Litteratur är inte journalistik

Förr såg staten till att göra livet svårt för författarna i Ryssland. Men till skillnad från journalisterna är ryska författare i dag friare att skriva om vad de vill. Natasja Perova, redaktör för den litterära tidskriften Glas, förklarar hur rädslan för kommersialism och genrelitteratur ofta leder fel om man vill förstå vad som sker i dagens ryska litteratur.

19 december 2013 Text: Natasja Perova Översättning från engelska: Hans-Jacob Nilsson

Ryssar har traditionellt sett hållit sina författare högt i ära. Och det är något som inte bara tillhör det förgångna – människor i medelåldern som är uppväxta med ”den stora ryska litteraturen”, som jag själv, lever trots allt fortfarande, och många yngre känner på samma sätt inför vårt litterära arv – men den allmänna situationen för litteraturen och den seriösa konsten tenderar att förskjutas i västerländsk riktning, där författarna får finna sig i att inta en mer blygsam position i samhället. Våra nya författare försöker också att underhålla snarare än att predika. Som överallt annars föredrar de flesta av dagens ryssar glittriga shower, spännande spel och lättare underhållningslitteratur. Allvarliga ämnen måste paketeras på ett attraktivt sätt. Och så har vi förstås det beroendeskapande internet med alla dess oräkneliga distraktioner, däribland också litteratur. (Man kunde tro att längden på texter på nätet inte skulle ha någon betydelse, men människors uppmärksamhetsspann krymper och även nättidskrifter tar bara in berättelser som är några sidor långa, och helst optimistiska och roliga – inget dystert tungsinne, tack.) Bokförläggarna försöker övertala författarna att anpassa sig till den läsande publikens smak eftersom det är så de tjänar sina pengar. Som man kan vänta har denna inställning inverkat menligt på författarnas självrespekt och självmedvetenhet.

Under de senaste tre åren har Glas huvudsakligen publicerat böcker av författare som är under 30 år, så jag har haft möjlighet att lära mig mycket om denna författargeneration. De strävar inte efter att vara några ”själens ingenjörer”, för att citera Stalin, och de känner inte heller något ansvar för landets öde, som 1800-talets intelligentia. Våra unga författare är klarsynta och tämligen pragmatiska, även romantikerna bland dem. Deras formativa år sammanföll med 1990-talets ekonomiska och politiska kaos, som blev ett slags norm för dem. Inför sådant som jag kan känna mig chockerad och frustrerad över, reagerar de med kylig oberördhet, för de väntar sig inte att världen ska vara perfekt. Världen har i sin tur inget större behov av deras berättelser om de inte kan anpassas till TV- eller filmmediet. De har emellertid en skarp blick för detaljer och stor litterär förmåga som gör det möjligt för dem att skildra det verkliga Ryssland i målande bilder, ofta avlägsna platser bortom all ära och redlighet som vi nästan inte vet någonting om.

Förr såg staten till att göra livet svårt för författarna i Ryssland (och det kan den fortfarande göra än i dag). Censur och politisk opposition delade författarkåren i olika läger och påverkade deras skrivande på ett eller annat sätt – man var antingen prosovjetisk eller antisovjetisk. Om man ägnade sig åt ”konst för konstens egen skull” var man hur som helst antisovjetisk. När censuren avskaffades i början av 1990-talet och en flodvåg av tidigare förbjudna böcker översvämmade boklådorna, blev de nyskrivna böckerna ”post-sovjetiska” till sin karaktär, sedan ”post-post-sovjetiska”, men de kunde fortfarande inte frigöra sig från den sovjetiska historien. Det är först dagens 20- och 30-åringar som kan skriva om tillståndet här och nu, och betrakta Sovjetunionen som en rent historisk epok, som Peter den stores eller Ivan den förskräckliges.

Myndigheterna har slutligen insett hur ofarliga de intellektuella i själva verket är och lämnat dem i fred. Nu kan de skriva om vilka ämnen de vill, uttrycka hur mycket kritik de vill utan att myndigheterna bryr sig det allra minsta så länge de kommer ut i små upplagor, vilket oftast är fallet. Våra författare längtade efter frihet, men när de äntligen fick den upptäckte de att det inte var så många som brydde sig om deras djärva tankar. Staten kan fortfarande göra livet surt för författarna (och gör det också i flera fall), men smarta författare ser ofta till att göra PR av sina kontroverser med myndigheterna.

