Krisen i Bangladesh – och vad som kan göras

Situationen för sekulära intellektuella i Bangladesh förvärras. Enligt den amerikanske människorättsförsvararen Michael De Dora går det inte att hoppas på civilsamhället och internationella organisationer. För att det ska hända något på riktigt krävs att myndigheterna och ledarna i Bangladesh tar krisen på allvar. 

17 december 2015 Text: Michael De Dora Översättning från engelska: Molle Kanmert Sjölander

Den 26 februari 2015 fick jag e-post från en nära vän, som informerade mig om att Avijit Roy – en outtröttlig sekularist, humanistisk skribent och aktivist som jag hade samarbetat med i åratal – hade huggits ihjäl med machete på Dhakas gator.

Jag är amerikansk människorättsförsvarare och kan inte föreställa mig att någon skulle vilja mörda mig på grund av mina värderingar eller mitt yrke. Men jag bor och verkar förstås inte i Bangladesh.

Fakta sägs tala för sig själva, så låt dem tala: fem ohyggliga mord på mindre än ett år. Avijit Roy, som angreps i trängseln på Dhakas gator när han lämnade en berömd bokmässa med sin fru. Ananta Bijoy Dash, på väg till arbetet. Washiqur Rahman, också på väg till arbetet. Niloy Chakrabarti, vars mördare lurade sig in i hans hem, låste in hans fru i ett annat rum och satte igång med att slakta Niloy. Faisal Arefin Dipan, en förläggare som slogs ihjäl på sitt kontor.

Och detta omfattar inte Ahmed Haider, som blev dödad 2013 och vars mördares rättegång kan vara det enda tecknet på rättvisa för någon av de mördade bloggarna. Eller de många andra som har angripits men överlevt: Humayun Azad. Asif Mohiuddin. Kazi Mahbubur Rahman Raihan och Ullash Das. Saunir Rahman. Bonya Ahmed.

Oskyldiga människor i Bangladesh har fått sätta livet till i dessa angrepp. Familjer har förlorat älskade medlemmar. Kamrater har förlorat nära vänner. Aktivister har förlorat medkämpar. Och Bangladesh har förlorat några av de starkast lysande unga ljusen och de modigaste försvararna av vanlig mänsklig anständighet.

Men det blir värre. Med dessa angrepp har terrorister med anknytning till Ansarullah Bangla Team och al-Qaida på Indiska halvön skrämt många andra till tystnad i en tid då deras röster behövs som mest för att motverka extremistiska ideologier.

Inte att undra på att United States Commission on International Religious Freedom betraktar Bangladesh som ett de trettio länderna med mest oroväckande utveckling.

Faktum är att Bangladesh har problem med mycket som rör de mänskliga rättigheterna. Men händelser som har inträffat på senare tid, bland annat angrepp som nu har kopplats till IS, illustrerar den överhängande och växande krisen i landet.

Mitt personliga engagemang i Bangladesh går tillbaka till 2013, då Avijit Roy e-postade mig och bad min organisation – CFI, Center for Inquiry, är en formell lobbygrupp med representation i Washington, D.C., hos FN i New York och i Genève – hjälpa bengaliska sekularister att försvara sig mot myndigheternas krafttag mot deras rättigheter. Bloggaren Asif Mohiuddin hade just med nöd och näppe överlevt ett angrepp av islamiska extremister, och sedan anhölls han för att ha lagt upp ”nedsättande kommentarer om islam och profeten Muhammed”. CFI hjälpte till med att få Asif och flera andra bloggare som hade satts i häkte det året fria, och vi fortsätter stöda mänskliga rättigheter i Bangladesh genom att öka allmänhetens kunskaper och med protester, formella påtryckningar och humanitärt bistånd.

Icke-statliga organisationer, min och många andra, har reagerat på krisen i Bangladesh på likartade sätt.

