Ny medialag hotar yttrandefriheten i Sydafrika

Shaun de Waal, ledande film- och litteraturkritiker på Mail & Guardian i Johannesburg, rapporterar från Sydafrika. Sjutton år efter slutet av apartheid och femton år efter godkännandet av världens mest progressiva konstitution i 1996 står Sydafrikas politiska öde och väger. ANC har försökt genomdriva hårda media- och sekretesslagar, konstitutionsdomstolen riskerar att bli regeringens knähund och kontroverserna kring ungdomsledaren Julius Malema har stärkt populismen på bekostnad av en principstyrd politisk debatt. I hjärtat av dessa skeenden, visar de Waal, återfinner vi den oundgängliga, sårbara men alltjämt motståndskraftiga yttrandefriheten.

23 september 2011 Shaun de Waal

Det känns som om Sydafrika står vid ett vägskäl eller simmar i en flod vars strömmar försöker dra landet åt flera olika håll. Tidningen Mail & Guardian som jag jobbar för arrangerade förra helgen (2–3 september 2011, red. anm.) en litteraturfestival med temat ”The Johannesburg moment”. Temat syftar på staden där tidningen ligger – landets största stad och dess ekonomiska drivkraft – som snart ska fylla 125 år.

Apropå temat talade en del festivalbesökare om de våldsamma protester som ägt rumt utanför det styrande partiet ANC:s (African National Congress) huvudkontor två dagar innan litteraturfestivalen inleddes. Det var partiets ungdomsförbund ANCYL som protesterade mot sitt eget moderparti. Det berodde på att ANCYLS:s ordförande Julius Malema hade blivit kallad till ANC:s disciplinnämnd med anledning av vissa uttalanden och handlingar som ansågs strida mot partiets policy och etiska grundsyn.

Det är första gången i Sydafrika sedan ANC kom till makten efter landets första helt demokratiska val 1994 som en gruppering av det styrande partiet öppet och högljutt protesterar mot partiets ledning. ANCYL-medlemmar och andra ungdomar kastade sten, plundrade butiker och drabbade samman med poliser utanför Luthuli House, huvudkontoret som uppkallats efter den store och högaktade ANC-ledaren Albert Luthuli.

Paralleller har dragits till den så kallade arabiska våren, då unga människor protesterade mot den äldre generationens massiva och förtryckande styre och det maktmissbruk som styret gett upphov till. I Sydafrika hävdar ANCYL att de står på de fattiga och marginaliserades sida (och på landets ungdomars sida, varav minst hälften är arbetslösa). Samtidigt hävdar de att de äldre i moderpartiet skyddar och drar nytta av den svågerpolitik som ser till att de fattiga förblir fattiga. Det går förstås alltid att diskutera politikernas motiv, men protesterna belyser sprickan i ett samhälle som fortfarande är mycket ojämlikt. Trots att ojämlikhet baserad på ras försvann när apartheid avskaffades så kvarstår den ekonomiska ojämlikheten och har på vissa sätt förvärrats.

Andra betydelsefulla händelser ägde samtidigt rum på andra håll i den sjuttonåriga demokratin Sydafrika – utan att skänka någon tröst. Under förra veckan lade ANC sista handen vid det nya förslaget Protection of Information Bill (Skydd av informationslagen) i parlamentet i Kapstaden. Det innebär att ANC är redo att lägga fram lagförslaget till parlamentet för omröstning. Alla är säkra på att lagförslaget kommer att röstas igenom eftersom ANC har majoritet i parlamentet. ANC och oppositionspartierna som sitter i det relevanta utskottet i parlamentet har under flera månader förhandlat om lagförslaget som kallas för ”hemligstämplingslagen”. ANC har skrivit om flera klausuler men vägrar tumma på den mest kontroversiella delen av lagförslaget, nämligen att publicering av information som anses vara ”klassificerad” av staten inte ska särbehandlas även om informationen publiceras i allmänhetens intresse.

Detta innebär huvudsakligen att grävande journalister som granskar politikers ekonomiska affärer kan bestraffas. Så kallade whistleblowers, sådana som avslöjar oegentligheter i regeringsaffärer och statliga anbud, kommer att känna sig tvingade att hålla inne med information. Redaktörer på tidningar och annan media som publicerar sådan ”klassificerad” information kommer att riskera att straffas med bland annat fängelsestraff. I Sydafrika är detta ett aktuellt ämne eftersom mycket information har läckt ut som rör partipolitikers och statsanställdas korrupta affärer. Korruptionen anses vara djupt rotad i landets regering och är ett allvarligt hot mot Sydafrikas ekonomiska och sociala utveckling. Det är framför allt inom statliga anbud som korruptionen frodas, eftersom det ofta handlar om enorma summor pengar som spenderas på infrastruktur och andra statliga projekt. Den nya lagen kan tvinga många statliga tjänstemän att hemlighålla information och det är därför inte överraskande att vissa kallar lagförslaget för en frisedel för korruption.

Somliga har med rätta påpekat att en sådan restriktiv lag har större likheter med apartheidregimen än med den befrielserörelse som ANC ursprungligen var en del av eller med den liberala, demokratiska konstitution som sedan 1996 värnar om sydafrikaners rättigheter. Bland dessa rättigheter finns rättigheten till information och många anser att det nya lagförslaget står i strid med lagen Access to Information Act. Denna lag utfärdades 2000, ett år efter att Thabo Mbeki tagit över rollen som landets president efter Nelson Mandela.

