Janusansiktet

”Det var ju ändå de som först dragit upp henne ur homosexualitetens hål och sedan kastat henne värnlös ner i transsexualitetens brunn.”

Homosexualitet finns inte i Iran, påstår president Ahmadinejad – och ändå är den ett brott enligt landets lagar. Vad som diskuteras än mer sällan är synen på transsexuella – och hur homosexuella förväntas ”lösa sitt problem” genom att byta kön. Författaren Ramesh Safavi berättar effektivt och drabbande i sin novell om ett dygn i en transsexuell prostituerads liv.

10 juni 2013 Text: Ramesh Safavi Översättning från persiska: Tobias Bernander

Vinden gick genom märg och ben och för att fly från vintersvinkylan slog hon en hård åkarbrasa. De högklackade skorna skavde mot hennes fötter och de grönfärgade linserna mot ögonen. Men med dem både såg han bättre och såg bättre ut. Hon hade köpt dem en dag i den falska förhoppningen att se i grönt och nu skulle hon själv säljas till ett högre pris tillsammans med dem. Kanske …

En kvinna i chador passerade förbi, och när hon såg den välväxta och sminkade flickan, svor hon tyst åt henne, gav henne en snabb blick och gick därifrån med avsmak.

Hon gick två timmar i meningslös väntan innan den svarta bilen stannade. Under dessa få sekunder gällde det att koncentrera alla sina tankar på bilmodellen, mannens ålder och kroppsbyggnad … tiden hade trots allt inte gjort henne till någon vidare psykolog och ibland hade hon låtit sig luras av männens babbel …

Medan han vevade ner fönsterrutan gick hon snabbt igenom mannens alla egenheter för sig själv. Ålderstigen, liten till växten, artig. Till och med noga med betalningen skulle han vara. Hon ansträngde sig helt och hållet för att med den vackraste röst påtala att de flesta inte tyckte om transsexuella! Tidigare hade hon både blivit slagen och tvungen att återvända utan betalning.

Men hon tänkte hur som helst inte mer på deras påbud. Det var ju ändå de som först dragit upp henne ur homosexualitetens hål och sedan kastat henne värnlös ner i transsexualitetens brunn. För inte så länge sedan hade läraren, polisen och läkaren alla med hårda ord och örfilar fått henne att förstå att homosexualitet var av Satan och att Gud aldrig skulle släppa in en sådan i sitt rike. Och hon, med sin religiösa tro, hade föredragit Gud.

När hon tröttnat på att diskutera priset och pruta med mannen som var hennes kund, nöjde hon sig med femtio tusen toman och satte sig i bilen.

Hon visste att så här mitt i natten var det ingen utom polisen som kunde dyka upp längs hennes väg, och när hon tänkte på poliskonstaplarna darrade hon igen, förnedrad, bestraffad och kränkt.

Chauffören frågade om anledningen till hennes basröst och hon svarade efter en stund att det var cigaretterna som förstört rösten på henne. Sedan tände hon en cigarett för att slippa från ytterligare samtal … Mannens hus var så enkelt och stökigt att hon började hata sig själv och sitt elände ännu mer. I det att mannen öppnade munnen för att prata, drog hon sig undan från den äckliga lukten från hans mun och innan mannen hunnit fram till henne igen ursäktade hon sig med att han skulle gå på toaletten. Medan hjärtat slog hårt låste hon dörren bakom sig. Hastigt tog hon upp en liten spritflaska ur sin väska, drack ur allt i ett svep, och gned sedan noggrant in fingrarna med lidokain. Sedan stack hon händerna under kjolen och smorde in sin vagina.

– Måtte han ha en liten kuk! tänkte hon.
Hon drog sig åter till minnes läkarens ord, när han försökt övertala henne att byta kön:
– En helt naturlig vagina och en helt naturlig orgasm!
Vilka lögner! En fullständigt misslyckad operation, en ständigt trång och öm vagina och en sexlust som glömts bort för alltid …

Hon var glad att mannen släckte lamporna eftersom han då inte skulle märka något om det började blöda. Även om hon blivit snurrig av alkoholen och bedövningen från lidokainet mer eller mindre börjat verka vred hon sig ändå av smärta och räknade sekunderna tills den smärtsamma behandlingen skulle upphöra:
– Ett … två … tre … hundratre … trehundratre …
Det tog slut.
Mannen som inte var på gott humör längre slängde åtta tusen toman framför henne.
– Tror du att jag är så dum att jag inte förstår att du är en transa?

Utan ett ord tog hon upp pengarna och tog sig ut på gatan igen. Efter en lång stund stannade en taxi och fönsterrutan vevades ner. När hon sa vart hon skulle hoppade chauffören högt av förvåning över passagerarens basröst och runda ögonbryn. Han härmade henne med hånfull röst och körde snabbt därifrån.

Det var något som klöste henne i hjärtat. Hon kände att hon längtade hem. Efter modern som brukat vara så stolt över att ha en guldlockig son. Efter spännet på faderns bälte när han förstått att hans son var homosexuell och efter honom själv på den tiden, när han inte var en tvångsflicka…

Det var naivt av henne att längta efter alla människor som ändå inte skulle acceptera henne i något kön och förneka henne vilket som …

När hon kom tillbaka blev hon haffad av hyresvärdinnan som häftigt påminde henne om att hon låg tre månader efter med hyran och sa:
– Om du inte betalar all hyra på en gång den här månaden så kastar jag ut dig.
När hon bände av sig sina trånga skor, som i likhet med hela staden förtärde hennes väsen, passerade en tanke som en blixt genom hennes huvud. Hon vände snabbt upp och ner på sin medicinpåse, men där fanns bara tre, fyra tabletter kvar.
– Går det kanske att bli kvitt sitt onda med fyra tabletter?!
I morgon … i morgon ordnar det sig nog …
På morgonen steg hon upp utan några dumma tankar och sa bestämt:
– Jag säljer inte mig själv igen!

Som vanligt bläddrade hon igenom annonssidorna i tidningen och la lämpliga nummer på minnet. Hon tömde glaset med varmt vatten för att göra rösten mjukare och ändrade röstläget några steg. Med darrande händer slog hon ett nummer. När hon sa att hon tagit kontakt för att söka anställning som sekreterare, svor personen i andra änden tyst och la på luren. Nästa person sa otåligt att man redan hade anställt sekreteraren ifråga och den tredje frågade:
– Kan du engelska?
– Ja.
– Datorer då?
– Ja.
Och bokade in ett möte.
Från sin senaste arbetsplats hade hon fått sparken efter tre månader utan någon lön när man kommit på vad hon var för en, jobbet innan det efter bara tre veckor och jobbet innan det hade hon förlorat efter bara två dagars tjänst …

Och nu gick hon åter modstulen tillbaka från ett möte som inte lett någonstans för att åter finna sig på samma, eviga gata.
Återigen virvlade vinden över hennes kropp och för att fly från vintersvinkylan slog hon en hård åkarbrasa. De högklackade skorna skavde mot hennes fötter och de grönfärgade linserna skavde ögonen.