Fängslade journalister: en överlevnadsmanual

Förtrycket mot oliktänkande och journalister har som alla vet hårdnat i Belarus. Iryna Chalip, korrespondent för Novaja Gazeta i Belarus berättar om KGBs förnyade attacker mot yttrandefriheten – och om efterspelet till aktionen med de svenska nallebjörnar som släpptes ned över landet.

27 september 2012 Text: Iryna Chalip Översättning från ryska: Nils Håkanson

När man i fjol förde över mig från KGB:s fängelse till husarresten hade jag en stark önskan: ”Måtte jag bli den sista journalisten i Belarus som hamnar här!” Om bara det kunde slå in kändes det som om allt annat också skulle lösa sig.

Men så gick det ett och ett halvt år och i juli kom nästa journalist dit – den tjugoårige fotografen Anton Surjapin, även han åtalad för mycket allvarliga brott. Jag och min kollega och vän Natalja Radina, tillika chefredaktör för charter97.org, hade åtalats för anstiftan till våldsamt upplopp under presidentvalet den 19:e december 2010, medan Anton åtalades för medverkan till olaglig överträdelse av statens gränser. Min och Nataljas åtalspunkt kunde ge allt från fem till femton år, Antons tre till sju.

Anton Surjapin är en engagerad fotograf och hade redan ett år tidigare grundat sajten bnp.by. Han hade tveklöst tur också, åtminstone den där dagen – den fjärde juli – då ett litet svenskt flygplan kom in över Belarus på morgonen och släppte ner några hundra nallebjörnar över ett par avlägsna förorter till Minsk och över den lilla staden Ivenets. Nallarna var försedda med lappar som krävde yttrandefrihet i Belarus. Det var den svenska reklambyrån Studio Totals försök att påminna världen om den belarusiska diktaturen.

När de första nyheterna om den lyckade flygningen läckte ut, förnekade den belarusiska militären kategoriskt vad som hänt: det hade inte funnits något flygplan och ingen hade tagit sig in på belarusiskt luftterritorium, det var bara några svenska kufar som hade hittat på alltsamman. I det läget fick Anton några bilder skickade till sig, vilka föreställde just de där nallarna som släppts över Ivenets. De hade fotograferats av Jekaterina Skurat, en skolflicka som också skickat in bilderna till Surjapins sajt bnp.by, vilken var tänkt att fungera som en bildkrönika över livet i Belarus. Givetvis en ren jackpot för en journalist! Jaså, ni menar att det inte släpptes ner några nallebjörnar? Om ni ursäktar så har vi faktiskt ovedersägliga bevis på motsatsen! Att som journalist få avslöja armén på det viset, och så enkelt – med ett tryck på kameran, vad ska man kalla det, annat än tur?

Men turen tog slut den trettonde juli, när Anton fick besök av KGB. Man genomförde en husrannsakan, beslagtog dator, hårddiskar och minnesstickor, och sedan förklarade man att han var gripen och förde honom till KGB:s fängelse. Efter tio dagar lade man fram ett åtal rörande ”medhjälp till överlagd lagstridig gränsöverträdelse genomförd av organiserad grupp”. Anton blev kvar i fängelset till den sjuttonde augusti. Han frigavs med utreseförbud och står fortfarande under åtal. Och vem vet om det läggs ner? KGB kan ju inte komma åt de där svenskarna, så de lär behöva någon annan som förklarar sig skyldig. Och de skyldiga kan inte sökas i det inkompetenta belarusiska luftvärnet, om vars suveräna pålitlighet Alexander Lukasjenka ständigt försöker övertyga den ryska regeringen: luftvärnssystemet är ju delat, man talar ibland om en union mellan länderna, så här släpps förstås inte en fluga förbi. Nej, inte en fluga kanske. Men ett enmotorigt flygplan kom ganska enkelt in i landet. Och om en tjugoårig grabb kunde skingra myten om det pålitliga belarusiska luftvärnet, då får han nog sota för det till slut.

Fast på ett sätt har Anton Surjapin haft tur. KGB har inte försökt att värva honom och har inte hotat honom. Det var som om de inte visste vad de skulle göra med Anton när de väl hade utfört sina order och låst in honom. Det var annorlunda för mig och Natalja Radina.

KGB gjorde vad de kunde för att värva Natalja. Hon var trettiotvå år och de tillgrep de mest plumpa metoder för att skrämma henne. Man förklarade att hon skulle få sitta inne fem till åtta år, att hon komma ut som en trasig nucka och att hon aldrig skulle få några barn. Ingen man heller, för den delen. Mig försökte de inte värva, för av mig ville de ha helt andra saker, nämligen bevis mot min make, presidentkandidaten Andrej Sannikov. De hade gripit oss samtidigt, och det skulle senare visa sig att vi hamnat i cellerna bredvid varandra. Men till skillnad från Natalja hade vi redan barn, en son som då var tre och ett halvt. Så det gick inte att skrämma mig med någon framtida barnlöshet. Istället påstod de att jag och min make skulle få sitta inne i minst femton år och att vår son under tiden skulle ”växa upp på barnhem och bli kriminell” (citat). Både jag och Natalja utsattes dock för en annan sorts hot: att vi skulle glömmas bort. ”Som journalist förstår ni säkert hur det funkar med information numera. Ni är ju redan gamla nyheter, tänk bara på allt som händer ute i världen, revolutionen i Tunisien och allt det där. Man har faktiskt glömt bort er redan”, förklarade vår fängelsechef. Och för att beröva oss varje möjlighet att få information från utsidan hölls vi isolerade. Vi såg inte skymten av alla de säckar med brev som kom till fängelset från världens alla hörn, vi fick inga tidningar (vilket drabbade även våra medfångar, som ju kunde låta orden läcka in till oss genom fängelseväggarna), vi fick inte ens träffa våra advokater, för en advokat kan alltid berätta vad som händer på gatorna utanför de tjocka murarna. Men till skillnad från våra vakter visste vi att ingen yrkesgrupp i världen har en sådan gruppsolidaritet som journalisterna. Och hela världens samlade säkerhetstjänster hade gått bet på att slå i oss motsatsen. Vi visste att det fanns kollegor som kämpade för vår frihet så gott de kunde och att de skulle fortsätta att skriva om oss och aldrig låta oss försvinna bland gårdagens nyheter. För om en journalist sätts i fängelse kommer andra journalister att outtröttligt påminna världen om det. Och i detta finns en av yrkets verkliga storheter.

