Jag är inte ett ägg

Vad betyder egentligen ”demokratisering”? Hur lång tid tar det för nya värderingar i lagstiftning och samhällsdebatt att sjunka in i det allmänna medvetandet? En anonym tunisisk författare beskriver skillnaden mellan de demokratiska framstegen i sitt hemland Tunisien – och den faktiska situationen för hälften av landets befolkning – kvinnorna.

10 september 2014 Text: Anonym Översättning från engelska: Anna Strandberg

Om du reser till Tunisien, och går omkring på gatorna i huvudstaden Tunis, kommer du att se kvinnor på allmänna platser, kaféer, och restauranger som ser ut att trivas med sina liv. Om du besöker skolor och universitet kommer du att märka att kvinnor utgör hälften av lärarkåren och att de kvinnliga studenterna är fler än de manliga. Om du reser till Tunisien kommer du att träffa skärpta och utbildade kvinnor som ger intryck av att vara fria, självständiga kvinnor.

Om du söker på ”tunisiska kvinnor” kommer du att hitta texter om hur de tunisiska kvinnornas status har höjts, du kommer att hitta rapporter om den nyligen införda tunisiska grundlagen och att den innebär ett genombrott för tunisiska kvinnor eftersom den innefattar en lag om jämställdhet mellan könen.

Men mitt råd är att du inte ska låta dig luras av rapporterna från västerländska medier eller från politiker som lovordar den nya grundlagen. Låt dig inte luras av det intryck som de modernt klädda, bildade tunisiska kvinnorna ger. Låt dig inte luras av tajta jeans och hår som inte är täckt – utan tro mig när jag säger att det är ett helvete att vara kvinna i Tunisien.

Faktum är att tunisiska kvinnor fortfarande kämpar för att skaffa sig kontroll över de mest grundläggande aspekterna av sin tillvaro.

Kvinnor i Tunisien betraktas fortfarande som underordnade sina manliga familjemedlemmar. De ses aldrig som oberoende och förväntas aldrig agera på egen hand. De växer upp underkastade faderns och broderns auktoritet – tills de gifts bort till en man som ska ta hand om dem.

Många av de vuxna tunisiska kvinnor som du möter kan vara mycket framgångsrika i sitt yrke och ekonomisk oberoende. Ändå behandlas de långt ifrån som likvärdiga människor med full mental kapacitet. Kvinnor i Tunisien har att kämpa mot ett traditionsbundet samhälle som belägger dem med ändlösa sociala begränsningar. Det gäller allt från grundläggande val, som klädsel, till viktigare beslut, som hur de ska leva och vem de ska gifta sig med.

Restriktionerna har inte nödvändigtvis sin grund i det faktum att Tunisien är ett övervägande muslimskt samhälle, för detta förment fromma samhälle blundar gärna för mäns omoraliska uppförande samtidigt som det dömer och trakasserar kvinnor om de skulle bete sig på samma sätt som männen.

Det tunisiska samhället tolererar exempelvis att män dricker alkohol och har sexuella relationer utanför äktenskapet. Så trots att islam förbjuder alkohol och sex utom äktenskapet för såväl män som kvinnor, är det fortfarande i stor utsträckning enbart för kvinnor som sådant anses oacceptabelt.

Om du försöker ifrågasätta denna dubbelmoral kommer du att få höra det klassiska svaret: ”Han är man. Han kan göra precis vad han vill. Men du är kvinna. Du måste skyddas.”

Men vad menar vårt samhälle med ”skyddas”?

En av mina klasskamrater på läroverket berättade för mig att hennes mamma sagt till henne att en flicka måste skyddas eftersom hon är lika ömtålig som ett ägg och lika ren som mjölk. ”En kvinna är ren och ömtålig”, det är det budskap som kvinnan valde att förmedla till sin dotter. Min klasskamrat berättade vidare att hennes mamma sagt att en flicka, precis som ägget, skulle kastas bort om det blivit trasigt. ”Mkassra”, som betyder ”trasig” är det ord som används på tunisisk dialekt för att beskriva en flicka som inte är oskuld. Lärdomen som mamman ville förmedla är att flickor bör avhålla sig från sexuella relationer eftersom de om de blir ”trasiga” och förlorar sin oskuld före äktenskapet är värdelösa.

Under mina år som tonåring plågades jag av den liknelsen. Faktum var att jag förvägrades att cykla på min egen cykel eftersom vår granne sagt till min mamma att cykling kunde förstöra mödomshinnan.

