Kvarterets spegel

>> Angy sitter denna morgon framför Mimi, sin vackra spegel. Det är sällan hon lämnar hemmet, ett litet rum i den bortre änden av kåkstaden, mitt bland avfallshögarna. Hon håller en ask rouge i ena handen och en gammal pincett i den andra. <<
17 december 2017 Text: Max Lobe Översättning från franska: Jan Henrik Swahn
 
 
Max Lobe (1986) är född i Douala, Kamerun och nu verksam i Schweiz. Lobes första roman 39 Rue de Bern belönades med Prix du Roman des Romands 2014. Hans arbeten kretsar ofta kring ämnen som illegal migration och sexuell identitet i traditionella samhällen. I hans hemland Kamerun är homosexualitet olagligt och kan leda till upp till fem års fängelse.  
 
 
Angy sitter denna morgon framför Mimi, sin vackra spegel. Det är sällan hon lämnar hemmet, ett litet rum i den bortre änden av kåkstaden, mitt bland avfallshögarna. Hon håller en ask rouge i ena handen och en gammal pincett i den andra. Anledningen till att hon brukar tillbringa så mycket tid framför Mimi är för att få fatt på alla hårstrån som tränger fram ur hakan på henne och sedan pudra över så gott det går. Men den här morgonen skulle hon vilja skrika rakt ut åt Mimi att hennes hjärta är krossat, sönderhackat tsak-tsak-tsak i småbitar, som bräserad suya av det slag som säljs längs vägarna.   
     Hon vill säga åt den att det gör ont där, ja precis där mellan hennes bröst. Förresten, vad tycker Mimi om hennes bröst? Till och med Pamela Anderson kan gå och dra något gammalt över sig när hon, Angy, visar tuttarna. Eller hur? Hon ber Mimi spana in hur stora de är, rena papayorna. Hon försöker dra upp behån lite men äsch, där föll det. Så kan det gå. Ett bröst bara… Hon tänker att det inte är så dumt det heller, med bara ett bröst. Nu är hon som kvarterschefens fru. Stackarn! Den där sjukan snöt henne på ena tutten. Den största av dem, tänker Angy. Kanske gör kvarterschefens fru som hon nu, stoppar tvättsvampar i behån.  
 
Hur är det möjligt att Mimi inte känner till det? Varenda glappkäft till hallick i kvarteret pratar ju inte om annat. Det är ju ämnet för dagen i precis varenda palmvinsbar i den här lilla vrån av världen. Angy känner hur det hugger till i bröstet av smärta vid minnet av alla dessa fylltrattar som så sent som i går morse fortfarande skränade: Äntligen, det är på tiden att Thomas, hennes egen Thomy, visar att han är en man ändå. Det var genom dem som hon fick veta att han hade knackat på hemma hos Ndumbas föräldrar: han ska gifta sig med henne. För att bevisa vad? För vem? Att han är en riktig man, han? Ta mig nånstans! Hon gör ett utfall med pincetten som hon håller i ett fast grepp.
 
Och hon som så vitt hon kan minnas har gett honom allt, gratis. Pengar som hon slitit ihop så att svetten lackat om arslet på henne. Alltid mat på bordet. Och det också. Var fanns Ndumba då när Thomas kom smygande på tå som en liten kattunge för att krypa ner hos henne? Hon släppte alltid in honom. Och om det var så att hon kände att hon behövde sova så ställde hon alltid dörren på glänt åt honom. Var fanns den där Ndumba då, när Thomas dök upp som från ingenstans, i mörkaste natten, för att få det? Och hon hade ställt upp: framifrån och bakifrån, i parti och minut. Fanns det nånstans han inte hade fått stoppa in den? Vilka ställningar hade hon inte gått med på för att tillfredsställa honom, sin hemliga älskare, batteriet som fick hennes nätter att lysa?  
 
Han kallade det för Shaolin. Och när han sa det ordet betydde det att han ville testa en ny ställning. Alltid med full contact. Han fasade för den där plastiga behållaren som vita körde med och som ansågs skydda mot sjukdomar. Han skickade iväg en av sina fötter åt ett håll och den andra åt ett annat, långt bort. Nästan nere i spagat. Han vände och vred kroppen som om den var hans grej, hans objekt liksom. Till slut var det liksom bara det kvar, hålet, det dova ljudet av ut och in om och om igen, på med saliv, sedan den där stelnade grimasen, det knappt hörbara muttrandet när det gick för honom. Sedan somnade han i hennes muskulösa famn, med huvudet mot hennes håriga bröst befriat från sina löstuttar. När de låg så var Angy helt säker: Thomas var hennes man.  
 
En tår trillar nerför kinden på henne. Angy gnider bort den med ett finger. Hon sänker huvudet, suckar. Säger till Mimi, den vackra spegeln: Mimi, Mimi, i kvarteret här, säg att jag vackraste kvinnan är.
 
