Indisk nationalism i ny tappning

Den ”Indiens idé” som det talades om i samband med landets självständighet 1947 förespråkade ett inkluderande, pluralistiskt Indien som respekterade alla trosyttringar. Under de senaste åren har den strävan förbytts mot en intolerant, nationalistisk hållning där ”fosterlandsfientlig” är invektivet som trumfar alla avvikande åsikter. Salil Tripathi skriver om ett Indien där kampen för yttrandefrihet snabbt blir alltmer angelägen. 

17 september 2016 Text: Salil Tripathi Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn
Hundratals människor, även barn, ligger på sjukhus i Kashmir. Många av dem har mist synen sedan indiska säkerhetsstyrkor skjutit med blykulor för att skingra folkmassorna som protesterade mot ihjälskjutningen av en ung militant ledare i början av juli. Det är tänkbart att en del demonstranter kastade sten på säkerhetsstyrkorna medan andra helt enkelt bara drogs in i kaoset, men vad gör det för skillnad för en blykula?
 
När bilderna på unga människors deformerade ansikten kablades ut i media var det inte grymheten som förvånade mest – Indien har sett värre – utan de hätska kommentarer som spreds i sociala medier. Bland de vänligare kritiska rösterna vädrades åsikten att offren borde ha vetat bättre än att uppsöka offentliga platser i ett så känsligt läge. De inte fullt så vänliga sa att de drabbade fick skylla sig själva – gick man ut på stan måste man ju ha fattat att man därmed utmanade regeringen genom att ifrågasätta själva den indiska statens legitimitet i Kashmir, där indisk nationalism är ett explosivt ämne.
 
Det här är indisk nationalism i ny tappning – giftigare, mer chauvinistisk, högfärdigare, intolerantare mot oliktänkande, mindre inkluderande och än mer avlägsen det som statsvetaren Sunil Khilnani beskrev som “Indiens idé” vid tiden för landets självständighet 1947, då det brittiska styret upphörde och två nya nationer - Indien och Pakistan - föddes. (Bangladesh vann självständighet från Pakistan långt senare, 1971.)
Denna ”Indiens idé” var synkretistisk och inkluderande och utgick från Mohanda Gandhis tro på icke-våld och självkontroll, Jawaharlal Nehrus internationalism och moderna livssyn parad med en djup förståelse för Indien, samt Rabindranath Tagores idealistiska nationalismbegrepp som förkastade föreställningen om politiska gränser och i stället sökte sin identitet via kultur, konst och poesi.
 
Pakistans ”idé” var annorlunda: landet utgjorde visserligen en del av samma geografiska massa och hade en liknande samhällsutveckling, men dess nationella självbild låg i övertygelsen att den indiska subkontinentens muslimer inte skulle kunna överleva i ett Indien dominerat av hinduer.
 
Den indiska nationalismens val att respektera alla trosyttringar utan att prioritera någon var i förlängningen ett förordande av ett sekulärt samhälle. Steg för steg har den grundhållningen under det senaste kvartsseklet attackerats alltmer. En rad på varandra följande regeringar har förstått sekularism som ett sätt att lugna minoriteter genom att favorisera den dominerande eliten inom varje tro, utan att stärka de mest utsatta grupperna.
 
Detta blir inte minst tydligt när det gäller muslimerna. 1987 gjordes flera lagändringar i Indien för att omintetgöra ett domslut som gav skilda muslimska kvinnor rätt till underhåll, sedan muslimska ledare förklarat att domslutet ifråga stred mot religiös lag. 1988 blev Indien första landet i världen att bannlysa all import av Salman Rushdies roman Satansverserna –Ayatollans fatwa kom några månader senare – eftersom muslimska ledare hade protesterat mot romanen. Dessa exempel lades till flera seklers historiska orättvisor och bidrog till föreställningen hos hinduiska nationalister om att hinduer var andra klassens medborgare i den indiska staten. Detta var långtifrån sant; i så väl sociala som ekonomiska och utbildningsmässiga avseenden ligger hinduer långt före muslimer. Men när har fakta någonsin tillåtits förstöra en god historia?
 
Sedan bar det sig inte bättre än att Bharatiya Janata (BJP), ett hinduiskt nationalistiskt parti ute på högerkanten, började bedriva kampanjer som privilegierade hinduerna och underminerade muslimernas ställning genom att tala i termer av rättigheter och jämlikhet. Dess ledare övervakade förstörelsen av en moské från 1500-talet i Ayodhya 1992, vilket ledde till kravaller med hundratals döda. 1984 hade BJP endast två platser i det indiska parlamentet; 1989 var de uppe i 88 och 1998 ingick de i en regeringskoalition som höll sig kvar vid makten i sex år. Efter att ha röstats ut 2004 vann partiet med en förkrossande majoritet valet 2014 och blev därmed det första partiet i ensam regeringsställning sedan 1984.
 