Jag försökte förstå hur en människa kan reduceras till en liten hinna. Jag kunde aldrig förlika mig med den tanken. Vid en tidpunkt i mitt liv drog jag slutsatsen att Gud är en sexistisk man eftersom han gav kvinnor mödomshinnor, men besparade män bördan att ha en sådan.

Jag träffade aldrig min väninnas mamma men hon blev min mardröm. Jag insåg att kvinnor och mödrar ofta är de första att så det där fröet av rädsla hos sina döttrar. Problemet är att kvinnor ibland är kvinnornas värsta fiende.

Den egyptisk-amerikanska feministiska skribenten Mona Eltahawi skrev artikeln: ”Why Do They Hate Us”, där hon frågade sig varför män hatar kvinnor i arabvärlden. Men jag tror att den andra frågan som borde ställas är varför vi hatar oss själva. Varför hatar kvinnor sig själva? Har männen lyckats med att överföra sitt hat till oss?

Kvinnohatet är så djupt rotat i det tunisiska samhället att det är många kvinnor som till slut har gjort det till sitt. Många kvinnor i arabiska samhällen, och detsamma gäller Tunisien, tycks växa upp med ett Stockholmssyndrom, i tron att de behöver en förtryckare och föredrar att vara fångar i stället för fria.

Ja, vi hatar tydligen oss själva, eftersom det enligt statistik från den tunisiska statliga byrån för kvinno- och befolkningsfrågor (Tunisian National Office of Women and Population) är 57 procent av de tunisiska kvinnor som utsatts för våld i nära relationer – och som samtidigt tycker att våld i nära relationer är acceptabelt. Det är också värt att notera att våld i nära relationer är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i åldrarna 16 till 44 år i Tunisien. Ja, vi hatar tydligen oss själva, eftersom vi tycker att det är acceptabelt att bli misshandlade eller dödade av män.

Kvinnor som ägnar sig åt sådant självdestruktivt tänkande och ser världen med männens ögon ska inte misstas för att vara ett fenomen begränsat till gruppen outbildade kvinnor.

I oktober 2012 blev en tunisisk flicka våldtagen av två poliser efter att de hittat henne i en bil tillsammans med fästmannen, och historien väckte ett ramaskri bland allmänheten i Tunisien. Poliserna nekade till anklagelserna och sa att paret hade blivit påkomna i en ”omoralisk ställning”. Flickan som nu går under pseudonymen Meriem gjorde det som så många andra offer inte vågar göra. Inte nog med att hon sa ifrån, hon ställde dessutom sina våldtäktsmän inför rätta. I mars dömdes båda poliserna till sju års fängelse.

Några dagar efter att händelsen blivit allmänt känd var jag tillsammans med en grupp kvinnliga journalister och vi började tala om Meriems fall. Medan en del av dem uttryckte sin sympati med offret valde andra att bara lyssna och avstå från kommentar, men en kvinnlig diplomat hade ett annat sätt att se på händelsen.

”Vi vet att hon [offret] inte var oskuld när hon våldtogs. Jag förstår inte varför hon försöker skapa uppståndelse kring sin våldtäkt. Vad ska hon säga till folk?” sa den kvinnliga diplomaten.

Enligt den här högutbildade kvinnans logik är våldtäkt bara våldtäkt när offret är oskuld. Det verkar som om den kvinnliga diplomaten har utsatts för äggteorin och att det är därför hon tycker att en kvinna utan mödomshinna är värdelös och att det är fritt fram att våldta henne.

Detta är väl knappast förvånande eller chockerande i ett land där lagen låter våldtäktsmän slippa åtal om de går med på att gifta sig med sina offer. Många familjer pressar sina döttrar att gifta sig med den som våldtagit dem för att undvika skandalen att ha ett trasigt ägg i sitt hem, en flicka som ingen kommer att gifta sig med.

Tunisiska kvinnor har, liksom sina medsystrar i arabvärlden fortfarande lång väg kvar innan de kan få behandlas som likvärdiga människor. De kanske har en status som är den mest framskjutna i arabvärlden, men den statusen framstår som fördelaktig enbart i jämförelse med andra länder i regionen där kvinnor utsätts för extrema sedvänjor med allt från utbredd kvinnlig könsstympning i Egypten, förbud för kvinnor att köra bil i Saudiarabien, till barnäktenskap i Yemen.

Tunisien är bara bäst eftersom det jämförs med de värsta. Och att vara bäst av de värsta är inte bra nog.