Hon ler; en större lögnhals än Mimi finns knappast. Hon ljuger så man kunde tro hon var en politiker i någon TV-debatt. Hur kan Mimi komma och påstå att Angy är kvarterets vackraste kvinna när hennes hud därnere, ja där på hakan, är allt annat än slät. Ser Mimi verkligen inte hur grov och stickig den är, rena metallsvampen att tvätta järngrytorna i stjärten med. Angy minns att hennes mamma alltid sa åt henne som barn att tvätta grytorna ordentligt där bak när de hade hängt över elden hela natten. Nu är mamma på andra sidan. Folks blickar tog kål på henne. Vilken annan mamma hade uthärdat vad hon fick stå ut med? Den son som hon med så stor möda hade fött, i det svaga skenet från en fotogenlykta, hade fått namnet Angy. Nio månaders graviditet till ingen som helst nytta.    
 
I morse skickade hon ett meddelande till Thomas. Hon orkade inte längre. I samma stund som nyheten nådde hennes öron sjönk hela hon ihop, som en klick margarin i solen. Hon skrev: Jag älskar dig.   
 
Bara det.  
 
Han hade inte stake att svara. 
 
Hur är det möjligt att den där Ndumba inte fattar att hennes trolovade avskyr magar? Det kan väl ändå inte vara så svårt, eller? Thomas gillar inte sånt. Hon vet att framför allt bilringar äcklar honom. Och den där Ndumba, det är väl det enda hon har att bjuda på. Rena flodhästen. Åh Thomas! Så du får gymnastisera nu, vilka fettberg du måste ta dig över för att hitta fram till hålet på den där Ndumba. Hon tycker nästan synd om honom.  
 
Åh Miiimi! måste hon bara få utbrista. Där är ju det där strået igen! Samma förbannade strå som hon gång på gång rycker bort men som likväl kommer tillbaka, ännu kraftigare och med ännu djupare rötter. Och det är med sådana på hakan som Mimi vill få henne att tro att hon är kvarterets snygging?  
 
Hon lägger på ett lager med rouge. Sedan ytterligare ett. Allt måste döljas. Hon ska väl ändå inte behöva se ut som en simpel bykvinna när hon visar sig i kvarteret. Nej just det. Hon är en emanciperad kvinna. Och tänk om hon gick ut och stötte ihop med Thomy? Har han för resten någonsin sett henne i dagsljus?  
 
Hon vet inte varifrån skriket hörs med ens. Bara att öronen plötsligt fylls av ett väldigt oljud, som av ett rytande lejon: Men nu får det bli nån jävla ordning, vi kan inte ha den här skitiga bögen kvar i vårt kvarter! Oväsendet som stiger efter det låter ana att det är våld i faggorna. Ännu ett rytande, sedan en annan röst, sedan en hel konsert av röster, nu får det vara nog!    
 
Hon stiger upp och går fram till rutan i det lilla rummet och spanar ut. Det är fullt med folk där. Väldigt nära. Med käppar och påkar i händerna. Hatet får luften att vibrera. I trängseln urskiljer hon tydligt en man, hennes Thomy. Han går till och med i bräschen för de andra, han är ledaren för revolten. Nu skriker han: Han kommer att ångra i dag att han någonsin föddes. Han har haft fräckheten att skicka mig kärleksmeddelanden. Tror han att jag är som han? Vet han inte att jag är en riktig man? Som ska gifta sig! Ndumba ska bli min fru. Det är så det ligger till, bara så ni vet!  
 
Angy lägger ifrån sig pincetten. Mimi! Hörde du?
 
Vad ta med sig? Hur ge sig av? För att ta vägen vart? Plötsligt saknar hon sin mamma. Om hon hade varit här nu hade hon kanske försvarat henne. En mamma står alltid upp för sina barn. Men nej, hennes mamma hade ingen lust med det. En matsked gift och så var hon borta och Angy ensam i världen. Innan hon försvann kunde hon väl åtminstone ha lärt henne hur man skyddar sitt ansikte mot spott och spe. Mamma sa inte heller till henne att hennes liv var här i mörkret och soporna och att enda hoppet låg i att vänta, vänta på en älskad varelse. Thomas. Åh, Thomy, hur kunde du?
 
Hon samlar ihop sina sminkgrejer. Ja, Mimi får också komma med… Hon går mot dörren för att ta sig ut, fly. Men det är för sent. En sten har just gått rätt genom masonitväggen i det lilla rummet. En ännu större sten gör hål i fasaden. Hon känner sig som en kackerlacka i en hönsgård. Vilken sida du än vänder till, gullet, kommer du att bli sönderpickad som en daggmask.   
 
Hon spärrar upp ögonen men har slutat se. Slutat höra. Hon klamrar sig fast vid sin spegel och frågar den, leende, med munnen blodig: Mimi, Mimi, visst är jag snyggast här, Mimi? Mimi? Hör du mig?