Mexikos dödliga informationskrig

9 mars 2013 Text: Ola Larsmo Illustration: Jesper Waldersten

I sin omskakande artikel om Mexikos ”narkotikakrig” i detta nummer av Dissidentbloggen ställer Ioan Grillo en obehaglig fråga: Kan vi verkligen använda allt material vi har om våldet som följer i knarkhandelns spår? Eller tjänar vi då de kriminella organisationernas syften genom att förstärka deras skräckpropaganda? Våldet syftar ju till detta. Vi ska vara rädda. Och därför tysta. Samhället ska gå ur vägen och låta syndikaten hållas. Särskilt gäller det journalister och skribenter: Skriv det vi vill eller håll tyst om det vi vill ska tigas om. Annars är du död. Det vi ser är ett krig om informationen. Grillo har skildrat det på ett lysande och upprörande sätt i sin bok El Narco (2011).

Det verkligt skrämmande ur ett PEN-perspektiv är detta: Yyttrande- och pressfriheten är världen över utsatt för förnyade hot. Det är en utveckling som förstärkts på senare år. I mycket olika sammanhang, från Ryssland och Kina till Turkiet och Belarus inskränks möjligheten att berätta om det egna samhället och diskutera dess problem. Vare sig vi talar om diktaturer, halvdiktaturer eller demokratier tycks metoden för att undvika en fri diskussion i allt högre grad vara densamma: skjut budbäraren. Frågan är om detta blivit tydligare någon annanstans än i dagens Mexiko, med dess dystra rekord vad gäller mördade journalister.

Hur skriver man då utan att bli en del av informationskriget? Hela idén bakom Dissidentbloggen har från första början varit att släppa fram de röster som talar av egen erfarenhet. I detta temanummer om Mexikos dödliga informationskrig har vi förutom Ioan Grillo bett flera personer som själva lever under dödshot att ge sina bilder av vad som sker. Här finns vittnesmål av journalister som varit utsatta för konkreta överfall och kidnappningar. Vi får också bakgrunden tecknad i detalj av Darío Ramirez, direktör vid yttrandefrihetsorganisationen Article 19 i Mexiko, liksom av mexikanska PENs förra ordförande Jennifer Clements. Vi publicerar även rapporter om vad som sker på den kanske värst utsatta platsen av dem alla – Ciudad Juarez på gränsen till USA.

Det är intressant och viktigt att notera att de olika skribenternas perspektiv kan skilja sig åt. Kanske inte så mycket i frågan om hur hoten ser ut – det handlar om de kriminella syndikatens intresse av att tysta eller styra informationen, liksom om deltaternas och de federala myndigheternas oförmåga att skydda journalister och andra som arbetar för en fri information. Men de har olika svar på vad som bör göras och om det är möjligt att över huvud taget komma tillrätta med situationen. Var finns roten till våldet? I fattigdomen i sig? Tillgången på vapen från USA? Frånvaron av trovärdiga åtgärder från den federala staten?

Just skillnaden i perspektiv är ändå det mest hoppfulla. Om Mexikos press kan vidmakthålla en öppen diskussion där olika perspektiv kan läggas fram och ny kunskap kan spridas, så betyder det att våldet som metod inte har fungerat. Det är lätt att säga, men att våga leva det visar på stort mod. Samtidigt vet vi att det är den enda vägen framåt. Till dem som ställt upp och medverkat i detta nummer av Dissidentbloggen vill vi rikta ett stort tack.