John Ralston Saul: ”Detta måste få ett slut”

Internationella PEN har riktat strålkastarljuset mot situationen i Turkiet, som präglas av svåra bakslag på yttrandefrihetens område. Reformer som öppnat samhället rullas tillbaka och en atmosfär av rädsla och självcensur blir följden. Grunden till problemet är den vaga och svårt missbrukade ”antiterrorlagen”, skriver internationella PENs ordförande John Ralston Saul.

8 januari 2013 Text: John Ralston Saul Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

En grupp författare och förläggare från Internationella PEN och olika PEN-klubbar runt om i världen har just återvänt från en veckas överläggningar i Ankara och Istanbul. Frågan är om detta inte varit den största delegation som PEN någonsin sänt till ett land. Vad vi gjorde där byggde på den modell vi började utarbeta i Mexiko i januari 2012. Varje element är sprunget ur PENs tidigare erfarenheter. Det som gör denna nya modell originell och viktig är att vi fogat samman så många olika bitar, såväl litterära, politiska, diplomatiska som allt som berör yttrandefriheten, lobbying, samarbete med andra icke-statliga organisationer och så vidare.

Delegationen var framgångsrik eftersom vi hade ett nära samarbete med våra turkiska kolleger samtidigt som vi lyckades få uppmärksamhet från både allmänhet, media och politiskt håll. Men detta är förstås ändå bara ett litet steg i en lång kampanj som med växlande framgång pågått i flera decennier nu. Nyckeln till framgång i denna väldiga insats är att delegationens arbete omedelbart följs upp med förnyade ansträngningar från vår sida och nya former av interventioner. Ur den aspekten är detta nummer av Dissidentbloggen med dess fokus på situationen i Turkiet extremt viktigt.

Jag skulle vilja säga något om det jag själv kom att sätta störst fokus på under vistelsen i Istanbul. För det första: yttrandefrihet kommer aldrig av sig själv. Den uttrycks alltid genom konkreta insatser. Det är dessa som får den att fungera. Turkiska författare och förläggare, inklusive medlemmar i turkiska PEN har i åratal varit inblandade i den sortens arbete. Internationella PEN och ett antal PEN-klubbar har arbetat oförtröttligt med att ge dem sitt stöd.

De senaste årens utveckling har föranlett en viss optimism hos oss alla. PEN kunde bekräfta att antalet författare i fängelse eller de som varit indragna i en ändlös och nerbrytande härva av rättegångar, nu har minskat. Man kan knappast klandra oss för att vi såg ljust på denna utveckling – vilket vi inte heller var ensamma om att göra. Det gick i rätt riktning, som en följd av ökad demokratisering, bättre civil kontroll över militären och en allt starkare ekonomi. Men för ungefär två år sedan hände något. Helt utan förvarning började arresteringarna igen, folk fick sitta i häkte i väntan på rättegångar som hela tiden sköts upp eller drog ut på tiden, på ett vis som placerade författare och förläggare i limbo.

Än värre var att vi såg att antiterrorlagstiftningen kom till ökad användning på ett helt godtyckligt sätt. Detta ledde i sin tur till att författare och förläggare – som vi efter noggranna och väl övervägda efterforskningar kunnat slå fast saknar allt samröre med terrorism – grundlöst blivit offer för fällor gillrade med hjälp av lagparagrafer.

Lagen har med andra ord börjat användas för att begränsa yttrandefriheten.

Den här sortens situationer blir alltid mer komplicerade om det pågår ett krig i ett land. Mycket riktigt är en av standardförklaringarna när makthavarna försöker rättfärdiga tillämpningen av antiterrorlagen på bred front med att det skulle vara konsekvensen av den förvärrade situationen. Deras argument är att de ställts öga mot öga med en tragisk verklighet där mödrar förlorat sina söner och änkor sina män. Men det finns ingen här som förnekar krigets tragiska konsekvenser. Och PEN har alltid varit motståndare till allt våld. Vi tror att yttrandefrihet är det sociala och intellektuella verktyg som gör ett samhälle starkare. Maximeringen av yttrandefriheten är det bästa verktyg ett samhälle kan ha för att bekämpa och marginalisera terrorismen.

