Caracas, flugornas stad

Flugorna i Caracas har tagit över journalisten Luz Mely Reyes liv. Under det senaste året har kilovis skräp spritts ut över gatorna där hon bor. Flugorna förföljer henne, tar sig in i hennes hem, lämnar henne inte i fred. Vad vill flugorna henne? ”Varför blir jag så irriterad av några insekter?” frågade hon sig.

22 januari 2019 Text: Luz Mely Reyes Översättning från spanska: Karin Sjöstrand

Det hela började med flugorna. Jag vaknade en morgon, lämnade mitt rum för att ha mitt dagliga möte med El Ávila[1], och där låg det som alltid, längs med Caracas dalgång, detta 2 200 meter höga underverk. När jag sover hemma kan jag se berget så snart jag öppnar ögonen. Och jag kysser det, långt där borta. Det är mitt ”god morgon” mot förstämningen.

Under året kläds berget – som på urfolkens språk heter Guaraira Repano – i olika nyanser av grönt. Om det regnar mycket blir tonen mörk, som grön olja. Ibland är det så torrt att det kläds i en ljusbrun, nästan grå färg. Ibland ödeläggs stora delar av de 85 000 hektaren av eld som lämnar efter sig en bar, oskyddad mark, mörkbrun som bränt kött. Andra gånger, när det regnar, sveper molnen in bergstoppen, som om de vore lakan. Det händer att en solstråle nuddar vid berget och resultatet blir häpnadsväckande. Ingenting, vare sig marken som elden svett likt en glödande kniv, eller ärren efter alla sår, får berget att förlora sin skönhet. Att sitta i ensamhet och titta på det lättar upp min sinnesstämning.

Den där morgonen gick jag in i stora rummet, stannade till för att ta emot solstrålarna som strilade in genom fönstret och gjorde mig redo för min ritual att låta blicken smeka mitt älskade berg. Det var då jag fick syn på de förbannade flugorna. Där var de. Än en gång förstörde de mitt möte med El Ávila.

De virvlade runt överallt. Jag tog handduken och började förfölja dem. De flög mot fönstret, mot ljuset i ett försök att komma undan. Där krockade de med glaset. Jag såg hur de försökte fly och satte igång att klämma sönder dem. Under några minuter avfyrade jag handduksslag mot höger och mot vänster. Några lyckades komma undan min ilska, men jag slog så mycket att en skada jag har i axeln vaknade till liv. Och jag insåg att hur mycket jag än ville döda alla, skulle jag inte kunna göra det ensam och än mindre med en handduk.

Enligt en legend är El Ávila, eller Guaraina Repano, en frusen våg. En gudinna ville straffa de första befolkningarna i Caracas dalgång, men innan vattnet utplånade mänskligheten lyssnade gudinnan på bönerna från människorna och förvandlade flodvågen till ett slags vågbrytare. Det finns flera varianter av det ursprungliga namnet och även av hur det ska skrivas. För mig har berget hela livet varit Cerro Ávila, ett namn det fick under den spanska erövringen, men för ungefär åtta år sedan beslöt Venezuelas revolutionära regering att byta tillbaka till det ursprungliga namnet. Då inleddes en polemik om hur det ska skrivas som ännu inte blivit avgjord: Guaraira Repano, WarayraRepano, WayraRepano.

Detta höga berg skiljer Karibiska havet från Venezuelas huvudstad. Det är som en kärleksfull mur som definitivt upphöjts till symbol för Caracas. Förr promenerade jag på stigarna där, upp till någon av topparna, eller så sprang jag på brandgatan. Så småningom slutade jag att ta mig ända upp till en del av platserna. Numera använder jag inte gardiner i fönstren, för jag tycker om att ljuset kan flöda in fritt och att jag kan se El Ávila, som varje dag visar upp sig som en ny version av en oljemålning. 

Men nu finns det flugor hos mig. Insekter som äcklar mig. Kanske är jag till och med rädd för dem. En del skulle kalla det fobi.

När dessa kryp intog mitt hem kom jag att minnas hur en kypare på en enkel restaurang där jag ibland äter lunch elegant lyckades döda flera flugor bara genom att svinga en elektrisk flugsmällare.

Så jag gick och köpte en. Och skyndade ivrigt hem för att ta itu med min uppgift.

Jag prövade min förintelsegrej, men upptäckte att när man förföljer flugorna kommer de undan genom att flyga åt motsatt håll, och det är meningslöst att försöka spela tennis med dem: de finns där, okuvliga som alltid, skurkar, de försvinner inte … Att döda dem med insektsmedel är svårt i ett land där det knappt finns mat, det kan inte bli tal om något så exotiskt som gift mot de där krypen.

Min mamma sa: lämna flugorna i fred, du kommer att bli galen. Det fick mig att tänka till. ”Varför blir jag så irriterad av några insekter?” frågade jag mig. 

Äckel, ilska, maktlöshet. Flugorna!

Jag bor i centrala Caracas, i ett enkelt och inte särskilt gammalt bostadsområde. Under det här senaste året har kilovis skräp spritts ut över gatorna. Ibland är det fattiga människor som öppnar säckarna för att hitta något att äta, andra gånger är det gathundarna. De som ansvarar för renhållningen i staden kommer sällan och hämtar soporna. I en del stadsdelar bränner man dem, på andra ställen väntar man tålmodigt på att regnet ska föra dem bort. 

Så mycket svineri är en perfekt miljö för flugorna. Det tjänar ingenting till att jag försöker låta bli att ta mig till dem, de bestämde sig för att komma dit där jag är. Till min fristad. Ett moln av flugor har placerat sig över min stad.

Som många andra i Venezuela har jag skapat mig en bubbla som skydd mot fientligheter från världen utanför. Jag har lärt mig köpa exakt rätt mängd mat, jag använder inte längre tunnelbanan, jag undviker att gå ute på natten, jag ber vänner som kommer från utlandet att ta med sig mediciner, till min mor och min syster.

Jag tar min tillflykt till den här bubblan för att all aggression som väcks för att jag är journalist inte ska slå så hårt mot mig, bort från sorgen när jag ser en kollega lämna landet, när jag ser en annan tiga, när en tjänsteman utan förklaring beslagtar en journalists pass, när svartklädda män griper honom eller henne för att vittna inför säkerhetspolisen, utan hänsyn till lagar och regler.

När någon försöker sticka hål på min bubbla vet jag hur jag ska försvara mig. Ibland går jag till attack, ibland flyr jag. Oftast fungerar det. Jag skrämmer bort angriparen med ord vassa som pilspetsar. Andra gånger blir jag vaksam och håller tyst.

Med flugorna fungerar det inte. De respekterar inga hinder.

Ilskan

Jag talade med en specialist om det här. Jag ville veta varför jag inte stod ut med mitt äckel mot de här insekterna, om jag nu har kunnat stå ut med stanken från tusentals människor som trängt ihop sig på en skyddad plats, jag har sett folk kräkas upp sitt innanmäte på gatorna, jag har sett folk äta av soporna, jag har sett pojkar och flickor växa upp på gatan. Jag har rapporterat om människor som fallit offer för brott, om personer som blivit lynchade, om dagliga överfall. 

Ångesten

Specialisten säger att han kan notera en viss ångest i mig. Jag frågar mig, inför vad?

Det är mitt eget beslut att stanna kvar i Venezuela. Tillsammans med två modiga kolleger och ett team som engagerar sig i journalistik och i Venezuela har jag skapat en ny webbplats. Under tre år har vi fått flera erkännanden, bland dem Gabriel García Márquez-priset. Vår webbplats heter Efecto cocuyo (Eldflugeeffekten). Eldflugan är en skalbagge som lyser om natten och är vanlig i Karibien. Vi började 2015 när mörkret redan genomsyrade ekosystemet i mitt hemlands medier. När censuren blev hårdare och självcensuren förseglade läpparna på en del personer. Vi arbetar tillsammans med folket och ser oss som en plattform varifrån vi kan skicka ut små gnistor av ljus, och tillsammans med andra kan vi lysa upp en hel nation. Eldflugorna är romantiska insekter, på natten kan man se deras ljus glimma, ibland i en parningslek, andra gånger ruskar de på sig och sänder ut sitt ljus för att skrämma bort angripare.