Många av dem har till exempel pratat direkt med myndighetsrepresentanter i Bangladesh, liksom med länder som kan ha möjlighet att utöva diplomatiska påtryckningar på ledande företrädare för regeringen i Bangladesh. CFI har för sin del utövat påtryckningar på USA:s utrikesdepartement, både formellt och genom offentliga kanaler, för att det ska tala med regeringen i Bangladesh, och uppmanat Förenta Nationerna att fokusera på situationen i landet. Många icke-statliga organisationer har genomfört liknande insatser, däribland amerikanska Hindu American Foundation, vars medlemmar också har lidit skada genom den stegrade extremismen i Bangladesh, och som har lyckats genomdriva införandet av en resolution om mänskliga rättigheter i Bangladesh i det amerikanska representanthuset. Civilsamhället kan också delta genom att ringa och skriva till sina representanter i kongressen och regeringen och ge uttryck för sin oro.

Icke-statliga organisationer har även hjälpt hotade författare, journalister och förläggare som har velat flytta, både inom och utanför Bangladesh. Lejonparten av sådant arbete måste av nödvändighet ske i det fördolda för att skydda hotade personers och den hjälpande organisationens identitet och säkerhet. Det räcker med att säga att icke-statliga organisationer har varit djupt engagerade i att hjälpa hotade personer att flytta inom och utanför Bangladesh, och på andra sätt hjälpa hotade personer bosatta utanför landet att stanna där medan det råder kaos i Bangladesh. Sådan hjälp omfattar även ekonomiskt stöd. Detta är känsligt arbete, liksom hjälp med visum och asylsinsatser. Min egen organisation har en fond som riktar sig till allmänheten och som man kan bidra till på nätet, men flera icke-statliga organisationer har egna privata fonder. Alla som läser detta och vill veta mer kan e-posta mig.

Det bör nämnas att många av dessa icke-statliga organisationer är beroende av enskilda människorättsaktivister och de få icke-statliga organisationer som finns i Bangladesh för att få tillförlitlig information om situationen där, vilket ger icke-statliga organisationer i utlandet möjlighet att samordna lämpliga reaktioner. Men eftersom dessa människorättsaktivister och icke-statliga organisationer är representanter för eller medborgare i Bangladesh är det de som åstadkommer verklig förändring i landet, och därför stöder vi även dem.

Men icke-statliga organisationers roll är begränsad vid människorättskriser, och att enbart fokusera eller förlita sig på dessa grupper vore att strunta i krisens omfattning på plats. Problemen som Bangladesh har kräver förstås insatser från civilsamhället, men även från myndigheterna. Det är hög tid för ledarna i Bangladesh att ta den här krisen på allvar och skydda sina medborgares grundläggande mänskliga rättigheter.

Det finns några enkla åtgärder som myndigheterna skulle kunna vidta för att mildra krisen.

Författare och förläggare bör omedelbart få skydd. Tre unga män som angreps förra helgen vårdas fortfarande på sjukhus, och några av deras familjemedlemmar har kastats ut från sina hem på grund av oro för förnyade attacker, eller så vet de inte vem de ska vända sig till för att få hjälp. Ytterligare flera tiotal fruktar nya attacker. Deras böner om skydd har besvarats med rekommendationer om att gå under jorden eller att lämna landet. Detta är ett sätt smita undan en av statens grundläggande skyldigheter: att skydda sina medborgare.

I stället för att överge dessa personer och låta dem klara sig själva borde myndigheterna visa sitt stöd för medborgare som utövar sina oförytterliga rättigheter genom att skydda och hjälpa de angripna och hotade personerna och deras familjer, samt garantera deras säkerhet.

Vidare bör myndigheterna även öka respekten för de mänskliga rättigheterna och öka polisens ansträngningar att undersöka och förhindra angrepp från extremister. Efter den senaste raden av attacker förklarade Monirul Islam, en av cheferna för kriminalpolisen i Dhaka, att hans avdelning varken har resurser för att identifiera och bli kvitt terrorister som deltar i attacker i Bangladesh eller för att förhindra ytterligare angrepp. Han föreslog att myndigheterna bildar en enhet som enbart ägnar sig åt detta.

