Emel Gülcan: ”Eliminering genom häktning”

I slutet av 90-talet bestämde sig flera turkiska medier att starta ett nätverk för samarbete, ”Bianet” – för att möta alla de hot som yttrandefriheten då stod inför. 90-talet var en mörk tid med många mord på journalister. Efter en relativt lugn period hotas pressen åter i dagens Turkiet – men nu inskränker man pressfriheten med delvis nya metoder, skriver Bianets reporter Emel Gülcan.

8 januari 2013 Text: Emel Gülcan Översättning från turkiska: Lena Ullman

En lista från 90-talet:
Reportern på tidningen Yeni Ülke, CengizAltun, utsattes för ett väpnat överfall med dödlig utgång i Batman den 24 februari 1992. Han blev 24 år.
Reportern på tidskriften Gerçek, Namık Tanrancı, utsattes för ett väpnat överfall med dödlig utgång i Diyarbakır den 20 november 1992. Han blev 37 år.
Reportern på tidskriften 2000’e Doğru, Halit Güngen, utsattes för ett väpnat överfall med dödlig utgång i Diyarbakır den 18 februari 1992. Han blev 21 år.
Reportern på Hürriyet Haber Ajansı, Hatip Kapçak, utsattes för ett väpnat överfall med dödlig utgång i Mardin den 18 november 1992. Han blev 32 år.

Jag skulle kunna rada upp många fler liknande meningar och bara behöva ändra namn, ort och datum.

På 1990-talet var det förknippat med stora risker för journalister att bege sig ut på uppdrag. De riskerade att kidnappas, att försvinna eller att dödas. De blev hotade och när de greps sade man åt dem att ”sluta med det där arbetet”. Men det gjorde de inte. De blev dödade.

Senare blev deras familjer trakasserade. Inte ens deras döda kroppar, eller ibland inte heller deras gravstenar lämnade man ifred. Många mordutredningar slutade i orden ”fallet olösligt”; vid de sällsynta tillfällen, när de som avfyrat skotten ställts inför domstol, har bevisen mörkats och man har aldrig kunnat slå fast vem som från början givit själva ordern.

Vi är ständigt oroliga
Nu är det 2012, och namnen på mördade journalister bildar inte längre långa listor. Men vi lever i ständig oro. Låt oss lyssna till några nyligen fängslade journalister:

Man anklagar mig för att vara medlem i en väpnad organisation. Men mitt enda vapen är min filmkamera och min stillbildskamera. Om de räknar dessa innehav som brottsliga, så får det stå för dem.”(Aydın Yıldız)*

”Om du inte rättar dig efter rådande system och levererar de nyheter man vill, sätter de igång med att förnedra dig för att få dig med på noterna och om detta inte lyckas åker du i fängelse.” (Hamdiye Çiftçi)**

”Vi är journalister, vi ska inte beklaga oss över dessa rättegångar. Vi skall modigt sätta oss över dessa mörka försök att kontrollera oss. Det är vad som anstår oss journalister, att förvandla dessa rättegångssalar till nyhetscentraler.” (Soner Yalçın)***

Jag har aldrig personligen träffat vare sig Yıldız, Çiftçi eller Yalçın. Jag känner dem genom rapporteringen från nätverket Bianet – för ”Mediebevakning och meddelarfrihet”. Den mesta informationen om dem har jag fått genom artikelserien ”Fängslade journalister berättar om sina ’brott’”, som startade den 10 januari i år. Uttalandena här ovan har jag valt ur de brev de skickat för att användas i denna serie.

De berättar hur oppositionella journalister i Turkiet under de senaste 30 åren straffats med andra metoder än förr och hur de tystas i dag. Som journalisten Yurdusev Özsökmenler från den tidvis förbjudna tidningen Özgür Gündem sagt: ”Eliminering genom naket våld har ersatts av eliminering genom häktning.”

Kränkningarna av yttrandefriheten fortsätter
I september 2011 tog jag på mig att sammanställa Bianets alltsedan år 2001 utgivna rapporter om ”Mediebevakning och Meddelarfrihet” och tänkte under den tid som blev över att koncentrera mig på mer positiva nyheter.****

Men fjorton månader gick, under vilka jag skrev fem rapporter om vardera närmare fyrtio sidor. Jag forskade i de fängslade journalisternas öden, jag följde i deras advokaters spår och blev alltmer ilsken och upprörd i takt med att nya rättsprocesser inleddes.

Under denna tid gavs det ut dussintals böcker jag hellre velat skriva om och nya filmer gick upp på biograferna. Mycket av detta fångade mitt intresse, men ändå kunde jag bara skriva om några få av dem. Orsaken var att det hela tiden fanns alltmer att rapportera om hur man kränkte landets yttrandefrihet.

Att tvingas räkna
Det är olustigt att hela tiden behöva rada upp namnen på de journalister, som är fängslade i långa listor. Att på samma sätt rabbla upp titlar på alla beslagtagna tidningar, tidskrifter och böcker känns uddlöst och stumt. Och det finns alltid de kommer att förneka alla siffor du kan lägga fram.

Låt oss ändå låna en del uppgifter och siffror från Bianets senaste rapport för att ger er en idé om sakens omfattning: Som att 72 journalister och 35 distributörer kastats i fängelse under oktober månad i år. Av dessa 72 journalister arbetade 51 inom den kurdisk-språkiga mediesfären, likaså 34 av de 35 distributörerna.

