En eftermiddag i Bisjkek

Den brittiska journalisten och författaren Juliet Jacques framträdde på PEN Internationals kongress i Kirgizistan och berättade om transpersoners situation i Thatchers England, då det förelåg en liknande censurlag i Storbritannien, ”section 28”, som den nuvarande propagandalagen i Ryssland. Situationen bland de kirgiziska aktivister hon mötte på plats var både lik och olik den brittiska verkligheten på nittiotalet. 

15 december 2014 Text: Juliet Jacques Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

Till min förvåning sa Syinat åt taxichauffören att stanna vid en hårt trafikerad gata, där ingen annan bebyggelse syntes till än några höghus vid horisonten. Men jag litade på henne; vi hade nyss träffats, men redan hunnit bli vänner efter att ha samtalat under en paneldebatt om yttrandefrihet för hbtq-personer. Debatten ägde rum på den internationella PEN-kongressen som för första gången förlagts till hennes hemstad Bisjkek i Kirgizistan, tidigare en delrepublik i Sovjetunionen. Vi hade ägnat dagen åt att diskutera det faktum att landets parlament avsåg att rösta för Rysslands lag mot ”propaganda” för ”icke-traditionella sexuella relationer” för att ”skydda den traditionella familjen”, samt vidta sanktioner som omfattade hela samhället och inte bara skolor, vilket i praktiken skulle innebära att Labrys, det stödcenter som vi besökte, blev illegalt.

”Vi måste stanna här eftersom jag inte kan avslöja för föraren var vår organisation har sina lokaler”, förklarade hon på engelska. Trottoaren var som överallt annars i Bisjkek i uselt skick: inte ens i huvudstaden finns pengar för underhåll eftersom vägarna har högre prioritet. Under vår tiominuterspromenad nerför en lerig grusväg förklarade Syinat att eftersom deras hyreskontrakt ständigt blev uppsagda hade Labrys sett sig tvunget att köpa ett hus. Detta befinner sig i ett religiöst område i stadens utkant, där de boende har reagerat starkt mot dem som ser ”annorlunda” ut, tillade hon. Det har resulterat i flera fall av misshandel och hot.

Syinat knappade in koden, Masha verifierade henne och vi släpptes in. Jag som själv lämnat min konservativa hemförort arton år gammal och flyttat runt i Englands mer queervänliga städer – Manchester, Brighton och slutligen London – kände mig inte vidare bekväm med all den här sekretessen, särskilt som det inte är förbjudet i lag att vara lesbisk, bög, bisexuell, transsexuell, queer och/eller intersexuell i Kirgizistan. Men familjer och arbetsgivare hyser liksom allmänheten i stort precis som i Storbritannien alltjämt en rad fördomar; och om den nya propagandalagen röstas igenom, vilket allt tyder på, kommer det att bli än svårare att bekämpa våld och diskriminering och att över huvud taget existera. Utan det internationella stöd som ges till hbtq-grupper i Ryssland, Uganda, Nigeria och Iran – samhällen som man i Väst har större kunskap om och förståelse för – känner medlemmarna i Labrys sig isolerade och när de någon gång får besök blir de förvånade.

Inuti såg huset ut ungefär som de radikala queermiljöer jag besökt i Storbritannien eller på Balkan – det fanns affischer och broschyrer med olika slagord, en del välbekanta på engelska men de flesta på ryska. (Det antog jag i alla fall, jag kan inte läsa det kyrilliska alfabetet som även kirgiziskan använder, men detta inhemska språk är inte särskilt utbrett utanför officiella kretsar.) Tio personer lyssnade tålmodigt på Syinats introduktion på båda språken av mig som transsexuell författare från London: ”Hon vill prata om propagandalagen, men svarar också gärna på frågor”. Gulnara, en livlig 19-årig transkvinna i jeans och en paljettglittrig topp var den första som pratade – på ryska, så jag signalerade åt Syinat att översätta.

”Hon frågade hur hon skulle kunna få asyl i Storbritannien.”

Jag blev tyst ett tag. Sedan svarade jag att det var svårt men inte omöjligt, eftersom könsdiskriminering som riktar sig mot könsidentitet eller sexuell läggning kan räcka för asyl, men att jag behövde ta reda på mer om detta när jag kom hem. Sedan frågade hon om möjligheterna att genomföra en könsbytes-operation inom den offentliga vården (Britain's National Health Service) eftersom all sådan kirurgi i förbjudande syfte kostade fantasisummor i Kirgizistan och hon behövde det för att kunna ändra sina identitetshandlingar. ”Det tog mig tre år sedan starten 2009”, svarade jag, ”och det har blivit svårare; regeringen vill skrota den offentliga vården och deras första åtgärder blir att låta vården avgiftsbelägga alla utanför EU och att ta bort impopulära behandlingar.”

Gulnara frågade om hon skulle bli socialt accepterad i England. ”Du är en rysktalande, transsexuell asylsökande från ett muslimskt land”, svarade jag. ”Jag tror att du kommer att få det tufft.” Jag såg hur hennes anletsdrag sjönk ihop i takt med att Syinat (som studerat i York och arbetat för brittiska ambassaden i Bisjkek) översatte, med lite extra detaljer infogade om brittiska massmediers anti-asylretorik som bidragit till uppgången för det ultrakonservativa, invandrarfientliga UK Independence Party. Nedslagen sa Gulnara då att hon hade fått höra om hur liberalt det var i Storbritannien – var det verkligen så illa? ”Om du är vit, engelsk, medelklass och beredd att dansa efter de konservativas pipa, då är det ganska uthärdligt att vara hbtq”, sa jag, ”annars väntar ständiga duster med familjen, arbetsgivare och offentliga institutioner”. 

Jag frågade om propagandalagen. Uzalia som i likhet med den andra transkvinnan blivit förskjuten av sin familj, berättade för mig att hon skulle lämna Kirgizistan om den gick igenom. En annan kvinna sa att hon trodde att hon skulle klara sig, men att hon var orolig för sina vänner i Labrys och i feministkollektivet – två organisationer som det kirgiziska parlamentet har talat om att stänga. Efter det blev vi lite mer optimistiska – de frågade mig om könsbytet och min operation och jag berättade glatt att det hade gått utmärkt, både fysiskt och socialt, och att jag lovade hålla kontakten med dem efter hemkomsten till London, sorgsen över deras levnadsvillkor men gripen av deras intelligens, solidaritet och oslagbara humor.

Klimatet har hårdnat, berättar de för mig nu; en parlamentsledamot kritiserade lagen och kallades då för ”bög” av andra politiker, trots hans ”traditionella” familj, och något annat stöd har de inte.  Medierna porträtterar könsliga och sexuella avvikelser som främmande för Kirgizistan, trots att Labrys visat på motsatsen, och lagförslaget introduceras tillsammans med motsvarande ryska lagstiftning gällande ”representanter för utländska organisationer”, där ideella organisationer i klartext förbjuds att ta emot någon som helst form av donationer utifrån. Lesbiska och transmän utsätts redan för ”korrektiva våldtäkter”, homosexuella och transkvinnor misshandlas ofta, ibland med dödlig utgång – den tvetydigt formulerade propagandalagen kommer att censurera journalister och underlätta för polisen att utpressa människor, vilket i sin tur kommer att göra grupper för mänskliga rättigheter mera motvilliga att försvara dem.

Deras huvudsakliga hopp står till att president Atambajev ska vägra släppa igenom lagen, vilket i och för sig inte räcker för att stoppa den, men ger dem en möjlighet att driva fallet vidare till Högsta Domstolen. Emellertid röstades lagen i första omgången igenom med siffrorna 79 röster mot 7 och Atambajev är nära lierad med Vladimir Putin. Därför bör ingen av oss utomlands agera för deras sak förrän efter samråd med aktivisterna i Kirgizistan, för att vi inte ska riskera att ytterligare förvärra deras situation. Det är dock alldeles uppenbart att internationellt stöd nu måste till. De väntar sig det av oss.