Under 1990-talet fick vi bevittna slutet för den moraliskt engagerade traditionen i rysk litteratur. Fantasy, SF, skräck och nihilism blev dominerande genrer. Men trots det har vi fortfarande många seriösa författare som går sin egen väg utan att snegla på några trender – de skapar sina egna trender. För dem är fantasy, skräck och kriminalromaner bara litterära former som de fyller med nytt innehåll. Det räcker med att påpeka att Bulgakovs Mästaren och Margarita är en fantasyberättelse och att Dostojevskijs Brott och straff är en kriminalroman. Den samtida litterära scenen är väldigt mångfasetterad. Myndigheterna lämnar den i fred, de är bara rädda för de undersökande journalister som gräver upp sådant som inte är menat för deras ögon och öron. Då blir det farligt – Politovskaja är ett exempel.

Läsare utomlands säger ofta att Ryssland inte verkar ha frambringat några ”stora romaner” som behandlar de senaste två decenniernas händelser, som har varit av en sådan omvälvande natur. Dessa läsare bör då påminna sig att litteratur inte är detsamma som journalistik, som ju har till uppgift att följa de dagsaktuella händelserna hack i häl. Författare behöver tid på sig för att kunna smälta intrycken från en historisk period och analysera de sociala förändringarna. Det är orsaken till att våra författare under tiden för de våldsamma politiska omvälvningarna fortfarande brottades med sitt förhållande till sitt sovjetiska förflutna. Samtida ryska romaner blir sällan översatta (av flera orsaker), men de skrivs. Många av dem behandlar perestrojkan, den vilda kapitalismen och rövarbaronernas krig, och vanliga människors fåfänga försök att starta egna företag och klara sig i största allmänhet. Det kan räcka med att nämna Olga Slavnikovas storartade roman 2017, en summering av ryskt liv under de senaste två decennierna (i svensk översättning på Ersatz förlag), och hennes senaste roman (engelsk titel Light Head), som behandlar ännu mer aktuella ämnen (den hemliga polisens återkomst, terrorismen, framväxten av en hel kår av småföretagare, och mellanmänskliga relationer som skadas av en grym statsapparat som är lika likgiltig för den lilla människan som den alltid har varit i Ryssland). Man kan också nämna Alexander Terekhovs stora roman (engelsk titel The Stone Bridge), där två tidsepoker korsas när huvudpersonen undersöker ett brott som begicks 1943 samtidigt som han söker efter de överlevande i nutid och kommer i kontakt med olika aspekter av den nya ordningen. Dimitri Bykov skriver om Rysslands nära framtid – i hans roman (engelskt titel Living Souls) har man upptäckt nya energikällor i väst och ingen behöver längre Rysslands olja, vilket för landet till katastrofens rand och utlöser ett inbördeskrig. Och Liza Alexandrova-Zorina ger oss i sin samhällskritiska roman (engelsk titel The Little Man) en skrämmande bild av Ryssland genom att skildra en liten provinsstad som kontrolleras av en maffia med stöd från korrupta myndigheterna och undergivna stadsbor.

Somliga hävdar att det finns ett samband mellan politiskt förtryck och stor konst, att konst stimuleras av ofrihet. Jag håller absolut inte med. Lite hunger kan kanske verka sporrande för en konstnär, men ren svält leder bara till döden. Tusentals begåvade författare och konstnärer försvann i gulag, Rysslands bästa tänkare dödades eller utvisades ur landet, vilket sänkte Rysslands kulturella nivå dramatiskt. Förtryck har alltid existerat överallt och kommer alltid att vara en del av våra liv. Och ibland kan begränsningar kanske verka inspirerande och ge konstnärer ett motstånd som de behöver, men om man lever i ett fängelse kommer man bara att vissna eller bli tokig i stället för att skapa konstverk.

