Hör rösterna från Belarus

De ”sociala nätverkens” roll har varit tydlig i frihetssträvanden världen över. Så också i Belarus, som brukar beskrivas som Europas sista diktatur. KGB har länge lyckats hålla tidningar, radio och tv i schack, men nu verkar de digitala medierna spela en allt större roll. Natallia Radzina, chefredaktör för den oberoende nyhetssajten charter97.org, tar oss med till fronten.

2 juli 2012 Text: Natallia Radzina Översättning från ryska: Nils Håkanson

Under Aleksandr Lukasjenkas 18 år långa styre har myndigheterna gjort allt för att tysta våra röster. Någon yttrandefrihet finns inte i Belarus, precis som landets medborgare lever utan alla andra friheter och rättigheter. Allt sådant har metodiskt och brutalt förstörts i takt med att diktaturen blivit allt ängsligare för att släppa på trycket.

Det började med att det dök upp ”vita fläckar” i tidningarna under diktaturens första år. Censuren hade börjat ta bort opassande material direkt på tryckerierna. Senare började populära oberoende tidningar stängas ner, den ena efter den andra. De statliga kanalerna i TV och radio förvandlades till diktaturens propagandaorgan och oppositionens tillgång till den sortens media stängdes helt.

Sedan började man misshandla journalister runtomkring i landet, oberoende journalister som granskat brott begångna av Lukasjenka och hans omgivning. Dmitrij Zavadskij, kameraman på en rysk tv-kanal, blev bortförd och mördad. Veronika Tjerkasova, journalist på tidningen Solidarnost, hittades död. Med märken efter 25 knivhugg. Det senaste offret blev grundaren för vår sajt – charter97.org – Oleg Bebenin, som hittades hängd 2010, en vecka innan kandidaterna till presidentvalet skulle offentliggöras.

Att verka som journalist i Belarus i dag är att utsätta sig för skräck och fara. Ändå fortsätter vi att förse belaruserna och världssamfundet med information om de brott som denna regim begår i Europas hjärta. Men att göra det är alltså förknippat med stora risker. De oberoende tryckta medier som finns kvar i landet utsätts för allvarliga påtryckningar. Tidningar som Narodnaja volja, Nasja Niva och Belorusy i rynok står under ständiga hot om att stängas ner. Av självbevarelsedrift, av rädsla för att berövas den nödvändiga journalistlicensen eller helt enkelt för att berövas livet anlägger många journalister ett slags självcensur som gör att otaliga ämnen förblir obelysta. Och likafullt är det av yttersta vikt, det som skrivs i dessa fåtaliga tidningar som trots allt överlever.

Den belarusiska media som verkar i utlandet – Belsat (TV), Radio Svoboda, Evroradio och radiokanalen Ratsyja når tyvärr inte ut till majoriteten av landets befolkning. Myndigheterna hindrar dem på den tekniska nivån genom att inte släppa in dem i de vanliga radio- och TV-näten. Och de journalister som arbetar för dessa kanaler förföljs systematiskt av åklagare och säkerhetstjänst.

Internets roll
Med en så sträng censur, under återkommande nedläggningshot och med helt stängda möjligheter att sprida oberoende information till breda befolkningslager via TV, radio och tryckta medier, har internets roll vuxit. Exemplet charter97.org, en sajt som jag är chefredaktör för, visar på en betydligt mer dynamisk utveckling för nätbaserade medier. Ett år efter presidentvalet hade antalet besökare på vår sajt fördubblats, oavsett den förvärrade repressionen, och uppgår i dag till mer än 120 000 unika besökare per dag. Numera är vi den populäraste oberoende nyhetsresursen i landet. De officiella nyhetskanalernas hemsidor hamnar samtidigt längst ner i alla sådana mätningar, något som kan ses som ett uttryck för folkets verkliga åsikter. Det är omöjligt att tvinga folk att besöka platser på nätet – exempelvis går det inte att förmå människor att besöka den Lukasjenka-understödda tidningen Sovjetskaja Belorussijas hemsida på samma sätt som man tvingar dem att teckna prenumerationer för den tryckta versionen av samma propagandatidning.

Men som en följd av detta har makten på ett brutalt sätt börjat rikta in sig också mot oberoende internetmedia. Under året före presidentvalet fick exempelvis charter97.org uppleva fem genomsökningar av sina lokaler: på redaktionen i Minsk och i min våning konfiskerades mer än 20 datorer, det väcktes tre åtal och själv hamnade jag i fängelse dagen före presidentvalet den 19:e december 2010, anklagad för att ha organiserat protestmöten mot det valfusk som redan uppenbarats. Jag tillbringade en och en halv månad i KGB:s häkte och måste senare fly landet dagen innan domen skulle avkunnas. I dag måste charter97-org täcka Belarus från redaktionskontor i Vilnius och Warszawa.

