"Kampen formar den polska andan"

I Polen har nationalismen vuxit till en levande, officiell ideologi. De styrande uppmanar medborgarna att försvara allt som är inhemskt, samtidigt som både staten och kyrkan tiger om hatbrott och rasism. Den utopi som nationalismen erbjuder har visat sig tilltala många unga polacker, skriver författaren och journalisten Lidia Ostalowska.

17 september 2016 Text: Lidia Ostalowska Översättning från polska: Jan Henrik Swahn
Det pågår en flyktingkris och de flesta polska nätsurfare är övertygade om att de är väl insatta i frågan: På andra sidan vår västgräns pågår ett regelrätt krig. Beväpnade unga immigranter har tagit herraväldet över stadskärnorna där de har infört sharialagar. De våldtar kvinnor, barn och djur. När de inte orkar mer länsar de apoteken på potenshöjande medel. I skolorna lär de sig bara på arabiska och använder simbassängerna som toaletter. 
 
Den sortens ”sanningar” matas polackerna med dagligen och stundligen.  
Aneta som är vårdbiträde på ett hospice lägger fram sin dramatiska politiska vision på sin hemsida ”Stoppa islamiseringen av Europa”: ”Den som bär skulden till allting är Angela Merkel, i själva verket Adolf Hitlers barnbarn. Under sken av att respektera mänskliga rättigheter sätter hon en förrädisk plan i verket. Genom att utrota alla äkta européer får hon pengar av George Soros, en hämndlysten jude som avskyr Europa och inte minst Polen. När islamiseringen av Europa är fullbordad kommer Soros och Merkel att fara i en lyxyacht till Dubai där de kommer att leva lyxliv tillsammans som pensionärer ute på en av de konstgjorda öar som finns där.”  
 
Detta begav sig när Jarosław Kaczyński var ordförande för partiet Lag och Rättvisa (PiS) och utropade sig till landsfader efter att partiet vunnit valet hösten 2015. ”Vi godkänner inga lagar om hatpropaganda, eller några som helst liknande uppfinningar”, proklamerade han. Till skillnad från Väst skulle Polen förbli en yttrandefrihetens ö, där man skulle slippa känna den politiska korrektheten stå en upp i halsen.
 
Mer än hälften av alla polacker upplever en ökad sympati för de nationalistiska strömningarna i samhället (enligt en opinionsmätning gjord av Millword Brown). Det är dock inget som bekymrar premiärminister Beata Szydło. Nyligen likviderade hon med en enkel handrörelse Rådet för motverkande av rasdiskriminering, främlingsfientlighet och intolerans. Hon uttalade sig därvidlag på ett sätt som måste ha fallit vårdbiträdet Aneta på läppen, med tanke på hennes fasa inför tanken på en omlokalisering av flyktingar: ”Jag ska uttrycka mig mycket tydligt på denna punkt: jag ser i dagsläget inga möjligheter för Polen att ta emot några immigranter.” 
 
De styrande i Polen sakraliserar landet. De inbjuder medborgarna att falla i hänryckning över polskheten, genom att skickligt spela på deras känslor. De förväntar sig att medborgarna i kollektiv anda ska försvara allt som är inhemskt. Att försvara sig är nödvändigt, för det är kampen (men också nederlaget) som formar den polska andan.  
 
Några gånger i veckan informerar medierna om olika hatbrott.
 
Łódź. En skinnskalle i trettioårsåldern kämpar envetet för att hålla spårvagnarna polska. Regelbundet ger han sig på en kvinna från Algeriet, förolämpar henne, sparkar henne, vägrar låta henne sitta eller knuffar ut henne ur vagnen. 
 
Warszawa. Den syriske flyktingen Radovan cyklar hem från jobbet på caféet. Någon jagar ikapp honom, förolämpar honom och slår honom i huvudet med en metallstav. Radovan blöder ymnigt. Det är tredje överfallet på kort tid. (Polisen tog emot anmälan men ansåg inte att det förelåg några rasistiska motiv bakom våldsdåden.) 
 
På dörren till LGBT-organisationen Lambda har någon målat ett keltiskt kors – en känd nynazistisk symbol – och orden ”vit makt”. Även andra organisationer som försöker skydda minoriteter och värna om det öppna samhället utsätts för attacker: Kampanjen mot homofobi, Street Art-gruppen KLAMRA, initiativet HejtStop samt Amnesty International. Klotterbombningar med hatiska slagord, hotelser, krossade rutor och till och med misshandel är de metoder som används.
 