Vad tidningarnas anställda brukar syssla med är sådant som ”nyhetsrapportering”, ”författande av böcker”, ”rapportering om och kritik av makthavarna” och att arbeta ”inom den kurdiska mediesfären”. Men vad de hela tiden anklagas för är att dessutom ”utgöra en medieplattform för illegala organisationer”.

Anklagelser om att tillhöra denna ”medieplattform” kan vilken journalist som helst drabbas av. Du kan antingen anklagas för att vara en ”PKK-are”, eller en ”Ergenekon-are”. Det händer också att man insinuerar att en mediekoncern använder sina tidningar till smygreklam för de kylskåp eller tvättmaskiner som produceras av närstående företag. Så kan man också förlora sitt anseende inom journalistiken.

Journalisterna ägnar sig alltmer åt självcensur
Samma hållning från myndigheternas sida som skickar journalister i Turkiet i fängelse kan ta sig många olika uttryck. Nyheter censureras, tidningar och tidskrifter beslagtas, vissa böcker anses ”skadliga”, rättsprocesser inleds.

Detta har gjort journalisterna mer försiktiga! Före pressläggning eller utgivning läser de omsorgsfullt igenom vad de skrivit, för ryktet går om hur svårt det är för oppositionella journalister att få arbete om de skulle avskedas. Men ibland händer det också att journalister, som råkar i dispyt med sina chefer, tar farväl av sina läsare genom en elegant och finurligt formulerad artikel.

Som läsare lär man sig att inte fästa sig vid någon särskild reporter eller kolumnist, eftersom vi när som helst kan tvingas skiljas ifrån dem. Och i brist på sådana inarbetade namn och perspektiv blir de ämnesområden i tidningen sådana skribenter skulle bevakat redovisade på mer anonyma och utslätade vis. I detta kaos kommer det på intet sätt fram hur viktigt det är med en oberoende press och varför man måste lita till meddelarfriheten. Även om dagens mediers militanta och könsstereotypa språk urartat, finns det ännu inte på vår dagordning att kräva en ändring.

Nå, så vad gör då makthavarna medan allt detta sker?

”Vad skulle jag ha gjort? Skulle jag strukit dem medhårs?”
”Mediavärlden präglas av en brist på ansvar. I vilket land skulle säkerhetsstyrkorna kanske låta sig behandlas så illa medan de arbetar så hårt med att skydda folket och fosterlandet från terrorism? De får faktiskt ursäkta. De säger, att ’Premiärministern går hårt åt media’. Vad skulle jag ha gjort? Skulle jag ha strukit dem medhårs?”

Dessa meningar är hämtade från det tal premiärminister Recep Tayyip Erdoğan höll i kongresscentret vid Gyllene Hornet i Istanbul den 22 september. Det visar hur han ser på medierna som oansvariga och i vilken grad man irriterat sig på dem.

Alla måste lära sig ett ”religiöst förhållningssätt” till terrorismen
Vi förvånas inte längre av premiärministerns beteende, för vi vet numera vilka slags medier han vill ha. Detta efter det möte han kallade medieägare och tidningschefer till under 2011.

Där fick alla en uppläxning i det ”religiöst förhållningssätt” man skulle tillämpa mot terrorn. De journalister och kolumnister som inte kan uppvisa detta ”religiösa förhållningssätt”, blir oftast bestraffade. Faktum är att till och med korrespondenten för Washington Post fick sig en näsbränna för att ha skrivit något ”opassande”.

Folk kräver sin rätt på gatorna
Även om vi inte kan tala om något organiserat motstånd som kan skapa något ljus i denna mörka bild, har vi inte tappat hoppet. I dagens Turkiet går folk allt oftare ut på gatorna och kräver sin rätt, de accepterar inte att journalister sätts i fängelse. De som aktivt arbetar med att försvara yttrandefriheten och journalisters fackliga rätt att verka skyndar från rättegång till rättegång. De besöker också ofta de journalister som redan satts i fängelse.

Det är kanske på grund av att dessa människor vägrar att tiga som några små framsteg ändå har kommit till stånd.

Ändå är sannolikheten stor att man kommer att inleda nya processer mot de journalister, som redan i dag sitter inlåsta, där de åter kan komma att dömas till nya fängelsestraff. Och detta trots att alla, även de i maktens korridorer, känner till vilka rättigheter som egentligen är okränkbara. Risken finns att vi helt enkelt inte hinner dokumentera alla de brott mot yttrandefriheten som begås i dagens Turkiet.

* DİHA’s korrespondent i Mersin, Aydın Yıldız, häktades den 1 oktober 2011 anklagad för ”medlemskap i organisationen KCK” och släpptes fri den 13 juli 2012.
** DİHA’s korrespondent Hamdiye Çiftçi häktades den 9 juni 2010 under KCK-operationerna i Hakkari och släpptes fri den 13 juli 2012.
*** Ägaren av OdaTV internetsajt, Soner Yalçın, häktades den 18 februari 2011 i samband med OdaTV-processen. Han sitter ännu i Silivri Fängelse Nr 1.
**** För att läsa rapporterna av Bianet Mediebevakning och Meddelandefrihet, se på turkiska: http://www.bianet.org/ifade-ozgurlugu/119085-bia-medya-gozlem-raporlari
på engelska: http://www.-bianet.ort/english/diger/117328-bia-meia-monitoring-reports