Hoten mot hbtq-personer är ett hot mot vår yttrandefrihet

16 december 2014 Text: Ola Larsmo Illustration: Jesper Waldersten

Det som inte får sägas är alltid mycket viktigt. Det vet alla de författare som närmast förvånat insett att de skrivit något kontroversiellt – när de själva trodde att de skildrade ovanliga människoöden, en okänd del av samhället eller bara sin egen vardag.  Naturligtvis söker konsten mellan varven konflikten och provokationen, naturligtvis vill man ibland chockera och reta, det är en del av den moderna kulturens väsen. Men verkligt farlig blir litteraturen när man helt enkelt visar en del av verkligheten som finns där, men som inte får nämnas. För då kommer alltid följdfrågan: Varför får man inte tala om just detta? Vad är det som står på spel?

När man börjar tala om något förbjudet verkar motståndet också följa en sorts cykel, som kan se liknande ut oberoende av ämnet som sådant. Vare sig man talat om slaveriet, kvinnors rättigheter eller hbtq-personers rätt att vara en del av samhället verkar motståndet följa samma kurva. Först säger man: Det där är inte viktigt, inte behöver vi gräva i det. Sedan kommer förlöjligandet: Hur skulle det se ut om man släppte slavarna fria? Hur skulle det gå om kvinnorna fick rösta? Det säger ju sig självt att det inte skulle gå. Det är ju ”mot naturen”.

Sedan kommer den farligaste fasen: våldet, fängslandet, hoten. De kommer inte först, utan när friheten faktiskt börjar vara inom räckhåll.

Detta var kanske ett komplicerat sätt att försöka fånga in en av de viktigaste frågorna på årets PEN-kongress som i september hölls i Bisjkek i Kirgizistan. Under ett par viktiga timmar debatterades PENs engagemang i hbtq-frågor*. Är det PENs ansvar att försvara olika könsidentiteter? Det finns naturligtvis flera skäl att svara ja på den frågan. Den som uttryckte saken allra bästa var den ryska författaren Masha Gessen, som sammanfattade debatten så: ”Vi diskuterar egentligen inte hbtq-frågor här, även om det naturligtvis vore på sin plats. Vad vi talar om är lagar som begränsar rätten att uttrycka sig fritt, som begränsar tillgången på information, och detta är klassiska PEN-frågor”.

Hon satte naturligtvis fingret på den springande punkten. Där stater, säkerhetstjänster eller totalitära grupper vill hindra vissa frågor från att formuleras, vissa erfarenheter från att kläs i ord, så är det naturligtvis exakt där och då yttrandefriheten och ytterst demokratin är hotad. Det är där PEN ska vara. För annars går samma krafter vidare till nästa område och kringskär nästa grupps rätt att synas, höras och finnas. Därför antog PEN en viktig deklaration om yttrandefriheten och hbtq-frågor – en deklaration som du hittar i dess helhet i det här numret.

Därför också detta nummer av Dissidentbloggen, där vi bett författare och skribenter från olika delar av världen att skildra just hur man i dag använder hbtq-frågor för att begränsa yttrandefriheten – genom lagar, hot eller våld. Välkommen till Nigeria, Zimbabwe, Kirgizistan, Iran, Ryssland och Grekland. Välkommen till verkligheten.

* Hbtq står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer.