Morning glory

”Ut till Dödens fält förde de män och kvinnor i separata grupper, män för sig och kvinnor för sig, vid olika tillfällen, när de skulle avrättas. Och hon, den enda som överlevde, berättade att de alla blev våldtagna, en efter en, innan de blev skjutna.”
Anna Mattsson är författare och översättare. Här skildrar hon hur Kambodjas historia kastar sina långa skuggor in i samtiden.  
 
18 april 2017 Text: Anna Mattsson
”Hon överlevde”, säger Rith och ställer försiktigt ner kaffekoppen på fatet. ”Hon överlevde för att han lät henne gå. Och hon gömde sig, där intill Dödens fält, vid en damm där det växte morning glory. Och sedan, ett par dagar senare, tog hon sig förbi dammen och bort till ett annat läger, där de inte kände igen henne och inte visste varifrån hon kom. De tog emot henne där, hon hade överlevt, det var strax innan vietnamesiska invasionen.”
 
Rith riktar blicken ut genom glasdörrarna på kaféet medan han berättar. Där utanför står stadsjeeparna på rad, och ibland dem syns en och annan Toyota Camry. Bakom bilarna som står parkerade brusar trafiken förbi längs Boulevard Sihanouk. 
 
”Hon överlevde? Och hon kunde berätta vad som hänt henne?” Jag lägger ner mina bestick intill tallriken och tittar på mina anteckningar i stället för rakt på Rith. 
 
”Ja. Jag ska berätta allt för dig som hon berättat för mig, utom hennes namn.”
 
Han sänker rösten, ser sig oroligt omkring. 
 
”Det är sant, det du frågade om. Du ville veta om det förekom våldtäkter, sexuellt våld, under Röda khmererna. Det är klart att det gjorde, så arbetar väl alla förtryckarregimer, mer eller mindre, så är det väl i alla krig. Men…”
 
”Men…?”
 
”Det finns väldigt lite dokumenterat. Men en kvinna har pratat med mig, hon har avlagt vittnesbörd. Ut till Dödens fält förde de män och kvinnor i separata grupper, män för sig och kvinnor för sig, vid olika tillfällen, när de skulle avrättas. Och hon, den enda som överlevde, berättade att de alla blev våldtagna, en efter en, innan de blev skjutna, i den grupp på tjugofem kvinnor som hon ingick i. Lägerkommendanten som våldtagit henne lät henne gå. Han hade sett henne rakt in i ögonen och hans blick hade varit öppen och medlidsam, hans blick hade talat om för henne att han tyckte synd om henne, att han ville benåda henne, och han viskade åt henne att hon skulle smita, krypa iväg i det höga gräset, in bland buskarna, på alla fyra, och hon gjorde det, utan att någon av de andra märkte det, hon gömde sig en bit bort, bortanför Dödens fält, i den där dammen där det växte morning glory som hon åt av för att överleva, innan hon kunde vandra vidare och kom till det läger där man tog emot henne.” 
 
Jag antecknar allt som Rith berättar för mig, vartenda ord. När jag äntligen lägger ner pennan är det som om sidorna i blocket blivit buckliga av fukt, och som om bläcket håller på att smetas ut. Orden står där, bokstäverna som små vilsna kroppar, blå slingor på det ljusa papperet, som ådror som skymtar under hud. 
 
”Därför drog hon den slutsatsen att det var så det brukade gå till. Att de förde bort män för sig och kvinnor för sig till avrättningsplatsen. För att kvinnorna skulle våldtas innan de dödades. Att det var kutym att göra så, att det liksom var ett nöje och ett privilegium för de män som var högre upp i hierarkin och som sysslade med att avrätta, det var ju en skitig syssla, och när kvinnorna ändå skulle skjutas… Fast det är ingenting man pratar om. Ingenting som någon skulle erkänna. Och kvinnorna… de sköts ju, förutom hon som överlevde och kunde berätta.” 
 
Riths ord hugger tag djupt inom mig och stannar kvar där, liksom mellan diafragma och kön, de bildar som en kramp där, någonting som liknar illamående men som inte vill komma upp till strupen och förlösas. 
 
Jag bär med mig alla ord i blocket, alla berättelser, inte bara Riths utan orden från alla dem jag pratat med. Jag tackar honom. 
 
”Ursäkta att jag viskar så”, säger han. ”Men det viskas så mycket här i Kambodja. Om allt möjligt, ett och annat. Det är bäst att inte tala för högt. Tänk på det, du också. Tro inte att du går säker bara för att du är barang. Du vet aldrig vem som lyssnar, vem som tar anstöt av det du säger.” 
 
Rith reser sig och ger mig en hastig kram. Så tar han sin axelremsväska, går ut, är borta. 
 
 
*
 
 
Berättelserna jag bär: om det som varit, om det som händer nu, omkring oss. Jag knyter handen om pennan: kvinnans ord ur Riths mun ska vara de ord som ger befrielse. Men då måste jag först bära dem ut ur landet. 
 
Si Nath sitter mitt emot mig i den stora runda rottingfåtöljen på min altan. 
 
”De har planer på att bygga skyskrapor, fyrtiotvå våningar, Gold Tower 42 kommer de att heta, de ska ligga där borta vid Lucky Market, i korsningen Sihanouk – Monyvong. Vilket idiotprojekt, och vem ska bo där för övrigt, hade de tänkt, och var ska de parkera, det finns inte plats till allt det där…”
 
Och jag svarar vad jag hört en annan vän säga: 
 
Drug money laundry, drug money laundry, det är ingen som bygger för att någon ska ha någonstans att bo, folk har ju någonstans att bo, i Dey Krahorm har människor bott sedan vietnamesiska invasionen, och nu vill regeringen tvångsförflytta dem, fast de har lagfarter som är giltiga…”
 
”De fick marken 1979 av kulturministeriet, för att konstnärer och musiker skulle ha någonstans att bo, bara de byggde husen själva, av sånt de kom över och hittade, då fick de marken, tänk dig det, mark här i Phnom Penh var väl inte värd någonting alls, efter allt som ägt rum…” 
 
Si Nath tar mera iste ur den jadegröna kannan. Jag drar handen genom bladverket på bougainvillean som väller in över altanräcket. En mörkröd trollslända landar på min handrygg och blir kvar några ögonblick. På andra sidan gränden, bortanför ytterligare urskogslika fång av bougainvillea med blommor i vitt, skärt, lila och orange, sticker pagoden upp sin gyllne spira. Det drar ihop sig till kvällsmeditation där inne. Klanger hörs, först långsamt, sedan allt tätare och snabbare. Doftstråk av rökelse stryker förbi därifrån och in över altanen. Munkarna mässar. Ur deras nasala kväden kan jag bara urskilja namnet på pagoden, Wat Svay Pope. 
 
”Kommer du på filmpremiären på onsdag?” frågar Si Nath. ”Det är klockan ett, mitt på dagen, nere vid Psar Damkor, i det där runda blå kulturcentret, kulturministern kommer att vara där, och jag vill så gärna att du klipper bandet.” 
 
”Att jag klipper bandet?”
 
”Ja, det är en stor ära, fatta det. Det är min nya film. ’Och floden flyter vidare’. Den handlar om trafficking, varnar unga tjejer på landsbygden. Det är några NGO:er som kommer att använda den.” 
 
”Ja. Jag kommer gärna, det är klart.”
 
”En sak, bara. Det där fotot längst bak i boken som snart ska gå i tryck. De där dikterna vi har översatt. Vi måste ta bort det där fotot.”
 
”Vilket foto?”
 
”Det där när jag ligger i din hängmatta och låtsas sova. Det var flera på ministeriet som reagerade när jag visade det för dem. ’Det ser ut som om hon är död’, sa de.” 
 
