”Man kan inte väcka den som låtsas sova” – om Eritreas framtid

I januari i år släpptes sex journalister som arbetade på radiostationen Bana mot borgen i Eritrea. De hade suttit fängslade sedan 2009 då regimen gjorde ett stort tillslag mot flertalet journalister. Brendan de Caires från PEN Canada har intervjuat den eritreanska journalisten Aaron Berhane, som själv tvingades lämna Eritrea 2001 om vad som ledde till deras frigivning. 

8 april 2015 Text: Brendan de Caires Översättning från engelska: Anna Strandberg

Vad tror du att det beror på att Radio Banas-journalisterna frigavs efter en så pass lång tid?
Att Radio Banas journalister släpptes efter sex år i fängelse är mycket goda nyheter. Det är en dröm som gått i uppfyllelse för alla som vill se rättvisa skipas.

Jag tror att regeringen släppte dem av två skäl. Det första var att man ville visa världen att det har skett förbättringar i hur regimen behandlar fångar och hur man styr landet – trots att sanningen är att det egentligen inte har skett några förändringar alls.

Journalisterna greps på order av Ali Abdu, före detta informationsminister, som lämnade regeringen i slutet av 2013. Han var tidigare president Isaias Afewerkis närmaste man. Inga åtal väcktes någonsin mot journalisterna efter att de hade kastats i fängelse i februari 2009. Deras radiostation styrs och finansieras av utbildningsdepartementet, och deras program var utbildningsprogram. Till den före detta informationsministerns besvikelse var det många som föredrog att lyssna på Radio Bana i stället för på propagandautsändningarna från hans departement. Enligt ett flertal källor var Ali Abdu – som varken kontrollerade journalisterna eller innehållet på Radio Bana – upprörd över detta. Så han fabricerade anklagelser för att rättfärdiga deras gripande.

Radio Banas journalister anklagades för att ha samröre med oppositionen och för att läcka information till enskilda organisationer. Anklagelserna var fullkomligt osanna. Hade de varit sanna skulle regeringen ha väckt åtal mot journalisterna. När Ali Abdu senare hade flytt ur landet förväntade sig många eritreaner ett frisläppande av alla som hade gripits på hans order. En del släktingar samlade till och med mod nog att ta upp frågan direkt med presidentens kontor. Regeringen har med andra ord släppt journalisterna för att vinna politiska poäng hemma och utomlands. Vi bör inte se detta som en politisk vändpunkt, inte heller som ett tecken på förbättringar av den eritreanska regeringens sätt att styra landet.

Det andra skälet för att släppa journalisterna var att göra en insats för informationsdepartementet, som lider brist på duktigt yrkesfolk. Det är så många journalister som har flytt landet eller kastats i fängelse att kvaliteten hos regeringstrogna media märkbart har försämrats. De officiella nyhetstidningarna innehåller till och med grundläggande grammatik- och stavfel. Regeringen kanske planerar att anställa journalisterna på informationsdepartementet.

Ger frisläppandet dig hopp för dina vänner och kolleger som häktades 2001?
Nej, egentligen inte. Alla mina kolleger som häktades 2001 höll på med riktigt journalistiskt arbete som blottlade regeringens felsteg och övergrepp. Den person som huvudsakligen hotades av deras aktiviteter var presidenten själv. Han visste att deras läsekrets ökade och att deras inflytande steg. Det som var bra för folket var inte bra för honom. Så i det fallet handlar det om något som rör honom personligen. Det var därför han satte dem i fängelse till att börja med, inte på grund av de begått något brott. Så länge deras fall förblir ett personligt hot mot honom själv kommer han inte att låta dem friges – om de fortfarande lever. President Afewerki kanske också oroar sig för vilket ansvar han skulle avkrävas beträffande de sju journalister som har dött i fängelse. Han vet att frågan skulle skapa stora problem för honom. Jag önskar att jag kunde säga att jag är optimistisk, men tyvärr är jag inte det.

Vad kan människorättsorganisationer och utländska regeringar göra för att uppmuntra Eritrea att förbättra sitt usla renommé när det gäller yttrandefrihet?
Vi har ett ordspråk på tigrinja som passar bra på den eritreanska regeringen: ”Man kan inte väcka den som låtsas sova.” Regeringen kränker de eritreanska medborgarnas rättigheter, hemma och utomlands, för att behålla sin makt. Den gör det med berått mod, så den går inte att ”uppmuntra” till något. Vad den behöver är starkare påtryckningar.

Människorättsorganisationer och utländska regeringar borde överväga hur de kan göra tillvaron svårare för regimen. De kunde, exempelvis, införa ett globalt reseförbud för högre regeringstjänstemän, eller förhindra indrivningen av den 2 %-skatt som man tar ut av den eritreanska diasporan över hela världen. Afewerkis regering driver fortfarande in olaglig skatt genom att kringgå andra länders lagar. Regimen är beroende av skatten för sin fortsatta existens. Om detta ekonomiska stöd rycks undan kommer president Afewerki att vakna. Så människorättsorganisationer borde fokusera på att övertyga FN:s säkerhetsråd om att öka påtryckningarna på Eritrea.

Hur har Eritreas diaspora ute i världen tolkat frigivningen? Ser man den som ett tecken på politisk styrka – eller svaghet?
Jag tror att Eritreas diaspora i olika länder kan komma att tolka frigivningen på två olika sätt. De som stöder regeringen kanske beskriver den som omtänksam, som att presidenten visar nåd gentemot ”kriminella” journalister. De kommer att se den som ett tecken på politisk styrka.

Å andra sidan kommer majoriteten snarast att se den som ett tecken på svaghet. Regimen grep de här journalisterna för sex år sedan och misslyckades med att väcka något åtal mot dem, precis som den har misslyckats med att åtala andra regimkritiker som gripits före och efter det. Fånglägren är fulla och institutionerna kan inte längre utföra sina uppgifter på grund av brist på utbildat yrkesfolk. Om de här tendenserna fortsätter vet regeringen att deras dagar är räknade. Så man kan faktiskt säga att regeringen släppte journalisterna för sin egen skull.

Det spekuleras om president Afewerkis politiska framtid – är det troligt att hans tänkbara efterträdare kommer att frige fler journalister? 
Visst. Om presidenten fråntas makten är det troligt att fler journalister och politiska dissidenter släpps. Och på den punkten är jag mycket optimistisk.

Aaron Berhane är en prisbelönt journalist och utgivare av den eritreansk-kanadensiska tidningen ”Meftih”. Han är också medlem av kanadensiska PENs ”Fängslade författares kommitté”.