Till premiärminister utsågs Narendra Modi, sedan mer än ett decennium statsråd i den välmående indiska staten Gujarat. Under hans styre utbröt där kravaller 2002 och åtminstone 900 människor dödades enligt officiella beräkningar, de flesta muslimer. Modiadministrationen behövde inte lång tid vid makten för att börja agera: Alla i ledande ställning på akademiska institutioner vars åsikter inte överensstämde med regeringens fick gå, dess ledares eldfängda tal mot muslimer föranledde inga åtgärder; strängare lagar mot koslakt infördes, vilket innebar att religiösa minoriteter diskriminerades, man eldade på sina anhängare som överröstade dem som var kritiskt inställda till regeringen. Nyhetsankare i privata tv-kanaler höll straffpredikningar mot alla sådana kritiska röster och ifrågasatte deras patriotism; soldater som stupat på slagfältet kallades rutinmässigt för “tappra”, att välja ett svagare epitet ansågs nästan liktydigt med förräderi.
 
Under de senaste två åren har tre författare som kritiserat hinduisk nationalism blivit mördade. Det rör sig om MM Kalburgi, en framstående författare som skrev på kannada, Narendra Dabholkar, en rationalist som skrev på marathi samt Govind Pansare, en kommunistisk författare och aktivist. Alla tre fallen har behandlats nonchalant av rättsapparaten och när ett fyrtiotal författare och konstnärer runt om i Indien valde att skicka tillbaka priser och utmärkelser som de fått av de statliga akademierna i protest mot deras tystnad vad gäller de begångna morden, gick nationalistiska politiker och deras anhängare till motattack och förödmjukade och förlöjligade de fyrtio, ifrågasatte deras patriotism och argumenterade rent av för att de aldrig borde ha fått några priser över huvud taget.
 
När Aamir Khan, en framstående Bollywoodfilmstjärna och muslim nämnde att hans fru hade funderat över om de var säkra i Indien, ledde det egendomligt nog till ramaskrin, som om hon inte hade någon som helst anledning att frukta för sitt liv i Indien och att det därför var helt otillbörligt av honom att vädra hennes bekymmer i ett publikt sammanhang. När Raghuram Rajan, direktör för Indiens centralbank Reserve Bank of India, inför sin pensionering förklarade att all ekonomisk utveckling bygger på tolerans och ett öppet sinne, blev han ombedd av BJP-trogna att sköta sina egna affärer.
 
I en essä i New York Review of Books från 1995, beskriver den nyligen bortgångne Umberto Eco den “eviga fascismen” (eller urfascismen) så här: traditionsdyrkan, en förkastning av modernismen; en hyllning till handlingskraft och en misstro mot intellektuella (som rent av avfärdas som degenererade eller feminiserade snobbar); attacklystnad mot meningsmotståndare, inte minst inom eliten, och därför i förlängningen mot all slags pluralism och konsensus; underblåsande av frustration hos medelklassen; en erbjudan om en tydlig identitet till dem som känner sig missgynnade; en beskrivning av fienden som både för stark (därmed i behov av att bekämpas) och för svag (därmed möjlig att förlöjliga); en utdragen kamp för kampens skull mot statens fiender; en förkärlek för att fira martyrer men avsky mot allt som underminerar machokulturen (inklusive homosexualitet) samt en selektiv populism.
 
Indien har förvisso både press, parlament och rättsväsen, det har ett blomstrande civilt samhälle med tiotusentals engagerade medborgare som kämpar för den goda sakens skull. Men institutionerna har systematiskt försvagats.
 
Khilnanis konceptualisering av Indiens idé byggde på just denna anda av öppenhet. Hans bok är i själva verket en enda lång klarsynt essä som fokuserar på konflikterna mellan tradition och modernitet, tro och sekularism, religiös ortodoxi och utvecklingen av ett mera vetenskapligt temperament, samt mellan ett inkluderande samhälle som respekterar pluralism och ett samhälle som föredrar en majoritetsstyrd monoteistisk världssyn.  
 
Under de två år som gått sedan Modis seger har debatten kring Indiens idé, andan av öppenhet, toleransen mot oliktänkande samt, inte minst, kampen för yttrandefrihet blivit alltmer angelägen. Regeringen har inte gått så långt som till att bannlysa böcker och filmer – sådant är den klok nog att hålla fingrarna borta från – men universitet har fått sina läroböcker omskrivna, museer arrangerar utställningar med en ny uppsättning hjältar, i vissa städer har gator fått nya namn, när det gäller statliga institutioner har man möblerat om i de rådgivande styrelserna, det statliga institut som certifierar film har förbjudit visningen av en film som kritiserar drogmissbruk i Punjab, och Perumal Murugan, en känd författare som skriver på tamil har begått “litterärt självmord” genom att förklara att han tänker sluta skriva och dra tillbaka alla sina verk som en följd av att hans lovprisade roman skapat upprörda känslor hos hinduer inom de högre kasterna.  (Nu i juli har högsta domstolen i Madras avkunnat en dom till hans fördel som säger att staten har en skyldighet att skydda hans rättigheter, vilket har väckt förhoppningar om att han ska återuppta skrivandet.)
 
