En feminists betraktelser

Hur är det att skriva om feminism och kvinnofrågor i Bangladesh? Författaren och bloggaren Marzia Prova har bedrivit en lång kamp för att öppet få skriva om ämnen som sex, våldtäkt, jämlikhet, menstruation och religionens kvinnosyn. Priset är högt – omgivning och familj har tagit avstånd från henne och hon får ständiga hot över nätet. 

17 december 2015 Text: Marzia Prova Översättning från engelska: Gun-Britt Sundström

Liksom andra flickor upplevde jag en del förtryck och en del depressioner under min barndom. När jag var sex år förstod jag för första gången att min mor var med om något slags onaturlig situation varje månad. Jag hittade blod på lakanen och paket med bindor under kudden. En dag sa jag nyfiket till henne: ”Mamma! Det är blod här.” Mamma la handen över munnen på mig och drog mig avsides. Så viskade hon: ”Säg inte ord som man inte använder så att alla kan höra det.” Från den dagen förstod jag att mamma blödde och att det var helt förbjudna ord för mig.

Den dagen kom då jag blev tonåring och också upplevde månadsblödningen för första gången. Och jag kunde inte se någon anledning att hemlighålla orden om menstruation. Jag kände att mitt blod inte är något hemligt. Det tillhör mig och alla ska få veta det. Men min mor inpräntade i mig att jag inte fick säga någonting om detta. Hon berättade inte för någon annan, om förändringen i min kropp. Hon trodde att när andra fick veta om det skulle de se på mig på ett annat sätt. BLICKEN. Finns det olika slags blickar? Nej, det visste jag inte. Men jag tvingades lära mig det den gången.

Bara tre månader efter den första menstruationen blev jag utsatt för ett övergrepp av en man jag inte kände. Det var när vi hyrde ut en bostad. En av grannarna flyttade ut och en främmande man kom för att hyra det tomma huset. Jag var alltför livlig och odygdig sedan jag var liten. Jag blev förtjust över att få tillfälle att berätta för främlingen om vad som fanns i huset. Jag pratade för mycket med den där mannen och i ett tomt rum grep han helt plötsligt tag i mig och kysste mig som en galning. Hans händer tog genast tag om mina mjuka små bröst. Han försökte slita av mig klänningen. Vårt hembiträde kom in i rätta ögonblicket och jag undgick att bli våldtagen. Den dagen förstod jag vad det var för slags blick min mor fruktade.

Jag skrev i min dagbok om den hemska händelsen och gömde dagboken på en säker plats. Varför, det visste jag inte. Kanske jag var rädd för blicken. Kanske jag var rädd för hårda ord från andra som skulle tycka att jag var en dålig flicka som förtjänade att bli våldtagen.

Under nio år studerade jag Koranen hos en Huzur Apa (kvinnliga islamlärare kallas så i vårt land). Hon sa alltid åt mig att jag måste täcka övre delen av min kropp med extra kläder. Därför att den fullvuxna överdelen av min kropp väckte männens begär. Därför måste jag ha ett extra plagg på mig, jag måste också täcka ansiktet och håret så att männen inte skulle bli upphetsade av att se mitt hår och mitt ansikte. Men jag sa till henne ”Varför måste jag ha det här extra plagget, ’hijab’? Män väcker mitt begär, ok? Men ni säger aldrig åt dem att de måste täcka sig. Varför bara jag? Deras begär är deras ansvar, inte mitt.” Huzur Apa blev väldigt arg för att jag gjorde invändningar mot hennes favoritord ur Koranen.

Så hände det att jag upptäckte att bröst, menstruation, behå, trosor, vagina hade blivit hemliga ämnen bland mina väninnor. De talade om sådant bara i skymundan. Men jag ville tala om detta öppet och inför alla. Därför började jag skriva om det. ”Håll inte tyst om att ni blöder”, ”Brösten är era egna, ni ska inte skämmas över dem” och liknande var rubriker på mina artiklar. Jag visade texterna för mina väninnor och de häpnade över att en flicka kan skriva om sådant. De grälade på mig. De ville rätta mig. De blev extra uppmärksamma på hur jag var och hur jag klädde mig. Och jag blev en het potatis för dem, ett diskussionsämne. Jag började se till att sådana texter inte skulle visas för dem och deras mödrar och andra.