Den så kallade hemligstämplingslagen är definitivt ett reaktionärt drag av den styrande eliten och kommer troligtvis att bestridas i konstitutionsdomstolen. Det för oss in på en annan viktig händelse som ägde rum samtidigt som frågor om litteratur, samhälle och politik debatterades på omtyckta Market Theatre i Johannesburg. Tusentals kilometer därifrån, i Kapstaden, intervjuades domaren Mogoeng Mogoeng av Sydafrikas Judicial Service Commission (JSC), ett statligt organ som ansvarar för att utse landets domare. Mogoeng var president Jacob Zumas enda kandidat till posten som landets chefsdomare, Sydafrikas högsta juridiska befattning.

I rollen som chefsdomare kommer Mogoeng inte bara att sitta i toppen för den dömande makten, utan även sitta med i konstitutionsdomstolen och döma mål som rör mänskliga rättigheter i vårt nya, demokratiska Sydafrika. Han och hans kolleger kommer till och med att döma viktiga mål som rör den extremt kontroversiella ”hemligstämplingslagen”. Chefsdomaren kommer även att vara med och utse nya domare, en uppgift som väntar honom i den närmaste framtiden då flera nya domare behöver utses.

Nomineringen av Mogoeng ledde snabbt till kritik och häftiga debatter. JSC har mottagit flera protestskrivelser från olika samhällsorganisationer som anser att han är en opassande kandidat till posten. Hans åsikter anses vara konservativa inom både politiska och samhälleliga frågor (kanske rentav i strid med landets konstitution när det rör frågor som blanda annat sexuell läggning) och han anses sakna tillräckliga kunskaper. Många diskussioner har rört Mogoengs inställning till bland annat våldtäkt och homosexualitet samt faktumet att han är pastor i en evangelisk sekt. Han är numera känd för att ha sagt att han är övertygad om att det var Guds vilja att han skulle bli chefsdomare, något som stod att läsa på helgens löpsedlar. I söndags (4 september, red. anm.) utnämndes han till chefsdomare av JSC.

Den verkligt viktiga frågan rör emellertid vad presidenten förväntar sig av den nye chefsdomaren. Presidenten nominerade endast en kandidat till posten – en relativt obeprövad och okänd domare – och förbisåg därmed den ställföreträdande chefsdomaren, politiskt obundne Dikgang Moseneke. Försöker presidenten och den verkställande myndigheten se till att landets dömande makt leds av en relativt foglig chefsdomare?

Det får tiden utvisa. Under utfrågningen av ANCYL:s ordförande Julius Malema i Johannesburg verkade det som om Jacob Zuma ville markera sin makt inom ANC. Man ska ha i åtanke att valet av partiledare kommer att äga rum nästa år. Dessutom kommer ANC att fira sitt hundraårsjubileum 2012. Detta innebär att mycket uppmärksamhet kommer att riktas mot den nationella konferensen som kommer att hållas i staden Manuang (förr känd som Bloemfontein) där ANC en gång grundades, men då med namnet Native National Congress. Det är här som Jacob Zuma kommer att vinna eller förlora den första valomgången i sitt försök att bli omvald som ledare för ANC och därmed även för landet. Det är uppenbart att han har insett att den bräckliga allians som bidrog till att han kom till makten 2007 är på väg att falla samman och han kan därför förvänta sig tuff konkurrens om platsen som landets ledare.

Det verkar också som om den styrande eliten har bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna mot landets besvärande media som avslöjat pinsamma detaljer när de granskat politikernas skumraskaffärer, kärlekshistorier och måttlösa slösaktighet med pengar på överdådiga livsstilar. Den sydafrikanska staten smittades av korruptionsanklagelser i samband med den stora vapenaffären 1999 – en cancersvulst i vår politik som landet fortfarande inte har lyckats klara upp. Jacob Zuma har själv omgärdats av ihärdiga rykten om korruption och han har vidtagit omfattande åtgärder för att undvika att anklagelserna ska hamna inför rätten. Han har även blivit anklagad för våldtäkt (vilket han frikändes från) och blivit uthängd i pressen när det blev känt att han var far till ett barn med en kvinna som var hälften så gammal som han. (Han har redan fyra fruar, minst en fästmö och ungefär tjugo barn – varav några numera är en del av en extremt rik överklass.)

Under de senaste sjutton åren har Sydafrika genomlevt skandaler som rört allt från statens oljepengar och partifinansiering till politikers resekostnader som uppgått till miljontals rand. Idag pågår flera utredningar som gäller korruption och frågorna undersöks, dementeras, debatteras och mals genom alla de juridiska kvarnar som står till buds. Statens ombudsman har tillkännagett att miljontals rand har felaktigt spenderats på byggen av polisstationer och flera politiker, företag och finansiärer ska nu utredas. I tidningarna kan man läsa om hur politikerna har använt tiotals miljoner rand av skattebetalarnas pengar för att bygga sina egna hem – samtidigt som landet står inför en arbetslöshet på nära 40 % och landets sjukvård, utbildning och andra samhällstjänster håller på att kollapsa.

Det verkar som om Sydafrikas politiska elit känner sig mycket besvärad av sådana anklagelser och kanske fruktar de en eventuell motreaktion när det blir dags för val igen. Utöver det omtvistade lagförslaget Protection of Information Bill har ANC även uttryckt önskan om att skapa en särskild domstol för media. Denna domstol ska vara självständig och agera på statens uppdrag för att straffa de mediekanaler vars avslöjanden bedöms vara oetiska. Protesterna kring detta förslag har nyligen tystnat, kanske på grund av att fokus just nu ligger på ”hemligstämplingslagen”, chefsdomaren och partiets interna maktkamper. Protesterna kan emellertid komma att höras på nytt eftersom det verkar som om ANC, eller åtminstone partiledningen, känner sig hotade av Sydafrikas mediekanaler och verkar vara fast beslutna om att begränsa deras frihet.