Far dog framför den förbjudna tv-kanalen

ROJ TV” har ofta anklagats för att vara den kurdiska, väpnade rörelsen PKKs språkrör. Programmen sänds på kurdiska från Danmark och Belgien och den turkiska staten försöker med jämna mellanrum stänga ned kanalen med hänvisning till att PKK även internationellt klassats som terrororganisation. Men kanalens existens har också lett till att man från Turkiets sida börjat med inhemska sändningar på kurdiska. Författaren Yavuz Ekinci berättar om ett ögonblick då privat och politiskt möttes på tv-skärmen.

8 januari 2013 Text: Yavuz Ekinci Översättning från turkiska: Mats Andersson

När jag kom in i rummet hade min far dött för länge sedan.

På kvällen hade han envist upprepat: ”Gå och vila! Jag mår bra, men du är ju helt utmattad”. Jag stannade kvar en lång stund hos honom. Innan jag gick kontrollerade jag att han hade allt han behövde under natten. Jag gav honom medicinerna och fyllde vattenglaset på nattduksbordet. Jag lät jag blicken svepa en sista gång över sängen, fotografiet av min storebror Firat på väggen, den blommiga gardinen framför fönstret och på tv:n som inte hade stängts av på flera år. Just när jag var på väg ut ur rummet ropade far på nytt till mig: ”Ge mig en kudde till! Jag kan annars inte se tv:n bra och snart börjar musikprogrammet”. Jag gav honom en kudde till och stöttade upp honom så han hade utsikt över både tv skärmen och Firats fotografi. Han log och sa: ”Gå och sov någon gång då. Du är ju helt utmattad. Jag känner mig bra i kväll”. ”Ropa om du skulle få ont”, svarade jag och han nickade två gånger som tecken på att han hade förstått.

Knappt hade jag hunnit lägga mig ned förrän jag somnade och eftersom jag inte sovit ordentligt på flera dagar sov jag som en stock ända fram till morgonen. När jag vaknade höll det långsamt på att ljusna. Glad över att ha kunnat sova ut ordentligt satte jag mig upp i sängen och betraktade sparvarna som lekte med varandra bland grenarna på mullbärsträdet utanför fönstret. Så fort jag slog upp fönstret flög sparvarna i väg och försvann. När jag kom att tänka på att jag lämnat far ensam kvällen innan klädde jag genast på mig och gick ut. När jag kom in i den sjukes rum låg far kvar i sängen framför den påslagna tv:n. Först trodde jag att han sov och för att inte väcka honom gick jag på tå fram till sängen. På tv-rutan flimrade Diyarbakɪrs murar och gator förbi. Jag stod där och väntade ett slag men märkte snart att bröstkorgen inte höjde och sänkte sig som den skulle och att jag inte heller kunde uppfatta hans väsande andetag. Jag greps av en isande känsla .”Det kan väl inte vara så att …”, tänkte jag och böjde mig ned över honom. Jag strök honom över händerna, ansiktet, håret och pannan. ”Far, far, mår du bra? Öppna ögonen! Mår du bra?” ropade jag. Kroppen var alldeles stel och händerna hade förvandlats till istappar. Jag lade huvudet mot hans bröst och försökte uppfatta hjärtslagen men det hördes ingenting. En paralyserande panik lade sig tungt över mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. ”När som helst kommer han att slå upp ögonen”, tänkte jag medan jag riktade blicken än mot tv-rutan, än emot hans ansikte, men han gav inte något som helst livstecken ifrån sig, utan verkade bara fortsatte att betrakta tv-rutan med halvöppna ögon. Trots att jag med alla krafter försökte jaga bort tanken började orden ”far är död” monotont lämna min mun, samtidigt som jag med ens blev medveten om att Roj TVs logga dykt upp på rutan, tillsammans med en grupp gerillakrigare som var på marsch upp mot bergen. Ljuset och färgerna från skärmen föll över min fars ansikte där han låg på sängen.

Far satt som vanligt framför tv:n och tittade på nyheterna. Själv låg jag utsträckt på golvet och gjorde läxorna. Då och då höjde jag blicken och tittade mot rutan. Jag väntade otåligt på att nyheterna skulle ta slut men far hoppade från en kanal till en annan för att kunna se samtliga kvällsnyheter. När det inte längre fanns några nyheter som intresserade honom slog han precis som vanligt på Roj TV. När jag hörde kurdiska röster lyfte jag blicken från mina böcker och anteckningsblock och riktade den mot tv:n. Några män satt runt ett runt bort och samtalade. En gråhårig man talade om det förtryckta folket och om hur kurderna lidit under loppet av sin historia. Så fort den mustaschprydde mannen fick ordet började han förklara skälen till motståndskampen. När min syster kom genom dörren med en bricka med teglas reste jag mig upp från min utsträckta position och satte mig upp för att fortsätta med läxläsningen. Männen försvann från rutan och ersattes av en saz-spelande man. Bilder av barn som sprang runt elden, kvinnor i brokiga kläder och gerillasoldater med vapen i händerna passerade förbi. Plötsligt ropade far: ”Firat, Firat, min son Firat!” Pappa pekade på rutan. En grupp gerillasoldater klättrade upp mot bergstopparna. Min bror Firat gick i täten, följd av soldater och uniformerade flickor. Sedan kom saz-spelaren tillbaka. Han satt och spelade uppe på ett klippigt berg. Alla i huset hade rusat fram till tv:n. Den saz-spelande mannen vandrade bort i riktning mot solen samtidigt som rutan långsamt mörknade. När rutan var helt mörk vände vi oss först mot varandra och sedan mot fotot av Firat som hängde på väggen. Far vände handflatorna uppåt som vid bön samtidigt som han leende sade till min mor: ”Titta Firat lever. Firat lever”. Mor torkade tårarna från ögonen och tittade rört på fotot av Firat på väggen, det hade tagits när han tog studenten. Från och den stunden satt mina föräldrar som fastspikade framför tv:n. Far tittade över huvud taget inte på någon annan kanal. Mor och far satt tillsammans i dagar framför tv:n och tittade på Rojs alla videos, nyheter, dokumentärer och debattprogram för att få en glimt av Firats ansikte men han dök aldrig upp igen. Men ett nytt slags tideräkning hade börjat: ”Två månader efter vi sett Firat” och ”Ett år innan vi såg Firat”.

När jag i kväll tänker på att man i tv-kanalerna meddelat att ”ROJ TV STÄNGS NED” gick mina tankar först till far, som dog framför tv:n, och från honom direkt till min storebror, när han med vapen i hand vandrade upp i bergen.