Illiberal politisk kultur i Ungern

Eszter Babarczy ger en bakgrund till varför ”illiberal” politik kunnat fira sådana stora segrar i Ungern.

3 mars 2018 Eszter Babarczy, översättning av Péter Tóth

Eszter Babarczy är medieforskare, kulturhistoriker, journalist, essäist, översättare och för tillfället lektor vid Moholy-Nagy-universitetet för konst i Budapest.

 

Alltsedan systemskiftet finns det i Ungern en dubbelhet som Orbán-regeringen byggt sin framgång på: benägenheten till passivitet och politisk cynism. Benägenheten till passivitet innebär att ungerska medborgare inte tror sig kunna påverka de politiska ramarna för sin egen existens, och har givit upp om att ens försöka. Cynismen som går hand i hand med detta medför att politiska övertramp inte möts med en upprördhet som får politiska konsekvenser; ungrarna anser att korruptionen är hög, men att alla politiska partier och grupperingar är lika korrumperade, eller att de skulle bli det så fort de kom till makten.

 

Det har visserligen förekommit demonstrationer mot vissa av regeringens åtgärder – exempelvis när Centraleuropeiska Universitetet hotades med stängning, eller när frivilligorganisationer trakasserades våren 2017 – men det är bara i Budapest som man lyckats samla fler än några hundra demonstranter. Den ungerska landsbygden är betydligt mer passiv och utelämnad åt lokalpolitikens starka män.

 

Regeringens metoder, däribland skräckpropagandan som då och då tas fram ur verktygslådan, framstår inte som särskilt sympatiska för ungrarna i allmänhet, men inte heller som speciellt upprörande. När det gäller de politiska påtryckningarna eller det faktum att människorna i premiärministerns omgivning berikar sig allt mer, ses det ofta som utslag av “elitens” sedvanliga ruttenhet, något man bara måste stå ut med för att överleva. Den äldre generationen fortsätter helt enkelt med de invanda strategier som gällde under den sena socialismen ungern: receptet på framgång är att inordna sig i rätt sammanhang och skaffa sig de rätta kontakterna. De unga socialiseras enligt samma mönster.

 

Den politiska passiviteten har fört med sig att det enbart är valdeltagandet som cementerats på en någorlunda hög nivå medan de flesta varken vill eller vågar ta en aktiv roll i politiken. Man vill inte, för att man upplever politik i allmänhet som något smutsigt, och vågar inte, eftersom man inser att en aktiv roll inom politiken till och med kunde äventyra familjens överlevnad. De flesta ungrare är försiktiga spelare.

 

Det är detta tankesätt som regeringen kan bygga på med sina migrationspolitiska kampanjer, och även i sin kampanj mot George Soros. Migrationsfrågan är en potentiell källa till motsättningar och samhälleliga hot, och regeringens löfte om att freda det ungerska samhället från allt detta är mycket populärt. De organisationer som aktivt hjälper flyktingar stämplas lätt som delar av en plan att “importera” hundratusentals eller rentav miljontals flyktingar, eftersom ett yttrande av George Soros i början av flyktingkrisen går att tolka så. Eftersom ungrare i allmänhet inte vet så mycket om varken George Soros eller de organisationer han stöttar kunde kanske den oberoende pressen erbjuda en motvikt till regeringens budskap, men ett av de stora kommersiella TV-bolagen, samtliga landsortstidningar samt de flesta av radiokanalerna styrs av personer i Fidesz-kretsen. På så sätt reproduceras motsättningen mellan Budapest och “landsorten”.

 

Den ungerska ekonomin går bra nu jämfört med hur det var under finanskrisen, det är bara i vissa marginaliserade socialgrupper och bland romer som arbetslösheten är hög, i övrigt är det arbetsbrist. En familj som jämför sin situation idag, under Fidesz, med de förutsättningar som rådde innan 2010 blir inte speciellt missnöjd. Det är inte uppenbart för väljarna att levnadsstandarden i Ungern har börjat sacka efter jämfört med grannländerna.

 

Om oppositionen inte var så splittrad, hade kanske ett valnederlag för Viktor Orbán varit tänkbart, missnöjda medborgare är ju mer benägna att gå till valurnorna. Men oppositionen skulle vara i underläge gentemot Fidesz även om partierna på vänstersidan gick samman: för att utgöra ett verkligt hot mot den sittande regeringen skulle de behöva skapa en gemensam valplattform med högerextrema Jobbik. Men i verkligheten är det ingen som skulle stödja en sådan lösning. Den “revolution” som regeringens kritiker ibland talar om skulle å andra sidan förutsätta att ingen längre har något att förlora. Men ungrare i allmänhet tror att de klarar sig, bara de spelar sina kort rätt.