Så en dag gjorde min mor sig av med en massa tidningar och slängde en del i soptunnan. Jag förlorade allt jag hade skrivit. När jag tänker på den tiden i dag tycker jag att det var en alltför svår uppgift för en femtonårig flicka att tala mot det etablerade samhället.

Jag började skriva romantiska berättelser och blev populär bland mina jämnåriga. På den tiden var hjälten i mina historier en tjusig och charmerande person och hjältinnan var en förtryckt kvinna som inte kunde kämpa, inte kunde säga mycket och alltid grät. Hjälten räddade hjältinnan, och alla gillade mina berättelser. Vid den tiden var jag förtjust i en pojke som var yngre än jag och var granne till oss. Jag var arton år då. Jag vet inte om det var kärlek eller inte. Kanske var det bara inbillning. Hur som helst, jag skrev om mina känslor och en stor tidning publicerade min berättelse en lördag. Det blev en fruktansvärd dag för mig. Jag vill inte minnas det. Pojken och hans mor och alla hans anhöriga ansåg att jag var en dålig flicka. Hur kunde jag våga berätta om mina känslor? Visste jag inte att flickor i mitt samhälle, i mitt land, inte har någon rätt att uttrycka sina känslor öppet? Till och med ”att uttrycka känslor” har blivit förbjudna ord för oss flickor.

Mitt skrivande har bytt spår flera gånger och periodvis har jag inte kunnat skriva alls. Men jag kommer ständigt tillbaka till det. Jag griper alltid tag i pennan igen.

Nu skriver jag inte längre för tidningar utan publicerar mina texter på nätet. Min pojkvän lämnade mig på grund av min egensinnighet. Jag blev besviken, men förlorade inte hoppet. Vi hade ett fysiskt förhållande och när det tog slut fick min familj veta om det och kritiserade mig mycket. Sex är ett socialt tabu i vårt land. Men när en vuxen flicka och en pojke har sex är det flickan samhället kritiserar. I mitt samhälle anses det att en pojke kan älska med många olika flickor men en flicka ska bara ha en man under hela livet. Om han lämnar en får man vara ensam och inte ha sex med någon annan. Jag skrev om det och för var dag blev min penna bara starkare. En gång mottog jag ett våldtäktshot från en läsare. Samtidigt hade mitt andra förhållande också tagit slut på grund av något jag skrivit där jag motsatte mig religionen. Jag tror att alla som har skapat och förkunnat religioner är män, så det finns ingenting bra skrivet till kvinnans stöd. Religionen vill bara göra kvinnan till en parasit.

När jag fick våldtäktshotet brydde jag mig inte om det. Det var på sociala medier. Killen skickade också meddelanden med sexuella trakasserier som riktade sig till min äldre bror i Kanada. Han blev skrämd till tystnad och vågar inte engagera sig i situationen i Bangladesh. Jag har polisanmält detta, men inget har hänt.

Kampen fortsätter. Efter den händelsen mottog jag fler våldtäktshot. Många människor hånade mig offentligt. Lärarna på universitetet gjorde mig till diskussionsämne och på möten kränkte de mig flera gånger. Min feministiska uppfattning berövar mig mina bästa vänner och kärleksrelationer. Min senaste pojkvän förbjöd mig att skriva om feminism. Jag är långt från min familj, från mina åsiktsfränder, från min kusin, från mina grannar, från mina nära och kära. Vad tycker ni? Ska jag sluta skriva?

En mur har uppstått mellan mig och mina anhöriga. Trots det känner jag mig stolt över att vara feminist och vilja bryta ner muren mellan kvinnor och män och skapa jämlikhet mellan könen. För det är det jag gör – jag river murar. Men det kommer att ta väldigt lång tid för mitt folk att förstå detta.

Marzia Prova studerade flygteknik, men valde bort det för att bli yrkesförfattare. Hon skriver främst om feminism och har nyligen skapat bloggportalen ”FeminismBangla”, där hon publicerar texter och berättelser om och för kvinnor i Bangladesh.