Kampen för yttrandefrihet hittar nya vägar

"Kambodja står i detta politiska kaos också inför enorma utmaningar, med växande sociala och ekonomiska spänningar där mänskliga rättigheter är alltmer satts på undantag. Idag sitter 27 personer fängslade på oklara grunder."
I Kambodja är regimens kontroll över traditionella medier nästan total. Istället har fria radiokanaler och sociala medier blivit allt viktigare arenor för fri opinionsbildning. Jens Rosbäck, som under lång tid arbetat med demokratifrågor i Kambodja, skriver här om tillståndet för den kambodjanska yttrandefriheten inför de förestående valen. 
 
18 april 2017 Text: Jens Rosbäck Illustration: Kajsa Nilsson
Den sjunde augusti 2015 tryckte studenten Kong Raya på ”post”-knappen för att uppdatera sin Facebookstatus. Han förstod inte då vilka konsekvenserna skulle bli. Kanske visste han inte ens riktigt vad det han hade skrivit betydde. Hans statusuppdatering löd ungefär: “Vågar någon starta en färgrevolution med mig? En dag, i framtiden, kommer jag att starta en färgrevolution för att förändra regimen i Kambodja, och även om jag fängslas eller dödas för det, kommer jag att lyckas.”
 
Kanske som ett uttryck för ungdomligt övermod ville Raya en dag bli den som leder en fredlig förändring av det kambodjanska samhället. Några veckor senare skulle hans Facebook-status skicka honom i fängelse. Hans inlägg dök upp som en skärmdump på den regeringsvänliga webbsidan Fresh News, och kort därefter blev han arresterad av polisen när han kom till universitetet på morgonen den 24 augusti.
 
Idag verkar varje ung kambodjan finnas på Facebook. 2010 hade endast 320 000 av Kambodjas invånare tillgång till internet, men bara tre år senare hade antalet ökat till 3,8 miljoner. 1,76 miljoner har ett Facebookkonto och tusen nya användare ansluter sig varje dag. Det är tillgången till billiga smartphones och utbyggnaden av de mobila nätverken som möjliggjort den dramatiska utvecklingen. Detta har helt förändrat den politiska kartan: plötsligt finns det en plats för kambodjanerna att interagera med varandra bortom familjen och grannskapet, och berättelserna om tillståndet i landet färdas blixtsnabbt genom tusentals delningar varje dag. Politik, protester och trafikolyckor dokumenteras med mobiltelefonen och förvandlas till sanna och osanna nyheter som kommenteras och debatteras.
 
Människorättsorganisationen LICADHO skriver i rapporten Going offline? The Threat to Cambodia’s Newfound Internet Freedoms att sociala medier idag är den enda arenan för att fritt uttrycka sina åsikter i Kambodja. Rapporten släpptes i maj 2015, tre månader innan Kong Raya arresterades. Kambodjas formella presslagar är på pappret förhållandevis liberala och media har till synes åtnjutit förhållandevis stor frihet jämfört med flera grannländer. Samtidigt har traditionella medier över tid blivit alltmer begränsade i sin rapportering. Journalister har genom åren blivit hotade, ställda inför rätta eller till och med mördade för att de överskridit osynliga gränser. Självcensuren är omfattande. 
 
Bland etermedierna är regimens kontroll nästan total. Det finns elva tevekanaler i Kambodja och alla är på något vis knutna till regimen – både de statliga kanalerna och de privata. När oppositionspartiet CNRP i förhandlingar med premiärminister Hun Sen 2014 försökte få en licens för att skapa en egen tevekanal hindrades de på olika sätt trots en överenskommelse med det styrande partiet CPP
 
Radion domineras också av regimtrogna kanaler, men här finns några kraftfulla undantag. Voice of Democracy är en inhemsk kanal som inte är rädd för att låta oppositionens representanter komma till tals eller för att rapportera från viktiga händelser som på något sätt kan vara kritiska mot regimen. Radio Free Asia är kanske den populäraste oberoende radiokanalen som också har en professionell nyhetsrapportering. Men hot och påtryckningar mot dessa oberoende journalister är inte ovanligt.
 