Rädslan

Jag känner igen den. Men det hejdar mig inte. Inte för att jag är modig, utan för att jag har vant mig vid att söka ljuset. Att inte ha gardiner i mina fönster. Min första dag som ung reporter var den 4 februari 1992 när en överstelöjtnant – som senare blev president – genomförde en statskupp. Den gången bad min mor mig att inte gå ut på gatan. Jag lyssnade inte på henne.

Hela mitt liv som journalist har präglats av de politiska förändringarna i mitt land, av våldet. Ändå tycker jag att det inte kan jämföras med vad jag upplevde 2017 när mitt team av unga journalister måste gå ut på gatorna i stridshjälm, skottsäker väst och gasmask. Bland dem fanns min son som är bildjournalist. 

Var gång någon ung person blev sårad, gripen eller mördad ingav det mig en smärta som om det hade gällt min egen son. Men ändå har jag aldrig kunnat säga till honom att inte gå ut på gatorna. I april 2017 bevakade han en manifestation. Det var inte ens hans uppgift, han stötte på den på väg till kontoret. En nationalgardist gav honom ett slag i ansiktet. Jag fick ingenting veta, det var först när man skickade mig en video. Jag såg hur angriparen närmade sig och måttade slaget mot hans ansikte. Jag lade ut videon på Twitter med en kort kommentar.

Den här generationen unga journalister har vuxit fram under skoningslösa förhållanden. De har sett andra i samma ålder lämna livet på gatorna och kämpa för något de inte visste något om: frihet. De har levt med sina föräldrars ängslan, föräldrar som hela tiden frågar var de befinner sig, och de har lämnat nattlivet på gatorna och på barerna. Och ändå, de ler, deras hjärtan skälver av rörelse när de bevakar en händelse, då de pekar på övergrepp, maktfullkomlighet, då de berättar vad regeringen inte vill ska berättas.

Maktlösheten

Caracas, min stad, som El Ávila skyddar, har flera symboler. Som arapapegojorna. Det är fåglar från Amazonas som kom hit för ungefär 20 år sedan och som har förökat sig mitt i storstaden, trots sista tidens politiska turbulens och tårgasattacker. Vid fyra på eftermiddagen kan man i många områden se de här fåglarna cirkla runt i svärmar. Pladdrande utför de i luften en dans, i blått och gult. Det finns också stimmande svärmar av andra papegojor och parakiter. När jag sitter och skriver kan jag ibland höra dem där de sitter i ett spinkigt träd utanför mitt fönster. När de slår sig ned på de klena grenarna tittar jag upp och iakttar dem en stund. Ibland på morgnarna väcker de mig, det låter som om det var grannarna som pratade. I sin propaganda döpte regeringen en gång Caracas till arapapegojornas stad. 

Under senaste året har ännu en fågelart kommit att föröka sig. Dessa fåglar är svarta och ungefär en halv meter långa. I Venezuela är de kända som zamuros, ett slags asätande gam. Jag bor på nionde våningen i ett tiovåningshus och jag har sett dessa zamuros landa på min takterrass, på andra håll i staden har jag kunnat höra deras väsande läte. De slår sig ned på högt belägna platser för att se var det kan finns föda. Lyckligtvis har de aldrig kommit in i min lägenhet, men de har tagit sig in hos en kollega. Bara tanken på en zamuro i mitt stora rum gör mig förskräckt.

I vilket fall som helst har jag börjat stänga mina fönster. Zamuros kommer inte in, men flugorna lyckas komma in. De tar sig in genom varenda liten springa som finns. De slår sig ned på mina fönsterrutor. De gör det omöjligt för mig att sitta i lugn och ro och titta på mitt bergsmassiv, och det är synd att de skrämmer bort arapapegojorna. Vartenda ett av de här äckliga krypen är som en knappnål som sticker hål på min bubbla. Ibland är jag rädd att de ska få den att spricka. Det tjänar ingenting till att jag försöker skydda mitt territorium, att jag håller fönstren stängda, att jag utdelar handduksslag, att jag använder vinäger för att jaga bort dem. Flugor respekterar inte gränser.

____________
Luz Mely Reyes är en venezolansk journalist, grundare och chef för den oberoende webbplatsen Efecto Cocuyo. Hon har belönats med International Press Freedom Award 2018.



[1]El Ávila är ett bergsmassiv som är en del av ett vidsträckt naturreservat, El Parque Nacional El Ávila. Från Caracas har man en överväldigande utsikt mot berget.