Tidigare i år arresterades ett antal vänsterinriktade studenter vid det prestigetyngda Jawaharlal Nehru-universitetet i Delhi och politiker förespråkade att de skulle fällas för uppvigling sedan demonstranter hade ropat slagord om Kashmirs självständighet i en protesterande folkmassa på universitetets campus. Studentledaren Kanhaiya Kumar var bland de arresterade och blev slagen i häktet av advokater som gick BJP:s ärenden. Efter frisläppandet har han fått ta emot flera dödshot. 
 
“Fosterlandsfientlig” är invektivet som reflexmässigt tas till för att ta udden av all kritik. Reportern Malini Subramaniam på webbsajten Scroll.in tvingades lämna Chhattisgarh för att polisen ogillade hennes sätt att rapportera från Bastar i centrala Indien, där några av de lokala stammarna protesterar mot gruvprojekteringen. Andra journalister har anklagats för att ha lagt ut “inflammatoriska” budskap på sociala medier.
 
Förläggarföreningen Editors Guild of India skickade dit ett team för att undersöka förhållandena och de utsända konstaterade att journalister i staten Chhattisgarh tvingas verka i en atmosfär av övervakning och rädsla. För varje ytterligare reporter som avbryter sin rapportering minskar utsikterna för att det ska komma till allmänhetens kännedom att en aktivist för den egna stammens rättigheter har attackerats, en läkare arresterats eller advokater jagats bort sedan de erbjudit juridisk hjälp åt lokalbefolkningen.    
 
BJP:s långsiktiga plan går ut på att göra Indien mer hinduiskt sinnat, som man uttrycker det. Det finns flera problem med ett sådant företag – för det första är hinduismen inte monoteistisk och för det andra är det inte en religion med endast en dominerande åsikt eller tolkning. Religionsforskare brukar argumentera att hinduismen erbjuder mer än bara en väg och att dess filosofi är tillräckligt eklektisk för att kunna ge utrymme även för ateism.
 
Den tidigare premiärministern Morarji Desai (1977-79) berättade en gång för mig i en intervju att förstörelsen av moskén i Ayodhya 1992 ytterst berodde på partiets idé om att det skulle gå att förvandla en religion som var multi-allting till en som följde den enda vägen, med en gud (Rama), en bok (Ramayana) och en helig plats (Ayodhya). Hinduisk nationalism vill påtvinga ett diversifierat land ett enda specifikt synsätt. 
 
Det var en nationalism av just det här slaget, med dess återgång till en mer sluten identitet, som bekymrade Jawaharlal Nehru. Utan att på något sätt vara fläckfri – det är ingen – höll han ändå fast vid en vision om ett Indien för alla där ömsesidig tolerans var vägledande för sociala relationer. Som med alla ideal var det verkligheten som drog det kortaste strået.  Detta var dock långt ifrån den enda idén som indierna trodde på; det fanns andra drömmar och ideal som tävlade om utrymmet. Men, som det står i Rushdies roman Midnattsbarnen från 1981, var ett inkluderande, pluralistiskt och tolerant Indien “den dröm vi alla hade kommit överens om att drömma”.  
 
BJP:s huvudsakliga strävan under de senaste två åren har varit att underminera ett sådant synsätt genom att främja en mer kompromisslös nationalism, mer viril, militär, nationalistisk och oförsonlig gentemot avvikande eller diametralt motsatta ståndpunkter. Man kan här dra sig till minnes Samuel Johnsons varningsord om att patriotismen är skurkarnas sista tillflykt. I Indien håller det snabbt på att bli första anhalt. Partiets strategi ligger i att låta fotfolket göra det smutsiga jobbet och på sätt få dem alltmer insyltade i hanteringen. Arbetet befinner sig alltjämt i sin linda, fokus är inte satt på kommande val utan på den kommande generationen.  
 
Det indiska kynnet har när det är som bäst alltid varit för syntesen – att absorbera ömsesidigt motsatta positioner för att skapa enhet i mångfalden. Hur Indien ska kunna ta sig ur den nuvarande turbulensen med en hinduisk nationalism på frammarsch, fast besluten om att försvaga mångfaldens idé, är landets verkligt stora utmaning. 
Aningslös nationalism är omogen och farlig. Omogen eftersom den saknar eftertanke, farlig eftersom den kan leda till ytterligare erodering av mänskliga fri- och rättigheter.
 
Det allra lättaste sättet för tyranniet att få fäste är att skrämma befolkningen till övertygelsen att nationens säkerhet står på spel. Rabindranath Tagore varnade för “våldsamheten i den blinda dyrkan av nationen”. Vad han skrev om Japan och detta lands nationalism stämmer in även på dagens Indien, vars befolknings villighet att låta sig få “medvetandet trimmat och friheten kortklippt av sin regering” leder dem in på den smala vägen mot att bli en likriktad massa som “accepterar detta allt genomsyrande mentala slaveri med glatt humör och stolthet som en följd av deras nervösa längtan efter att förvandla sig själva till maktens maskineri.”   
 
Tagore ville i stället få sitt land att vakna i frihetens himmel “där tanken är utan rädsla, där man håller huvudet högt och där kunskap står öppen för alla.”