Fristadsstafetten – Sepideh Jodeyri

Fristadsstafetten har nu lämnat Skandinaviens gränser och landat i Italien där den iranska poeten, översättaren och journalisten Sepideh Jodeyri är fristadsförfattare. Jodeyri har skrivit tre diktsamlingar – två har givits ut, en är bannlyst i Iran. Här publicerar vi en alldeles nyskriven dikt av henne. En dikt om att lämna sitt hemland. 

21 december 2011 Text: Sepideh Jodeyri Översättning: Sohrab Rahimi

Skåra

Kanske var det bara mitt liv
som så förvirrat
satte sig i era röda ögon

Min kropps skimmer, passera förbi!

Kanske var det bara mitt svarta sinne
likt någon
som suckar bakom en dörr

Från Baghi till Khavaran    skall jag ta med mig och dra!
Varats små sånger              skall jag ta med mig och dra!

Teherans vackra namn        skall jag ta med mig och dra!

Min kropps skimmer, passera förbi!

Jag skriker oavbrutet
Jag drar i dina öron oavbrutet
och skriker

Världen är min synd, ni mållösa prickar!
Världen är min synd, ni otaliga skratt!
Världen är min synd och
jag är ett
skrik
De skrattretande synderna        skall jag ta med mig och dra!

Det är tolv vad vi räknar, det är tolv
Den grymma målningen av mitt ansikte kan skratta åt jorden; det är tolv!
Och av sprickan jag odlar på min kropp skall tusen skott växa
Sovande brunnar passera, passera förbi mitt huvud; det är tolv!

Min kropps skimmer, passera förbi!

Ni de hårda istappar
Ni som är benbrotten i mitt huvud
Er upprepning är för mig
upprepningen av jordens varv
som för varje sol reser sig allt högre

Och ”luften
som ämnar
äta upp
mig!”

Du Egypten!
Du den mest kvinnliga dagen!
När du klär av ditt ansikte
kommer den aldrig
aldrig
att förmörka mina ögon!

Och ljuset
har sjunkit in
i det mesta …
Hemmet, blodet och brödet skall jag ta med mig och dra!

Färgbakelsen vi bakade, var brokigare än oss själva
Och kärleken
när den satte sig rakt över mitt huvud
föll
och brast!

Åt helvete med fader vår!
”Ty allt jag har är hans!”
De halvlevande gravarna skall jag ta med mig och dra!

Och allt det som är kvar av allt
Och allt det som är kvar av allt
Och allt det som är kvar av allt

Och himlen som snurrar, snurrar för att hålla sig svart
som dagar som inte passerar mitt huvud
och vattnet med högsta tryck
är det minst vattniga vattnet i världen
lik mig
som inte är en kvinna ens
som inte är en färg ens
som inte är ett liv ens
som bara är ett ansikte
som tar och drar