Mindre fri som transperson i Sverige än i Iran

Författaren och filmregissören Ramesh Safavi föddes som pojke i Iran. Efter en könskorrigering lever hon nu i Stockholm. Författaren och litteraturskribenten Lina Kalmteg har intervjuat henne om skrivandet, om att vara transsexuell i Iran och om livet i exil. 

29 november 2018 Text: Lina Kalmteg

Om Ramesh Safavi hade bott kvar i hemlandet Iran hade hon antagligen aldrig debuterat som författare. Hon har skrivit sina tre romaner i Sverige, där hon kan vara friare.
– Skulle jag återvända till Iran skulle jag gripas, säger hon. 

Men vi tar det från början. Ramesh Safavi har alltid, ändå sedan hon var en liten pojke i Iran i mitten av 1970-talet, älskat att läsa, berättar hon när vi ses på ett café på Södermalm i Stockholm. De hade ett stort bibliotek hemma och hennes pappa och storasyster, som var kommunister, försedde henne med barnböcker om Stalin och Lenin. Redan som tioåring slukade hon böcker av brittiska Daphne du Maurier och Jane Austen. 

Även skrivandet började tidigt. Som sexåring skrev hon sin första bok, med bilder, om en kyckling som inte hade några vänner. 
– Min syster har fortfarande kvar den där boken, berättar hon och skrattar. 
I tonåren skrev hon en del längre texter, började sedan att studera film vid universitet i Teheran och att regissera kortfilmer, varav några visades på filmfestivaler runt om i världen. Fast Ramesh Safavi, som då fortfarande var man, upplevde att hon hade svårt att uttrycka det hon ville som pojke. Hon hade alltid känt sig som flicka. Hon ville heller inte jobba med en massa andra människor, så hon bestämde sig för ett ensammare jobb, att skriva filmmanus. Hon skildrade sociala problem i det iranska samhället, gestaltade prostituerade, transpersoner och homosexuella. Ämnen som ansågs för kontroversiella.
– Ofta fick jag höra: ”Det är bra, men vi kan inte göra något av det. Regimen skulle aldrig acceptera det.” 

Ramesh Safavi stångade huvudet i väggen gång på gång. Misströstade. Samtidigt kämpade hon allt mer med sin könsidentitet. Till sist, som 31-åring, bestämde hon sig för att göra en könskorrigerande operation, att gå från man till kvinna. I Iran är det inte så ovanligt. Det är till och med så att regimen kan driva på och stödja det för att ”bota” homosexualitet, som däremot är olagligt, förklarar hon. Det vill säga, om homosexuella byter kön slipper regimen ”problemet” med homosexualitet. 
– Det var egentligen efter operationen som mina problem började, jag fick inga jobb. Jag var inte färdig med könsbytet än, jag lät som en pojke och såg uppenbart ut som en transperson. 
Men det var inte det faktum att hon nu räknades som transperson som fick Ramesh Safavi att fly. Hon började i stället förföljas och granskas av regimen av olika politiska skäl, som att hon lät personer som jagades av polisen eller hade skadats i olika aktioner söka skydd hemma hos henne. 
– En natt kom flera män och en var väldigt svårt skadad. De stannade tills allt hade lugnat ned sig. Någon dag senare kom polisen hem till mig. De arresterade mig och behöll mig i åtta dagar. De ville att jag skulle förklara varför jag hade släppt in männen. Jag sa sanningen, att mannen ju hade kunnat dö och att jag bara hade velat hjälpa till. 

Efter det började Ramesh Safavi övervakas allt mer. Dessutom ifrågasattes det att hon jobbade för BBC i Iran. Att hon inte var politisk journalist utan filmkritiker spelade ingen roll. Att hennes familj var kommunister förbättrade inte situationen. Hennes dator beslagtogs, hon fick allt svårare att få och behålla ett jobb och kände sig allt otryggare. Människor omkring henne började råda henne att lämna landet. 
– Jag ville fortfarande bli författare, men det jag ville skriva om var olagligt och jag kunde inte tjäna några pengar. 