Det var i det nationella valet 2013 som kraften hos sociala medier blev uppenbar. Trots att oppositionen var totalt utestängd från rapporteringen i etermedierna fick de igenom sitt budskap på sociala medier, där många aktivister, oppositionspolitiker, munkar och vanliga privatpersoner bildade opinion och delade information. Den politiska debatten vitaliserades och engagemanget ökade, inte minst bland de unga förstagångsväljarna som också var den första efterkrigsgenerationen. Energin i sociala medier spreds också utanför cyberrymden. På Phnom Penhs gator drog unga aktivister från CNRP runt på sina motorcyklar med CNRP:s flagga och ropade slagord. Bilder och korta videosnuttar från dessa aktiviteter postades i sin tur på sociala medier och dessa spreds viralt. CPP:s gatukampanj var betydligt mer energilös, och i media rapporterades det att de bussade in sina aktivister från provinserna till Phnom Penh mot betalning. Valresultatet blev en chock för det styrande CPP. CNRP vann valet i landets ekonomiskt viktiga och centrala provinser, inklusive Phnom Penh. Men CPP tog ändå hem valsegern – en valseger som präglats av anklagelser om grovt valfusk.  
 
Efter valet fanns det hopp om att regimen och CPP skulle dra lärdom av sitt misslyckande. Men det visade sig snabbt att de var oförmögna, eller till och med ovilliga till detta. De har målat in sig i ett hörn av beskyddarverksamhet och korruption, och den styrande eliten är troligen också rädd för att ställas till svars för de övergrepp som begåtts om de släpper ifrån sig makten. Istället har repressionen accelererat inför lokalvalen 2017 och den nationella valen 2018. Samtidigt har skogsskövling, landstölder och korruption fortsatt att prägla Kambodjas utveckling även efter valet 2013, kanske i än högre grad än innan.
 
CNRP har trots valframgången inte lyckats dra så stor politisk nytta av den nya situationen. Regimen har både genom politiskt motiverade åtal och öppet våld saboterat CNRP:s arbete. CNRP-ledaren Sam Rainsy valde 2015 att gå i exil för att undgå rättegång och CNRP-ledamöter i parlamentet har till och med misshandlats i fullt dagsljus av medlemmar ur Hun Sens livgarde. Flera andra har fängslats på godtyckliga grunder. Kem Sokha, CNRP:s andra partiledare, barrikaderade sig under flera månader i partihögkvarteret eftersom han vägrade att inställa sig till rätten för att vittna i en juridiskt mycket grumlig historia där han smutskastades för att ha haft en ung älskarinna. Det var oklart varför han kallades till domstol och till och med vem som stod inför rätta. Med tiden har även CNRP:s supportrar blivit frustrerade över den politiska trögheten och sandlådegrälen. 
 
Andra röster har blivit allt viktigare för att skapa förståelse och insikt i de verkliga problemen i landet. Kem Ley, en storväxt, lågmäld men också humoristisk medelålders man, blev mångas uttolkare av den kambodjanska samtiden. Fram till valet 2013 var han ganska okänd. Han arbetade med utvecklingsfrågor och utvärderade biståndsprojekt, samtidigt som han reste runt i landet, pratade med vanligt folk och kommunicerade sina observationer om landets tillstånd på Facebook. När han sedan började presentera sina observationer och analyser i radio blev han snabbt känd. Hans enkla sätt att tala blev uppskattat i de kambodjanska hemmen, han förstod sin publik och var orädd, öppen och rättfram. Han uppfattades som konstruktiv och realistisk i sin kritik. Inte sällan slog han också mot oppositionspartiet. I sitt arbete med civilsamhället uppmuntrade han kollektiva aktioner och mobilisering.
 
Kem Ley drog givetvis till sig regimens uppmärksamhet. När den London-baserade organisationen Global Witness i en rapport visade hur Kambodjas näringsliv kontrollerades i detalj av premiärminister Hun Sen och hans familj, kommenterade Kem Ley detta i radio på sitt vanliga öppna sätt. Global Witness hade hämtat data från Näringslivsministeriets egen databas, som låg öppen på deras webbsida, och utifrån det kartlagt ett enormt affärsimperium. (Bara någon vecka efter att rapporten släppts togs databasen bort från webbsidan.) Global Witness visar i sin rapport hur medlemmar i premiärministerns familj drar nytta till exempel av statliga kontrakt. Kem Ley var tydlig i sin kommentar om det hela. I Voice of America  den 8 juli, 2016 sa han: “Den här rapporten visar bara det som är officiellt registrerat. Men om vi ser det hela som en fiskdamm, så ser vi just nu bara de fiskar som hoppar upp ur vattnet. Och det är mycket möjligt att det finns mycket fler fiskar under ytan.”
 
Han menade vidare att premiärministern och hans familj istället för att blåneka och hota med stämning borde visa att deras affärsintressen är legitima och att de betalar sina skatter.
 
