IN MEMORIAM TATÁRSZENTGYÖRGY, 2009

Den 23 februari 2009 sköts en romsk man och hans femårige son innan deras hus brändes ned, och två till av familjens barn skadades svårt liksom deras mor. Dådet i Tatárszentgyörgy, sex mil från Budapest, var bara en av många attacker under vintern 2008/2009 som riktades mot romer av en grupp högerextremister. Péter Kántor skriver här om dådet. 

14 december 2011 Text: Péter Kántor Översättning från ungerska: Ildikó Márky

Péter Kántor är en av Ungerns ledande poeter. Hans senaste diktsamling, Megtanulni élni (Lära sig leva) innehåller ett urval av dikter från 1976 till 2009. En samlingsvolym på engelska, Unknown Places, i översättning av Michael Blumenthal, utkom 2010. Han har tilldelats flera priser i Ungern och framträtt vid poesifestivaler runt om i världen, till exempel i Prag, Toronto, Malmö, London, Durban och Jerusalem. 

Det var alltid på natten de gav sig av för att mörda,
alltid med laddade vapen,
för att ur drömmen skrämma upp uslingarna,
som hade ett enda kännetecken: de var zigenare.
Det kunde vara en man, en kvinna, sak samma,
det kunde vara ett litet barn, ett som bars på armen,
snabbt skedde jakten på mannen, kvinnan,
på fadern med sin son, på modern med sin dotter,
och sedan raskt hem för att krypa i säng,
och fortsätta förberedelsen av den vackra framtiden.
Och dagarna gick, månader, veckor,
det var alltid på natten de gav sig av för att mörda,
beväpnade till tänderna mot de vapenlösa,
och ur drömmen skrämma upp zigenaruslingarna,
som inte kunde fly undan.
Till en början häpnade människorna.
Avrättningar? Dödar man zigenare?
Eller dödar kanske zigenarna varandra?
En zigenarusling som har ihjäl en annan zigenarusling?
De rös och i deras rysning
blandades skräck och skadeglädje.
De förfasade sig, för det är skönt att förfasa sig,
men så började de vänja sig vid detta nya,
de låtsades som om döden kom från skyn,
som om vinden kommit med mördarna och sedan fört bort dem,
inte den svarta jeepen som stod parkerad på den leriga vägen.
De fick för sig att allt detta var möjligt
och ryckte på axlarna, och en morgon såg jag
i spegeln hur jag själv slog ned mina ögon,
och började klia mig, men jag kliade mig förgäves,
smutsen ville inte försvinna,
smutsen och skammen av att ha fogat sig i detta.
Och sedan en dag fick de tag i mördarna,
och den nattliga jakten på zigenare upphörde,
mardrömmen var över, det gick att sova lugnt
och drömma att zigenare inte var något skällsord
och så förskräckt vakna upp och klia sig i mörkret.