I stället för att tillåta att fortgående angrepp drunknar i floden av annat polisiärt arbete borde myndigheterna överväga Monirul Islams förslag om att skapa en kontraterrorismenhet som ägnar sig uteslutande åt extremistgrupper. Då skulle det inte bara bli lättare att identifiera och häkta brottslingarna och förhindra nya attacker, utan det skulle även skicka en tydlig och positiv signal till allmänheten, och kanske mildra det hårda grepp rädslan nu har om många. För detta ändamål bör Bangladesh rådgöra med allierade demokratiska stater om det bästa tillvägagångssättet.

Skyddet av de mänskliga rättigheterna bör vara ett centralt tema i det politiska upplägget och polisarbetet i Bangladesh.

Mer allmänt bör landets ledare stå emot instinkten att använda söndrande retorik och i stället vara inkluderande. Lag och ordning kan bara upprätthållas bättre om landets ledare uppriktigt försöker åtgärda situationen.

Efter flera attacker har politiska ledare i Bangladesh kommit med ett antal provocerande uttalanden. Premiärminister Sheikh Hassina sade att ingen i Bangladesh ”har rätt att tala på ett sätt som kränker religiösa uppfattningar” – trots att Bangladeshs författning skyddar just denna rättighet, vilket även de fördrag om mänskliga rättigheter som Bangladesh har undertecknat gör (det är till exempel otillåtet att ”förhindra eller bestraffa kritik av religiösa ledare eller uttalanden om religiösa doktriner och trossatser”). Närmare i tiden har premiärminister Hasina lagt skulden på oppositionspartiet för mordet på Faisal Arefin Dipan, ett påstående som helt saknar grund, även om sagda oppositionsparti sannerligen har bidragit till det rådande klimatet. En annan företrädare för Awami League hade mage att antyda att Faisal Arefin Dipans sörjande far stödde sin sons mördare när fadern bad om gemensamma insatser.

I stället för att ägna sig åt söndrande retorik och skylla på offren borde ledarna i Bangladesh erkänna att det finns extremistgrupper, som i hög grad låter sig inspireras av madrassorna och radikala religiösa och politiska grupper, och offentligt betona att respekten för grundläggande mänskliga rättigheter är en inkluderande process som oavsett bakgrund ger enskilda personer rätt att utöva sin religion eller filosofi som de vill, och att uttrycka sina åsikter om religion och närbesläktade frågor i ett gemensamt, civilt rum. Våld är nästan aldrig svaret på teologiska eller filosofiska åsiktsskillnader.

Extremismens uppgång i Bangladesh skadar alla bangladeshare. Och för varje liten grupp som genomför ett angrepp finns det tusentals som bekämpar dem – vilket visas av protesterna nyligen – och som oroar sig för landets framtid. Dessa individer kommer från alla möjliga religiösa och icke-religiösa bakgrunder. De föreställer sig ett pluralistiskt och demokratiskt Bangladesh. Och de undrar var myndigheterna står, eftersom denna vision – och de som har den – huggs ned i den ena macheteattacken efter den andra.

Men om sanningen ska fram skadar extremismens uppgång oss alla. Om situationen för de mänskliga rättigheterna förvärras i Bangladesh – om ABT och al-Qaida och IS tillåts större rörelsefrihet – kommer världssamfundet snart att ha ett mycket större problem att hantera än en följd av ohyggliga attacker enbart i Bangladesh.

Bangladesh kan bekräfta sin sekulära grund på nytt och blomstra som ett modernt, upplyst och tolerant samhälle. De icke-statliga organisationerna och andra länder kan stöda Bangladesh och dess medborgare med detta. De ber ledarna i Bangladesh att uppriktigt erkänna att det finns extremister, att dessa stärker sitt grepp om landet, och att statens reaktion borde vara att ställa sig bakom lag och ordning och rätten till religions-, tros- och yttrandefrihet för alla. Det är bara den vägen som leder till en ljus framtid både för medborgare i Bangladesh och för alla andra.

Michael De Dora leder Center for Inquirys Office of Public Policy och är organisationens representant i FN. Dessutom är han ordförande för FN:s icke-statliga organisationers kommitté kring religions- och trosfrihet. Åsikterna som kommer till uttryck i den här artikeln är hans.