Det viktigaste är dock att yrket i sig hjälper en att uthärda i fängelset. Nu när det har gått en tid kan jag formulera detta som en egen överlevnadsmanual för fängslade journalister. Den har redan hjälpt mig och kanske kan den vara till hjälp för andra. För även om en fängslad journalist ofta blir en världsnyhet så är det först och främst någons ensamma verklighet. Men medvetandet om att kollegorna håller en i minnet gör det åtminstone lite lättare att uthärda bakom galler. Det ger lättnad, en avgörande kraft att stå ut med allt det andra. Det gäller att minnas att man är just journalist, inte något slags reklammakare. Att uppfatta sin fängelsetid som en tjänsteresa. Eller som ett slags krigstjänst. Det är tungt, vardagslivet är vidrigt, man fruktar för sitt liv och sin frihet – men det är ändå bara ett slags redaktionell uppgift som måste göras. Som journalist har man på sätt och vis kanske rentav tur som hamnat där.

Det övertygade jag mig själv om i KGB:s fängelse: ”Det är bara att bita ihop! Jag har ju alltid velat se den här otäcka platsen med egna ögon och ta reda på hur allt funkar här!” Det där fängelset är en byggnad som man inte ser från gatan. Omsorgsfullt gömd på KGB:s innergård. Den byggdes under Stalin och kallas fortfarande för ”NKVD:s inre fängelse”. [NKVD – det sovjetiska KGB:s föregångare; övers. anm.] Att få veta hur detta inre fängelse ser ut hade tidigare varit omöjligt att ta reda på. Det fåtal kända personer som släpptes ut därifrån och som gick med på att låta sig intervjuvas kunde inte minnas någonting, förutom hur det såg ut i deras celler och ute på fånggården. Och inte undra på det: de hade förstås varit helt uppslukade av alla förhör, advokatsamtal, förberedelser för rättegångsförhandlingar och ältande av tankar om den egna olyckan. Det som inte direkt hade rört dem hade inte fastnat i deras minne. Men så fort jag lyckats övertyga mig om att jag var där i fält, på krigsplacering, började jag girigt se mig omkring så fort jag leddes iväg genom korridorerna, och jag lade varenda detalj på minnet, varje skrovlighet i murarna, jag räknade celldörrar, och från cellgrannar som suttit inne länge och hunnit flyttas till olika platser i byggnaden fick jag veta hur det såg ut där. Allt detta skrev jag ner i en tjock anteckningsbok som mina föräldrar givit mig tillsammans med lite bekväma kläder och en tandborste. Det visade sig att man klarar sig alldeles utmärkt utan dator och diktafon. Och att forna tiders journalister kanske ändå inte haft det så besvärligt när de fått klara sig med penna och anteckningsblock. Penna och papper – det är de bästa hjälpredor man kan ha. Inga batterier som tar slut, inga virus som raderar all information, ingenting som hänger upp sig.

Och dina cellgrannar – där har du huvudpersonerna i dina kommande artiklar. Alla har de sin egen berättelse. Förvisso vill långtifrån alla att man skriver om dem – de flesta vill inte att folk ska känna till att de gripits, men deras berättelser är ovärderliga. Och de ger ofta underlag till framtida undersökningar. Att befinna sig på insidan – vad kan vara mer värdefullt för en journalist? Under den tid jag satt i KGB:s fängelse fick jag material till flera viktiga reportage – om tortyr i belarusiska fängelser, om hur KGB fabricerar bevis, om hur de värvar medarbetare, om hur de spärrar in folk för att tvinga fram falska vittnesmål. Plus ett par konkreta berättelser. Plus att jag lärde känna de mest spännande människor – och då tänker jag förstås inte på dem som höll till på andra sidan celldörren, utan på dem som jag kom att trängas i övergångscellen med – vi sov skavfötters sju personer på fyra kojer. Man borde kanske gräma sig för all tid man förlorat, men den är ju inte förlorad. Och det kom jag till insikt om tack vare mitt yrke.

Varje journalist som fängslats för sitt yrkes skull bör hålla i minnet att hon eller han förr eller senare släpps ut. Och att hon kommer att gå därifrån som segrare, till skillnad från alla dem som försökt att bryta ner henne, som hotat och pressat och skrämt henne. Och att de blir kvar – som förlorare.