Odödlighet

Yasaman R. Choube är född i Iran och lever nu i exil. För Dissidentbloggen har hon skrivit en gripande novell om kärlek, förtryck och förlust. 

18 december 2017 Text: Yasaman R. Choube Översättning från farsi: Robab Moheb
 
Yasaman R. Choube är född i Iran och lever nu i exil. Hennes första roman Vit Viol diskuterar människohandel, homosexualitet och transsexualitet, ämnen som generellt är förbjudna när det kommer till att publicera texter i Iran.  I R. Choubes texter fokuserar hon främst på frågor som rör kvinnor, utsatta sociala grupper samt hbtq-samhället. 
 
 
 
Det har blivit mörkt.
Jag stirrar på den vita väggen mittemot. 
Denna lägenhet med ett rum och kök verkar vara för stor.
Jag sitter på sängen och lägger all min koncentration, utan att tänka, på en gungande båt, som ska lugna ner mig som om den vore en vagga. Men mina tankars susande lämnar inte mig ifred. 
Nej, det går inte!
Det är därför jag är här. 
För att fläta ihop mitt svammel, så att jag inte ska tänka på de där tankarna.
Inte tänka överhuvudtaget.
 
 
När folk läser en biografi vet de att berättaren är den som har klarat sig genom livets färd genom antingen förslagenhet eller tur. Somliga som är ännu mer lyckligt lottade kunde otroligt nog klara sig ur händelsernas labyrint genom en kombination av dessa två. Men jag tillhör ingen av dem, ty min färd har ännu inte nått sitt slut. 
 
Det är en lång väg kvar tills jag förvandlas till en satkärring med en cigarrett mellan läpparna och med en air av någon som upplevt livets bergochdalbana, och börjar berätta om mitt eländiga liv i ett enda andetag. Och sedan kommer någon dyka upp för att skriva ner det. 
 
Jag är trött.
Jag reser mig och klär på mig. Jag tar mitt cigarrettfodral med khatammotiv och går. Jag har inte ens hunnit lära mig adressen till huset. 
 
 
Nåväl.
 
Vad skulle jag göra om jag blir påkörd av en kanariegul bil på gatan, blir körd till sjukhuset där en mycket vacker sjuksköterska vid min säng kanske frågar mig om min adress? Jag har ens lärt mig mitt nya telefonnummer. Men om jag har tur så kanske sjuksköterskan, med en koketterande min, smygande stoppar sitt nummer innanför gipset på min arm!
 
Uppenbarligen är detta är ytterst omöjligt; för det första kan jag inte sjuksköterskans språk. Inte heller förstår hon mitt mumlande. Säkert blir de tvungna att ropa efter någon tolk. Jag skulle skämmas att med min gipsade arm och mörbultade kropp, be om hjälp av tolken för att lämna ut mitt telefonnummer.
 
Dessutom måste man tänka på framtiden, det som kommer efteråt. Tolken är ju trots allt inte så sysslolös så att hen kan närvara vid alla våra alla romantiska möten. 
 
Jag har tänt den andra cigaretten när jag kommer fram till en stor park. Det är oklart hur mycket klockan är men närvaron av en livlig folkmassa upptagen med att äta kvällsmat gör att jag anar att det inte är så sent.
 
Det känns som om jag lever i en bubbla. Likt den man upplever när man inte kan ett språk.
Jag önskar jag vore i Iran och blev påkörd av en bil eller liknande. Där skulle jag inte behöva en tolk.
 
Jag skulle själv säga till ambulansföraren att köra mig till Porsina-sjukhuset och kalla på sjuksköterskan Shiri. 
 
Då skulle Mitra komma. 
 
Till en början skulle hon bli mycket rädd och möjligtvis även gråta. Hon hade lätt för att brista i gråt. Detta upptäckte jag efter första gången vi hade sex med varandra. Alltså, vem brister i gråt efter sex och orgasm och allt därtill, om inte den som har alldeles för lätt att gråta?
 