I våra dagars marknadsekonomi har den lätta underhållningslitteraturen segrat över den seriösa skönlitteraturen och trängt ut den i marginalen. Om Tolstoj och Dostojevskij hade försökt erbjuda sina romaner till dagens kommersiella bokförläggare skulle de haft svårt att få dem utgivna – de skulle förmodligen ha blivit refuserade med motiveringen att deras romaner är alltför långa och täta, alltför ordrika, långsamma och allvarliga. Många av våra skönlitterära författare siktar in sig på massmarknaden och ger ut böcker i ett högt tempo. I början av 1990-talet skämdes de fortfarande för att skriva under eget namn och använde sig av pseudonymer. Men nu har det blivit inne hos den intellektuella eliten att omfamna populärkulturen och arbeta inom populärkulturella genrer. Viktor Pelevin är både typisk och ovanlig i detta sammanhang – han var en av de första som öppet förklarade att hans ambition var att använda sig av populära genrer för att hitta en bredare publik (vilket föreföll mig högst osannolikt den gången). Han var emellertid en av de få som aldrig tummade på den litterära kvaliteten, vilket fick till följd att hans böcker uppskattas av flera olika kategorier av läsare som alla kan ta till sig hans texter på sin egen nivå. Mycket få av de nya författare som följt hans exempel har lyckats upprätthålla den här balansen – antingen har den litterära kvaliteten blivit lidande, eller så har de ändå inte nått ut till massmarknaden. Boris Akunin är också ett representativt exempel på denna tendens – en mycket lärd intellektuell som fattade ett medvetet beslut att skriva för massmarknaden (fast under pseudonym), och som har haft stora framgångar tack vare sin intelligens och sitt psykologiska skarpsinne. Många begåvade unga författare har med varierande framgång försökt följa i hans fotspår.

Eftersom den seriösa skönlitteraturen måste konkurrera med massmarknadskulturen försöker många unga författare slå broar över detta gap, och begagnar sig allt oftare av populära litterära former och försöker hitta nya sätt att marknadsföra sig på, av vilka skandaler har blivit det mest effektiva medlet att fånga allmänhetens intresse. När Vladimir Sorokin, vår ryske markis de Sade, anklagades för att sprida pornografi och hans böcker blev symboliskt nerspolade i en toalett av kartong utanför Bolsjojteatern, bidrog skandalen bara till att öka Sorokins popularitet.        Dagens litterära marknadsföring har alltmer kommit att likna underhållningsprogram med glittriga presentationer och tävlingar, rangordningar, frågesporter också vidare. Seriösa författare leder TV-shower och gör till och med reklam för konsumtionsvaror.

Det västerländska inflytandet på unga ryska författare är väldigt tydligt i dag. Men det handlar mer om formerna och metoderna än om det djupare innehållet. Eftersom våra författare betraktar det ryska samhället och skriver om det de ser omkring sig, är deras verk unikt ryska till sin karaktär och stil. Det kan vara värt att nämna att de firade ryska 1800-talsförfattarna hade den klassiska franska romankonsten som sin förebild, utan att det förminskade deras originalitet och betydelse. Det är först under det senaste decenniet som de stora bokförlagen, mycket försiktigt, har börjat ge ut seriös skönlitteratur i lite större upplagor i hopp om att några verk ska få ökad spridning och kunna inbringa vinst. Det har ju faktiskt varit fallet med Pelevin och Ulitskaja, för att bara nämna två namn som förmodligen är de som är mest kända i väst i dag. Kvinnliga författare har gjort sig särskilt bemärkta i massmarknadsutgivningen, trots att kvinnliga namn, och genusfrågor över huvud taget, var i stort sett helt frånvarande i litteraturen under sovjettiden. Det stora antalet framgångsrika kvinnliga namn inom både underhållningslitteraturen och den seriösa litteraturen är på så sätt ett nytt inslag på den samtida litterära scenen.

Det statliga stödet till kulturen upphörde i slutet av 1980-talet – samtidigt som den ideologiska censuren försvann. Det gav författarna yttrandefrihet, men allmänhetens intresse hade redan oåterkalleligen vänts mot masskulturen. Den seriösa litteraturen förlorade sitt höga anseende. Samtidigt frambringade 1990-talet en rik och mångfasetterad kultur. På många sätt hade denna period efter censurens avskaffande stora likheter med 1920-talet – landet stod på nytt mitt i en våldsam omvälvning där man störtade gamla gudar, ifrågasatte etablerade sanningar och prövade nya tankar. En mängd både produktiva och besynnerliga teorier och rörelser poppade upp. Postmodernism förekom sida vid sida med varje tänkbar form av realism: magisk, smutsig, surrealism. Författare startade egna småförlag, boklådor och litterära klubbar för att nå ut till sina läsare och försöka skaffa sig en inkomst trots allmänhetens minskade intresse för den nya litteraturen. Den seriösa litteraturen kom ut i små upplagor. Författarna var upptagna med att förkovra sig och kastade sig över tidigare förbjudna böcker. Det litterära och konstnärliga livet var aktivare än någonsin förut, men ställda inför en sådan spretig mångfald kände sig både kritiker och publik vilsna. Jag skriver i imperfekt här, även om något av detta fortfarande gäller, eftersom den här perioden är över och den hotade uttrycksfriheten har flyttat till internet, där den nya litteraturen frodas i trygghet, än så länge.