Två dagar senare, den tionde juli 2016 sköts Kem Ley ihjäl på en bensinstation i centrala Phnom Penh av en gärningsman som många tror var lejd av regimen. Mördaren, som greps direkt efter dådet, kallade sig Chuob Samlab (vilket betyder ”Möta Döda”) och påstod inför polisen att Kem Ley hade varit skyldig honom 3000 dollar. Det motivet var det ingen som tog på allvar. Inte ens den misstänkte mördarens hustru trodde på det. Chuob Samlab, eller Oeut Ang som han senare identifierades som (inte av polis utan av unga aktivister som fann honom via Facebook), var en typisk torped som aldrig hade haft några 3000 dollar att låna ut. Reaktionen var omedelbar i Phnom Penh. Tusentals bestörta människor samlades direkt vid mordplatsen och så snart brottsplatsundersökningen var genomförd tog de Kem Leys kropp och förde den till hans hem.  “De misstänker att polisen kommer att gömma undan bevis om de inte står här och bevakar”, sade ett ögonvittne till Al-Jazeeras reporter, och fortsatte: ”Det är samma mönster som tidigare, så alla vet vem som ligger bakom det. De som inte har makt kan inte göra så här. Det är här diktaturens ansikte.”
 
När Kem Ley 15 dagar senare fördes till den sista vilan i sin födelseby några mil sydost om Phnom Penh följdes han av uppemot 100 000 människor. I teve uteblev rapporteringen i stort sett helt. Hemma hos folk diskuterades istället folkmassorna som visades i klippen på Facebook. För många vanliga människor var det en förtvivlad stund. Kem Ley själv hade anat vad som skulle kunna hända honom: ”Om jag dör, torka era tårar och fortsätt framåt.”
 
Drygt ett halvår efter mordet på Kem Ley gör sig spänningarna inför det förestående valet allt mer påminda i Kambodja. Februari har varit dramatisk. Det styrande partiet CPP ser ut att definitivt ha tappat greppet om opinionen. Kem Ley har följts av andra betraktare som uttrycker vad många människor tänker om regimen. Den mest framträdande, Kim Sok, fängslades i slutet på februari. Ungefär samtidigt påbörjades rättegången mot Kem Leys mördare, men få tror att den skall bringa de ytterst ansvariga inför rätta. 
 
Samtidigt har CNRP:s mest framträdande partiledare, Sam Rainsy, som lever i exil i Paris, avgått tillsammans med ett antal fängslade CNRP-aktivister. Detta eftersom det CPP-kontrollerade parlamentet har infört nya lagar som innebär att de kan förbjuda politiska partier om deras företrädare har begått kriminella handlingar. Kem Sokha är nu ensam partiledare för CNRP. Det finns dock inga tecken på att den politiska maratondansen av intriger kommer att ta slut. 
 
Kambodja står i detta politiska kaos också inför enorma utmaningar, med växande sociala och ekonomiska spänningar där mänskliga rättigheter är alltmer satts på undantag. Idag sitter 27 personer fängslade på oklara grunder. Bland dem finns fyra anställda från människorättsorganisationen ADHOC, samt Ny Chakrya, som är biträdande generalsekreterare för den nationella valmyndigheten. Dessa fem har nu suttit fängslade i mer än 300 dagar utan rättegång. Varje måndag klär sig aktivister i svart för att visa sitt stöd, och man driver en kampanj i sociala medier under hashtaggen #freethe5KH. Människorättsaktivisten Tep Vanny, som har fått pris av Hillary Clinton i New York, har precis blivit dömd igen till 2,5 års fängelse. Tep Vanny har tillsammans med många andra kvinnor ställt sig i frontlinjen, även bokstavligt talat, när de mött kravallutrustad polis. Kampen för mänskliga rättigheter på gräsrotsnivå har alltmer kommit att drivas av kvinnor. 
 
När Kong Raya släpptes ur fängelset Prey Sar efter 18 månader den 22 februari, möts han av sina föräldrar, lärare, vänner och media. Han har svårt att hålla tillbaka tårarna när han pratar med journalisterna. Men han talar tydligt och med stark auktoritet: ”Om jag var femtio procent hängiven att tala ut innan jag hamnade i fängelset, så är jag hundra procent hängiven nu. Nu har jag varit i fängelse och jag är inte rädd längre.” 
Scenerna när han sedan gråtande omfamnar sina föräldrar är rörande. En i grunden ganska oskyldig Facebook-post, som vem som helst av oss skulle kunna skriva i frustration, har skapat en ny frontfigur i kampen för rättvisa och rätten att delta i det politiska samtalet.