Tillsammans med några andra oppositionsgrupper finns charter97-org numera på myndigheternas ”svarta lista”, vilket gör att vi är blockerade på alla statliga institutioner. I interneteran är det dessbättre omöjligt att blockera information fullständigt, man kommer alltid att hitta metoder för att få ut den till folk – inte minst genom nyhetssidor och sociala nätverk. Och i diktaturer kan varenda människa bli journalist. Medborgarjournalistiken blir populär. Folk samlar in vittnesmål på eget bevåg, skriver om det som händer med dem och deras bekanta och grannar. Tack vare nätet är de med och skapar, eller närmare bestämt skriver historia.

Därför har myndigheterna nu börjat tillgripa öppet brottsliga metoder för att trycka ner de oberoende internetsidorna, exempelvis genom kraftiga överbelastningsattacker eller genom att blockera dem från den statliga leverantören Beltelekom vid särskilt kritiska tillfällen – exempelvis när oppositionen organiserar protester eller inför val. Vår egen sida knäcktes strax före nyår. Några av våra medarbetares datorer hade samtidigt drabbats av virus som gjort det möjligt för någon att undersöka all brevväxling och alla kontakter på Skype och att stjäla lösenord.

Vi genomförde själva en undersökning av saken, vilket gav förfärande resultat. Inte bara våra, utan otaliga oberoende journalisters och oppositionella politikers datorer hade blivit knäckta, vilket gjort det möjligt för säkerhetstjänsten att i detalj följa alla dessa människors förehavanden. Händelsen kallas i dag för ”det belarusiska Watergate”.

De belarusiska erfarenheterna av ”den arabiska våren”
Den mobilisering via internet som ledde fram till revolterna i flera arabiska länder väckte häftiga reaktioner hos våra myndigheter. Man kan säga att den belarusiska regimen antog utmaningen.

Några månader efter presidentvalet 2010 pågick ett slags tysta demonstrationer över hela landet, vilka organiserades via sociala nätverk. Myndigheterna svarade med massgripanden och våld, grupper i de sociala nätverken blockerades och deras moderatorer kallades in på förhör hos KGB. Några värvades, många andra tvingades att lämna landet.

Detta möjliggjordes för övrigt genom ett samarbete med den ryska säkerhetstjänsten. I Belarus används framförallt ryska sociala nätverk som Vkontakte och Odnoklassniki. Och det var tack vare hjälpen från Ryssland som den belarusiska säkerhetstjänsten fick fram namnen på de moderatorer som skött de viktigaste nätverksgrupperna.

Senare har det antagits en lag som förbjuder organisering av demonstrationer genom sociala nätverk. En absurditet utan motstycke. Innan man skriver om en kommande demonstration i ett socialt nätverk måste man nu be om tillstånd hos myndigheterna.

Ändå är jag säker på att internet kommer att kunna användas för att mobilsera människor och genomföra förändringar i Belarus. De unga aktivisterna och oppositionspolitikerna lär sig av erfarenheten och blir bara mer försiktiga – och uppfinningsrika.

Vi behöver er solidaritet
Under dessa omständigheter blir det internationella samfundets solidaritet av yttersta vikt för att påskynda införandet av demokrati i Belarus. En av de mest fruktansvärda insikter jag drabbades av i fängelset var att de maskerade specialstyrkor inom KGB som bevakade oss hölls under armarna av europeiska pengar. Genom att köpa belarusiska oljeprodukter eller konserveringsprodukter understödjer Europa i dag Lukasjenkas repressiva maktapparat, för dessa industrigrenar ligger direkt under diktatorns familj och kontrolleras av säkerhetstjänsten. Att myndigheterna bävar för sanktionshotet är allmänt känt. Det är därför de hotar med åtal för minsta upprop i den riktningen, det är därför de inte tillåter de viktigaste oppositionspolitikerna att lämna landet.

Inga vinstintressen och inga pengar borde få vara viktigare än ett människoliv. Därför borde inget som helst samarbete med de belarusiska myndigheterna tillåtas så länge de politiska fångarna torteras i Belarus och diktaturen fortsätter att styra i Europas hjärta. Allt annat är ett förräderi mot de principer om frihet och demokrati för vilka alla europeiska folk en gång kämpat. Ett förräderi inte bara mot belaruserna, som efter 18 år fortsätter att leva i Lukasjenkas GULAG, utan också mot den egna europeiska identiteten.

Trots allt detta, tror jag att mitt land en dag blir fritt. Som Martin Luther King sa: I have a dream.