Białystok. I Mariakatedralen ska det hållas mässa med anledning av att det gått 82 år sedan det högerextrema national-radikala lägret (ONR) bildades. Ledningen för Tekniska högskolan råder sina utländska studenter att för sin egen säkerhets skull inte lämna universitetsområdet. Under mässan förkunnar nationalisternas unge själasörjare Jacek Międlar att man inte kan tolerera ”ett illvilligt omdanande av Polen och polackerna” och att det enda motmedlet mot ”cancern” är ”kompromisslös katolsknationalistisk radikalism”. Under gudstjänsten firar kaplanen nattvarden tillsammans med länspolismästaren. Sedan marscherar kyrkobesökarna ut i staden under slagordet ”Nationalismen - vår väg”. De polska nationalisterna bär ONR:s gröna flaggor med en symbol som föreställer en höjd arm med näven knuten kring ett svärd. Man ser även Forza Nuovas svartrödvita flaggor i tåget, införda i landet av italienska fränder. ONR är en ny tappning av det högerextremistiska och antisemitiska partiet från 1934 som inte drog sig för rena terrorattacker och flirtade grovt med fascismen.  Kyrkan bad om ursäkt för att ”åsikter främmande för den kristna tron” uttryckts framför altaret. Men när samma åsikter luftas i det offentliga rummet håller kyrkan för det mesta tyst.  
 
På Rådhustorget i Wrocław (för närvarande Europas kulturhu-vudstad) organiserade partiet Polens nationella återfödelse (NOP) och ungdomsorganisationen Allpolsk ungdom (Młod-zież Wszechpolska) i november 2015 en manifestation mot de ”islamska barbarerna” och EU-politiken. En av deltagarna var Piotr Rybak, känd för en rad antisemitiska uttalanden på Fa-cebook och för att vara anhängare av det högerpopulistiska partiet Kukiz’15. Han tillverkade en docka med judelockar, kippa och unionsflagga, dränkte in den i en lättantändlig vätska och satte fyr på den. Ingen reagerade, inte ens polisen.  Till slut beslöt dock åklagaren att inleda en förundersökning och anklagade Rybak för uppvigling till hat.
 
Händelserna på torget beklagades av stadens borgmästare, det nya judiska mu-seet Polin reagerade mycket starkt och polska PEN appelle-rade till högsta instans om ”omedelbara åtgärder mot de allt-mer extrema rasistiska excesserna i Polen”. Intellektuella ställde sig frågan: ”I dag bränner de dockor, när är turen kommen till oss?”, medan Simon Wiesenthal-centret placerade bränningen av den judiska dockan på listan över årets tio mest antisemitiska händelser. 
 
Altaret och tronen valde att tiga om det inträffade.  
 
Dagens polska nationalism har djupa politiska källor. Hur kan Jungfru Maria ha hamnat på kommunistiska banér? ”Av ett desperat behov att vinna polackernas förtroende”, svarar histo-rikern Marcin Zaremba i sin bok Kommunism, legitimering, nationalism. Efter kriget hade polackerna inget förtroende för maktens goda intentioner utan betraktade den som främmande. Kommunisterna kände förstås till detta. ”Genom sin propa-ganda och politik gentemot nationella minoriteter skapade par-tiet en xenofobisk, etnisk och medborgarfientlig nationell ge-menskap, som inte bara slöt sig mot omvärlden utan var direkt fientlig mot den”, skriver Zaremba.  ”Genom att anlägga ett och samma perspektiv på nationens historia eliminerade man diskussionen kring begrepp som polskhet, patriotism och nat-ion och begränsade därmed nationens tänkande om sig själv.”
 
Under Folkrepubliken Polens 45 år har nationalismen vuxit till officiell ideologi och förblivit dess enda levande element, me-dan skoven av häftigt uppflammande kärlek till socialismen bara visat sig vara tomma ritualer.   
 
Efter övergången till demokrati nagelfors i stort sett alla aspekter av den kommunistiska doktrinen kritiskt. Med undan-tag för den rödbruna alliansen. Det är ingen tillfällighet. Nat-ionalismen har alltid gått maktens ärenden, eftersom den ”erbjuder utopin av ett enat samhälle där försoning uppnåtts.”
 
Det är en utopi som appellerar till många unga polacker. Husfasader och hållplatser är nerlusade med uppklistrade lappar: ”Att döda fosterlandsfiender är ingen synd, det bär raka vägen till himlen.” Dagens mode.