Kachinfolket: Bergsherrarnas kultur

Ett av de problem som skakar statsbildningen Myanmar är de etniska konflikter som vaknat till liv sedan dikatturen försvagats. Även om de burmesisktalande är i majoritet talas det minst hundra andra språk i landet. Ska statsbildningen undgå att splittras handlar det om att förstå kulturens och litteraturens egenvärde, skriver Lucas Stewart, Myanmar-kännare som arbetar åt British Council.

13 mars 2014 Text: Lucas Stewart Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

”Förr sökte vi ledning hos vårt folks vise män, i dag sätter vi vår lit till soldater.”

Duwa Howa Zau Gam lutar sig mot sin vandringsstav och vänder ryggen mot den svaga solen. Det är fortfarande vinter i Myitkyina, huvudstaden i delstaten Kachin i norra Burma. Ett halvdussin män i tunga rockar står i en ring runt oss, på respektfullt avstånd men ändå tillräckligt nära för att höra hans ord. Som arvtagare till Duwa Hkun Hpung, en av dem som skrev under Panglong-överenskommelsen 1947 och en veteran från Kachin Rangers, andra världskrigets berömda motståndsmän som ingick i 101:e bataljonen, vet han bara alltför väl att svärdet är perverst mycket mäktigare än pennan i dagens Burma, liksom att konflikten i Kachin har överflyglat kulturen.

Den roll som den militära närvaron spelar – såväl i form av regeringsstyrkorna Tatmadaw som av rebellarmén Kachin Independence Army (KIA – för uppbyggandet av delstaten Kachin, har ofta beskrivits inom ramarna för ett ekonomisk-politiskt paradigm. Båda lägren hävdar politiska orsaker till den fem decennier långa konflikten; republikens enande står mot regional federalism (för att inte säga uttalat självstyre); för att tvinga fram ett avgörande kämpar båda sidorna för att få ekonomisk kontroll över Kachins lukrativa jadegruvor och trävaruindustrier.

Förvånande är dock den uraktlåtenhet hos journalister och opinionsbildare i landet och utomlands att beakta de etniska minoriteterna, som kämpar under samma hopplösa villkor som sina politiska och militära fiender och ofta med samma mål för ögonen; att få ett slut på kriget. De sex stora etniska minoriteter som finns i delstaten Kachin är alla väldigt stolta över sin särart. Men det är en stolthet som i huvudsak har sin hemvist i deras kulturella identitet och inte grundar sig på hur många vapen de har.

Finns det någonstans i Kachin där denna attityd skulle ha kullkastats eller åtminstone utmanats, skulle det vara i Myitkyina. Den som färdas genom Myitkyinas urblekta gator; förbi det vitmenade statliga Kulturmuseet, mittemot en illgrön byggnad där KIA har sin tekniska rådgivningsbyrå, kommer fram till den runda Manauparken. Det är här som den årliga Manaudansuppvisningen äger rum, eller i alla fall brukade göra det; sedan 2010 är festivalen av säkerhetsskäl förbjuden av regeringen. I bortre änden av det brokiga fältet, just innan det sluttar ner mot Ayewaddyfloden, ligger några spridda tvåvåningshus av trä.

I ett av dessa har ”Wunpawng Shingni”, Kachins Konstcentrum, sitt kontor. Det bildades så sent som i maj 2013 och verksamheten bygger helt på de 200 volontärer som arbetar i åtta olika underkommittéer där allt från textilkonst till dokumentation står på programmet.

Chefredaktören och ansvarige utgivaren K Bawm Awn räckte över det senaste numret av tidningen på språket Jinghpaw, med samma namn som organisationen. Jag förvånades över det fina trycket, med tanke på att det i Myitkyina bara finns en enda tryckpress för tryckning av tidningar eller böcker och att kostnaderna för bläck och papper som måste fraktas upp från Yangon är avskräckande. ”Vi trycker i Yangon och fraktar sedan med tåg till Myitkyina”, förklarade han, ”Transporten tar två dagar. För närvarande distribueras tidningen bara i Myitkyina, men inom kort kommer vi att utvidga den till att omfatta även andra städer. I januari sålde vi 5000 exemplar, den upplagan hoppas vi kunna dubbla inom det närmaste halvåret.”

Om K Bawm Awn når de upplagesiffrorna skulle det utgöra ett bevis på Jinghpawspråkets motståndskraft då deras litteratur under ett halvt sekel utsatts för statligt förtryck. All undervisning i minoritetsspråk var under juntan förbjuden i Kachin – en politik som omfattade alla minoriteter. Militärregeringen närde en ogrundad fruktan att fri användning av deras språk skulle leda till nationell splittring. Utbildningsministeriets kungörelse i juni 2012 att etnisk språkundervisning nu var tillåten i skolorna hyllades som ännu ett exempel på den nya regeringens reformvilja, men en djupare analys av den nya lagen avslöjar snabbt att den inte alls är lika radikal som medier i väst velat göra gällande. Att lära ut etniska minoritetsspråk och litteraturer är fortfarande olagligt i statliga skolor. Den enda skillnaden är att det nu är tillåtet att bedriva undervisning i skolan efter skoldagens slut och – av lika outgrundliga som godtyckliga skäl – endast upp till tredje klass; därefter är eleverna hänvisade till olika etniska kulturföreningar om de vill förkovra sig i sitt eget modersmål. Dessa ogynnsamma förutsättningar har lett till att Kachinfolkets språk stagnerat i den form som det fick under 1800-talet, då den svenske missionären Ola Hanson gav dem ett eget skriftspråk.

