta skrivs präglas rubrikerna i svenska tidningar av det faktum att svenska nynazister överfallit en antirasistisk demonstration i en stockholmsförort och knivskurit två demonstranter. Händelsen kommer att dröja sig kvar i det allmänna medvandet några dagar, för att sedan sjunka ned i den oro som många av oss bär i bakhuvudet, av en tilltagande och alltmer våldsbenägen högerextremism och nationalism i stora delar av Europa.

Nynazismen sägs ibland vara allra starkast i Ryssland, av alla europeiska länder. Ett av dess offer var sociologen Nikolaj Girenko, som 2006 sköts till döds i S:t Peterburg. Han hade under åren före mordet profilerat sig som en expert på den framväxande nynazismen och ultranationalismen i Ryssland, och användes ofta som expertvittne vid rättegångar om hatbrott. Han förstod bättre än många i sin samtid risken med den framväxande hatkultur som riktade sig mot olika minoriteter – vare sig vi talar om kaukasier och andra folkgrupper från andra delar av det ryska väldet, ryska judar eller sexuella minoriteter. Girenko var en av de modiga personer som vågade tala tydligt om den destruktiva utvecklingen i sitt hemland och fick plikta med sitt liv. Andra namn på den listan skulle kunna vara Anastasia Baburova och Anna Politkovskaja.  Mordet på Nikolaj Girenko var ett uttryck för en växande högerextremism i Ryssland – men poängen är att det kunnat hända på många andra platser i Europa. Det som sker i Ryssland hänger med nödvändighet samman med vad som händer i andra delar av världsdelen. Förstår man inte det gör man sig dum. Därför är det inte en enskild rysk angelägenhet när man stiftar lagar som kriminaliserar en offentlig diskussion kring homosexualitet och andra ”icke-traditionella” samlevandsformer. Inte heller när man stiftar blasfemilagar och kriminaliserar religionskritik – något som kan se ut som ett avtryck av den sovjetiska kriminaliseringen av människors tro – samma sak, bara tvärtom.

Det som sker i dagens Ryssland kan vara svårt att förstå för en utomstående. Men det går att känna igen mönster och strategier från andra håll i världen och andra tider – inte minst då detta att makthavare spelar med i föraktet mot minoriteter som utmålas som synabockar. De lagar som antogs i juni i år och som förbjuder ”propaganda för icketraditionella sexuella förbindelser” är som alla förstår inte bara ett sätt att försöka åter-marginalisera de homosexuella och andra ”icke-traditionella” människor som under nittiotalet såg sina rättigheter förstärkas i ett Ryssland som ännu öppnade sig mot omvärlden. Nu är det ett brott att tala om att människor lever på olika vis, en insikt som tydligen hotar fundamentet i den ryska staten. Och som om man behövde en illustration av hur inskränkt frihet för en grupp omedelbart leder till minskat handlingsutrymme för andra antog den ryska Duman strax därpå en lag som gör det brottsligt att ”kränka religiösa känslor” – vilket närmast syftade till att i efterhand hitta en brottsbeskrivning till vad tre medlemmar i Pussy Riot dömts till efter några knappa minuters punksång i en närmast tom katedral.

På så sätt kan vi lära oss mycket av det ryska exemplet – krymper din frihet krymper snart min. Och skulle sådana lagar genom ett mirakel hävas och Ryssland åter börja bygga en demokrati värd namnet skulle luften naturligtvis bli lättare att andas långt utanför landets gränser.