”Det kan vi inte ta bort, Si Nath. Jag har lämnat ifrån mig sista korr. Du hade godkänt det. Den går i tryck på måndag. Jag kommer så klart att vara där och övervaka hela processen.” 
 
”Fotot måste bort. Det kan väcka anstöt. Om du inte tar bort det från manuset får vi väl klippa bort det sedan. Bok för bok.” 
 
 
*
 
 
Böckerna ligger i sina paket av brunt omslagspapper på den utsirade soffan av mörkbrunt ädelträ. Si Nath öppnar det första paketet medan jag står och ser på. Hon bläddrar fram till sista sidan, där fotot på henne i hängmattan finns. 
 
”Men jag sa ju… Jag bad dig ju…” 
 
”Jag vet. Men jag ville inte.”
 
”Du ville inte. Ge mig saxen.”
 
Jag klippte bandet vid filmpremiären. Medan maktens herrar filmade mig gjorde jag det, inför kulturministerns blickar, för att det var Si Naths film, för att den handlade om trafficking, för att det var viktigt, för att… Nu ber Si Nath mig om en sax. 
 
”Si Nath. Där man bränner böcker kommer man en dag att bränna människor.” 
 
Hon går ut i köket med en sammanbiten min, blicken riktad mot golvet, beslutsamma steg. Hon kommer tillbaka med saxen, tryckt mot magen, högerhanden greppar hårt om skänklarna. 
 
Så sitter hon med korslagda ben på altanens golvplattor med det franskkoloniala stjärnmönstret, klipper ut sista sidan i bok efter bok. 
 
 
*
 
 
På bokreleasen på Franska kulturcentret ligger böckerna i travar på disken där buffén också ska serveras. Jag har inte talat om för någon hur stympad boken blivit. Förr eller senare kommer det att märkas. Gång på gång har jag sagt till Si Nath: ”Det är vår bok och inte deras, detta är inte regeringens bok, den är vår, och om vi inte gör som vi vill och säger som det är, kommer det aldrig att ske någon förändring.” 
 
Si Nath har svarat: ”Jag bar min mormor över floden i Kompong Cham, jag bar henne till gräshuset i lägret där vi skulle få bo och arbeta, hon var så lätt att jag kunde bära henne på utsträckta armar, hon dog kort därefter, av undernäring. Min äldste bror fick ett nackskott när han försökte fly i Kompong Chhnang.” 
 
Rith är också på festen. I vimlet skålar vi med varandra, under den månklara himlen. Halvmånen på den här breddgraden ser ut som en leende vit mun, mitt i det svarta. 
 
Jag visar Rith kanten efter den bortklippta sidan. Han ser på mig, först utan ett ord, som i samförstånd. Så säger han:
 
”Hon överlevde, för att hon gömde sig i dammen, för att där fanns morning glory att äta. Hon överlevde, för att hon inte sa varifrån hon kom eller vad som hänt henne när hon kom fram till det nya lägret.” 
 
Hon överlevde. 
 
Här finns mat att äta, välkomstdrinkar, nudlar, ris och dumplings, morning glory.
 
Hon överlevde. Men du ska inte tro att du går säker bara för att du är barang. 
 
Där man bränner böcker… Kanten efter den bortklippta sidan talar sitt tydliga språk. 
 
Hon överlevde, hon höll tyst om vad som hänt, men du… Du ska inte tro… Ett förfluget ord, en trafikolycka, de vet var du bor, de håller ögonen på dig, en dag kan du kallas in till förhör… 
 
Natten är svart, också i centrala Phnom Penh. Elkablarna hänger i hamsor mellan stolparna. Månen ler sitt vita tysta leende. Jag kör hem på motorcykeln genom grusgatorna, Si Nath klamrar sig fast på bönpallen, bara gatubarn och råttor är ute så här dags, och cykloförarna som sover hopkurade i sina fordon, här finns inga dammar utöver de vattenfyllda hålen i vägbanan, här växer ingen morning glory.