För att få en ändring till stånd har en grupp akademiker i Myitkyina bildat en ordbokskommitté – Kachin Dictionary Committee. I huset närmast Wunpawng Shingni har KDC ägnat de senaste tio åren åt forskning och ordinhämtning i sitt arbete med att uppdatera Ola Hansons gamla kachin-engelska ordbok, med the Oxford University Dictionary som förebild.

Rev Manam Hpang, ordförande för KDC, underströk då han introducerade mig för kommittén att samtliga volontärer i projektet drevs av sin kärlek till sitt modersmål. ”Vi måste stärka vårt språk och vårt kunnande”, sa en i kommittén. ”Vi måste använda vår lärdom till att bevara vår litteratur”, sa en annan.

Ordboken är nästan komplett, färdig att distribueras till alla universitet i Burma i mars 2014 förutsatt att de får hjälp med tryckkostnaderna. När jag frågade dem om vad som var det mest akuta, svarade de unisont att de behövde en projektor för att kunna använda sig av flera korrekturläsare samtidigt. En projektor kostar 150 dollar.

Innan jag gick ville kommittén ge mig ett smakprov på ordboken. Det föll dock på att fotokopieringspapperet hade tagit slut. Stor sak, elektriciteten hade ändå gått i hela stan och det skulle dröja åtta timmar innan felet avhjälpts. (Det hindrade inte att jag fick en kopia till slut, en i KDC lyckades leta rätt på mig i samband med att jag lämnade Myitkyina.)

Denna kroniska brist på resurser påverkar alla etniska kulturella grupper i delstaten Kachin. Allt eftersom antalet icke-statliga organisationer ökar i landet, sätts fokus alltmer på hälsa, efterföljandet av lagar, övergången till demokrati och det viktigaste av allt, kompetensutveckling; kultur ingår sällan i budgivningen. Därmed är de etniska kulturella gruppernas möjligheter till bidrag få. Kachingrupper i Indien, Kina och Thailand får ekonomiskt stöd från sina respektive regeringar som till exempel ger bidrag till den årliga Manaudansen. Burmas regering ger än så länge inga sådana bidrag.

De etniska minoriteterna motarbetas inte aktivt – Tatmadaw ser KIA som ett mer överhängande hot – samtidigt står den orubbliga tron på en regering, en armé, ett folk i vägen för erkännandet av varje form av kulturell identitet som avviker från den burmanska majoritetens. Man har medvetet ignorerat problemet; de ministerier som frågan berör vet med sig att de genom att vägra finansiellt stöd eller en dialog kraftigt begränsar inflytandet för de grupper som arbetar för kulturella rättigheter och kulturell identitet.

Genom att låta registrera sig hos regeringen som en laglig sammanslutning kan de olika minoriteterna få möjlighet att ta emot donationer från utlandet. Dock finns en välgrundad rädsla för att på detta sätt hamna i klorna på dem som strävar efter att kontrollera och styra deras verksamhet. Innan striderna återupptogs 2011 hade självständighetsrörelsen KIA finansierat kulturprojekt i de kåkstäder som de hade militär kontroll över, via deras eget Kultur- och Litteraturdepartement som publicerar böcker och tidskrifter på Jingphawspråket med hjälp av egna tryckpressar, importerade från Kina till de facto-huvudstaden Laiza. Därför förblir stöd från kristet håll den viktigaste inkomstkällan. I en stat med kristen majoritet tunnas naturligt nog dessa donationer ofta ut eftersom olika samfund alla ska ha sin del av kakan, med egna kulturkommittéer som verkar för att främja kyrkan genom sin litteratur. Det största av dessa samfund är Kachins babtistförsamling som redan har översatt Bibeln till sex olika Kachinspråk samt publicerat moderna liknelser på Jingphaw.

Emellertid är det en sekulär organisation med huvudkontor i utkanten av Manauparken som alltjämt bjuder starkast motstånd mot alla försök att kuva kulturen i Kachin.  Organisationen “Kultur och Litteratur i samverkan” hindras av sin illegala status, men det har ändå inte hindrat dem från att sjösätta en hel rad inspirerande projekt.

Ordföranden för litteraturkommittén Duwa Lahkri Zau Bauk, ögnade med en energi som motsade hans 60 år igenom blåkopian av den nya kvartalstidskriften ”Shapawn Yawng”, i princip klar att skickas ut till organisationens 42 kontor runt om i Burma. Walu Ja Brim, Kvinnoförbundets sekreterare bredde försiktigt ut ett utsökt bärnstenshalsband avsett att användas i traditionella förlovningsceremonier när två familjer ska förenas, designat av kvinnorna i förbundets kooperativ, varvid hon förklarade att priset på 250 dollar gjorde att de flesta familjer i Kachin föredrar billiga kopior av glas som importeras i tusental från Kina. Shadang Sumdu Mung Ban från ungdomsförbundet beskrev hur han använde traditionell kachinsk krigskonst för att hindra ungdomar från att fastna i drogberoende. I centrum för denna krets stod fadersfiguren Walu Sin Wa, organisationens ordförande.

Där jag nu satt på organisationens terrass, med utblick över denna närmast osannolika smältdegel av litteratur, språk och konst, kändes det uppmuntrande att veta att det på åtminstone ett ställe fanns människor villiga att plocka upp den fallna mantel som Duwa Howa Zau Gams generation beklagat sig så över. Kulturella ledare kapabla att urskilja vad som är vad i en kultur oupplösligt förenad genom konflikter, medvetna om att deras egna kulturella skiljaktigheter varit en av orsakerna bakom inbördeskriget och därför också är måna om att inte endast se till dess politiska eller geografiska orsaker; ledare som kan erbjuda kultur som ett alternativ, en vägvisare i en miljö stadd i förändring. Och inte minst: ledare som förmår använda kulturen som en medlare i en fredsprocess som siktar högre än ekonomiska krav.