Så, år 2011, kom Ramesh Safavi till en flyktingförläggning i Sverige. I väntan på uppehållstillstånd var hon snart igång med att skriva historier om sådant hon tidigare inte kunde ha skrivit om, som svårigheterna för homosexuella i Iran. Hon hittade ett persiskt förlag i Storbritannien som gav ut hennes första bok, Metamorphosis, om två vänner, en ung gaykille och en transtjej, som försöker överleva i Iran. Därefter kom Mango som handlar om fyra tjejer som flyr från Iran för att få ett bättre liv i Europa. 
– Det är till stor del min egen historia, berättar hon. 
Hennes senaste och tredje roman, The black side of the winter, handlar om en familj som förlorar allt efter revolutionen i Iran. Dessutom har hon skrivit en pjäs för Riksteatern ”Mörkvägen 13”, om fem tjejer på ett asylboende i Sverige. Om hur det är att vara homosexuell och transsexuell i Iran har hon också berättat i den drabbande novellen ”Janusansiktet”, som publicerades på Dissidentbloggen 2013. 

Hade du kunnat skriva dina böcker om du fortfarande bodde i Iran?
– Nej, om jag hade bott kvar där hade jag i bästa fall jobbat som sekreterare. 
Vad skulle hända om du återvände till Iran nu efter att du har gett ut dina böcker?
– Då skulle jag arresteras.
Det innebär att du inte kan åka tillbaka?
– Nej, det kan jag inte. Det känns konstigt. Jag hör inte hemma i Iran och jag hör inte hemma i Sverige. Jag vet inte var jag hör hemma. Dessutom blir det allt krångligare att skriva om Iran när jag inte längre bor där, jag vet inte längre vad folk brottas med för problem. 
Är det svårare att vara kvinnlig än manlig författare i Iran?
– Det är egentligen svårt för mig att säga, jag har ju inte publicerats i Iran så jag kan inte döma själv. Men det blir överlag allt svårare att vara författare, censuren blir allt starkare. 
– Fast det är svårt att vara kvinna överhuvudtaget i mitt hemland, regimen vill tvinga kvinnor att stanna hemma och även om kvinnor studerar mer så får männen jobben. Men iranska kvinnor är ofta väldigt, väldigt starka. Kvinnor står bakom nästan alla stora rörelser och protester. 
Ramesh Safavi, som nu har hunnit bli 47 år, vill stanna i sitt nya hemland och fortsätta skriva. Hon är friare som författare här, även om hon menar att det inte heller i Sverige är möjligt att vara helt fri. Till exempel är det svårt att kritisera religioner som till exempel islam här, säger hon. 

Och hon känner sig mindre fri som transperson i Sverige än i Iran. I Iran har så många genomgått operationer, just för att regimen har tryckt på, att det knappt är något man höjer på ögonbrynen åt längre. I Sverige är det mer sällsynt. Ramesh Safavi berättar att hon har blivit påhoppad, både verbalt och fysiskt, när hon har varit ute i Stockholm. Hon har också märkt att det alltid måste betonas att hon är transperson när hon jobbar med olika kulturprojekt i Sverige. 
– Jag ångrar att jag från början berättade i olika sammanhang att jag är transperson. Jag vill bara betraktas som kvinna och författare från Iran. Jag märker att de vill ha mig som transförfattare här, det kan göra mig besviken. 
Ramesh Safavi skriver fortfarande mest på persiska, men siktar på att skriva mer på engelska eller på svenska i framtiden för att nå en större publik. Trots att hon har skrivit sina böcker i Sverige och att de ges ut i Storbritannien har Ramesh Safavis böcker nått en hel del läsare i Iran. Hon upplever att många uppskattar dem. 
– De kopierar mina böcker, sprider dem och kommenterar dem på sociala medier, internet är en stor fiende till regimen i Iran.  
Ramesh Safavi uppfattar det inte som någon risk att de som läser hennes böcker skulle straffas på något vis. Många är kritiska mot regimen och Iran har 80 miljoner invånare. 
– Det är ju omöjligt att gripa alla. 
Men i tidningarna i Iran skriver de aldrig något om Ramesh Safavis böcker. Där existerar hon inte överhuvudtaget, konstaterar hon.  

Tror du att du kan förändra något med dina böcker?
– Jag tycker egentligen inte att författares, eller andra konstnärers, uppdrag är att förändra något politiskt. Men jag tänker så här: om jag kan få folk att tänka, reflektera, då kan jag vara väldigt nöjd, då har jag vunnit.