Man kan lätt råka låta apokalyptisk när man diskuterar yttrandefrihetens utveckling i världen.

13 oktober 2015 Text: Ola Larsmo Illustration: Kajsa Nilsson

Samtliga de organisationer som tagit på sig att övervaka yttrande- och tryckfriheten globalt kommer år efter år till samma dystra resultat: under de senaste decennierna sker en gradvis erodering av möjligheten av att tala fritt. Freedom House anger att yttrandefriheten på internet globalt sett nu inskränkts för fjärde året i rad. Om tryckfriheten i Europa säger man torrt: ”press freedom faces threats in a number of states”.

Reportrar utan gränser gör en liknande bedömning i sitt ”pressfrihetsindex”: 2014 var ett svårt år, med allt fler övergrepp mot journalister och bloggare världen över. Och man konstaterar vidare: ”Jämfört med andra regioner föll Europa mest. Anledningen ska vara att vissa länder haft avsevärda problem under året – problem som EU-systemet har visat sig oförmöget att kontrollera”.

Europa har länge haft status som ”bäst i klassen” i mätningar om press- och yttrandefrihet. Men någonting har hänt. Det blir även här allt svårare att föra en fri debatt och hindren kan se mycket olika ut i olika länder, från rena hot till halvcensur och självcensur.

Det är bland annat därför som vi har svårt att få syn på det faktum att yttrandefriheten faktiskt minskar – att hotbilden rymmer så många olika inslag. Ändå blir resultatet detsamma. Ideologier och politiska ursäkter kan skifta, faktum kvarstår: för den enskilde medborgaren blir det svårare att finna korrekt information i mediaflödet och för journalister och andra skribenter blir hindren för att utföra ett bra jobb alltfler, liksom hoten mot dem som personer. Från anti-demonstrationslagar i Spanien som införs utan att andra europeiska länder säger ifrån, till den ungerska statens allt hårdare grepp över landets medier och kulturinstitutioner, över ett Irland där blasfemilagen som gör hädelse till ett brott tväremot vad man skulle kunna tro faktiskt skärptes 2009. Till ett Ryssland där allt fler journalister hamnar i fängelse för sina ord – i konkurrens med Turkiet om förstaplatsen vad gäller antal fängslade journalister. I Albanien och andra länder på Balkan ökar förföljelsen av journalister från organiserad brottslighet.

Då har vi ännu inte nämnt terroristattackerna i Paris och Köpenhamn: inga röster ifrågasätter att samhället bör skydda sig mot den sortens ideologisk och religiös terror. Men följdfrågan måste också ställas med vilka medel det sker; säkerhetstjänster i Sverige och liknade länder hänvisar till digital övervakning som den främsta metoden att motverka terror – samtidigt som PEN American Centers enkät till sina medlemmar gav vid handen att digital övervakning lett till att inte mindre än 30 procent av de tillfrågade sade sig mer eller mindre medvetet ägna sig åt självcensur. Hoten ser olika ut, resultatet blir detsamma: en krympande offentlighet. Och det är problemets kärna; hur litet offentlighet kan ett land ha och fortfarande kalla sig demokratiskt? Många tycks begränsa ”demokrati” till ett sätt att byta makthavare via majoritetsbeslut, men glömmer då att det faktum att hela folket ska fatta sådana avgörande beslut gemensamt bygger på att man har tillgång till korrekt information från så många olika håll som möjligt.

I detta nummer av DB beskriver författaren Muharrem Erbey tillståndet i sådana länder, där majoritetsvalda ledare samtidigt attackerar de fria medierna och inskränker offentligheten, för ”demokraturer” – ett begrepp en gång myntat av den uruguayanske författaren Eduardo Galeano för att beskriva tillståndet i hans hemland.

Det har blivit dags för Dissidentbloggen att vända perspektivet mot den världsdel som alltför ofta tar yttrandefriheten för given – Europa. Det finns starka skäl för oss alla att använda den yttrandefrihet vi har för att hindra den från att inskränkas ytterligare. Det är den gamla vanliga sanningen, som ännu inte blivit utsliten; demokratin överlever bara om den kan försvara sig själv utan att förvandlas till sin motsats. Där är vi nu.