Det finns med andra ord ingen koppling mellan ett pågående krig, med alla de tragiska följder detta för med sig, och en illa definierad och inadekvat använd antiterrorlag å den andra. Dessa två begrepp saknar inbördes relevans. I själva verket är bästa sättet att motverka terror att ha ett stringent och rättvist lagsystem. Ju koncisare och exaktare antiterrorlag, desto troligare är det att den får en dämpande effekt på terrorister utan att det slår över åt andra hållet, så att oskyldiga medborgare skräms till tystnad och yttrandefriheten begränsas. Om man vill isolera terrorister är det bästa sättet att marginalisera dem just att skilja ut dem från resten av samhället. Den nuvarande antiterrorlagen och sättet den tillämpas på har rakt motsatt effekt.

Låt mig få uttrycka detta i praktiska termer: vad vi föreslår kräver inga konstitutionella reformer eller extraordinära ansträngningar. Det vi tror är nödvändigt i nuläget är en enkel och tydlig lagreform, där lagarnas uppsåt klargörs, med transparens i tillämpningen.

Under vårt möte med Republikens President Abdullah Gül lade vi fram dessa ståndpunkter och vi uppmuntrades av det intresse han visade och de svar vi fick. 

Under mötet med EU-ministern Egemen Bağış noterade vi hans engagemang när det gäller reformer och hans uttryckliga önskan att få till en lösning på problemen. 

Men vårt ärende är mycket mer koncist och brådskande än så. Den här reformprocessen kan inte tillåtas dra ut mer på tiden. De som oskyldigt anklagats har skadats i sin verksamhet och fått sina liv förstörda. En rad författare och lika många förläggare, från vitt skilda politiska läger, har berättat för oss hur de försöker arbeta i en atmosfär av djup osäkerhet, utan att veta om de ord de skriver kommer att leda till åtal eller inte. De är fullt medvetna om att ifall de fälls för något de skrivit kommer det att innebära att de under flera år av deras liv kommer att försvinna in i en djungel av dunkla lagar, att de antagligen får sina karriärer spolierade och drabbas av ekonomisk ruin. Denna osäkerhet leder med andra ord till rädsla, en rädsla som i sin tur leder till självcensur. Det är därför vi kan påstå att yttrandefriheten i Turkiet begränsas av självcensur.  

Medlemmar i turkiska PEN och många andra av de författare i Turkiet som sitter i fängelse i väntan på rättegång eller som redan blivit dömda, förtjänar att skyndsamt få sina fall rättvist prövade på nytt. Författare i allmänhet måste behandlas med öppenhet och på lika villkor. Om så skedde är det vår övertygelse att det skulle leda till att många frikändes. 

Låt mig avslutningsvis vända tillbaka till antiterrorlagstiftningen, med tanke på att det i dagens värld råder en fullkomlig besatthet när det gäller terrorismens faror. ”Terror” och ”terrorism” är de två vanligast förekommande orden i makthavarnas vokabulär världen över, för att skapa rädsla bland medborgarna och legitimera lagmissbruk och begränsandet av de medborgerliga rättigheterna. Det finns folk på regeringsnivå i till exempel Turkiet som anser att antiterrorlagen, hur vag och hur godtyckligt formulerad den än är, utgör ett nödvändigt verktyg för att kunna bekämpa våldet. Det stämmer inte. Det vore vida bättre att omforma lagen så att den tydligt och koncist omfattar terrorism, på så sätt att den inte kan användas som vapen av några som helst myndigheter för att godtyckligt sätta dit författare, förläggare eller andra medborgare. Den nuvarande möjligheten till missbruk kan undanröjas genom att lagen skrivs om och förtydligas och sedan tillämpas professionellt. Om vi över huvud taget ska hålla oss med antiterrorlagar måste de vara omsorgsfullt och stringent skrivna för att skydda medborgarnas mest elementära rättigheter. Det är exakt denna position vi intagit i land efter land runt om i världen där antiterrorlagarna är illa skrivna och missbrukade.

Människor som får sitta i häkte utan rättegång, rättegångar som drar ut på tiden, individer som inte fått någon dom men ändå behandlas som om det redan var bevisat att de var terrorister, uppskjutna rättegångar som hänger likt damoklessvärd i åratal över författare – inget av detta kan fortgå. Det måste få ett slut. Det är vår uppfattning att den turkiska regeringen är kapabel att åstadkomma dessa förändringar, och det inom en mycket kort tidsrymd. Turkiets folk tror på yttrandefriheten. Vi förenar oss med dem i våra krav på att regeringen gör det den ska.