Hennes syster hade, likt henne, också lätt för att gråta. Hon hade kommit för att få tillbaka Mitras dagbok då hon tyvärr råkade se tavlan jag hade målat. 
 
Nej! Den här tavlan målade jag för oss. På den målarduken hade världen fått en helt annan betydelse. Ett ögonblick av inskriven evig glädje som inte slutfördes.
  
När hon såg tavlan blev hon först chockad. Jag tänkte att jag kommer att få rejält med stryk igen. Jag hade ingenting emot att åter bli sönderslagen. Men tvärtemot vad jag hade väntat mig så satte hon sig ner på ateljéns golv, nedbruten.
 
Gud vad jag avskyr systrar. I vissa avseenden är de väldigt lika varandra.
Det hade räckt om jag hade blundat för att hon gråtandes i den fuktiga källaren, skulle förvandlas till Mitra.
 
Alla i den familjen brister tydligen lätt ut i gråt. Mitra berättade hur hennes mor – efter att hon hade fått se alla våra kärleksbrev med så många förbaskade foton –  hade suttit på mattan och slagit sig i huvudet och gråtit!
 
Jag försöker att inte alls tänka på Mitras mor, sittandes på mattan! Överlag försöker jag att inte tänka på hennes mor överhuvudtaget.
 
Vart var jag? Ja, just det. 
 
Hennes syster tog tavlan under armen och gick. Utan att få mitt godkännande eller samtycke. Jag vet faktiskt inte vad hon skulle ha tavlan till. Med tanke på hennes make, kunde hon inte hänga upp den någonstans. Kanske tog hon den med sig för att förstöra den så att hon skulle vara säker på att bevara Mitras minne såsom de ville ha det. En lydig flitig student, med mörka ögon och ögonbryn och kort till längden som dock hatade högklackade skor.
 
Hoppas att hon inte har satt eld på den. Varför har jag inte tänk på den möjligheten tidigare? 
 
Jag blev nervös. Cigaretten gled plötsligt ur mina fingrar och hamnade rakt ned i den flod som rann under träbron.
  
Jag hoppar till och börjar tänka på de där tankarna igen.
Det var som om cigaretten också berättade för mig att mina tankar är likt den här floden.
Fan ta den. Den stannar inte upp.
 
Jag ser mig omkring och försöker tänka på något annat. Jag ser en hund som springer i buskarna efter någonting.
 
Jag gillar inte hundar, i motsats till Mitra som älskade dem. Hennes stora dröm var att en dag skaffa sig en golden retriever. 
 
Jag hade velat att min första present till henne för att fira vårt gemensamma hem skulle ha varit en golden retriever hundvalp.
 
Jag tänkte ringa och kolla om någon kunde ta reda på var tavlan är?
Jag blir mer orolig för varje sekund, varför hindrade jag inte hennes syster när hon tog tavlan? 
 
Om jag sagt ifrån så hade hon säkerligen låtit bli.
 
Hon låtsas inte om det men det var hon som hjälpte Mitra den kvällen, att fly genom fönstret, ta bilnyckeln och ge sig iväg. 
 
Jag tänder den tredje cigaretten. Jag drar min hand varsam över det hala cigarrettfodralet gjort i khatam. 
 
När blev jag en sådan kedjerökare?
 
Det var den fjärde årsdagen av vårt förhållande när hennes mor fick se våra bilder från resan till Isfahan och blev rasande.
 
Fan också! Ändra på dina tankar!
Nej! Nej! Låt mig återkalla det här minnet. Bara det här… 
 
De kom till oss mitt i natten, hon och hennes svärson. I gatans mörker gatan misstog hon mig för min bror och avslöjade min onda natur med stor iver. Hon höll sin chador mellan tänderna och svor oavbrutet. När hon hämtade andan stannade hon upp en kort stund. Då skiftade hennes ansikte mellan mörka, röda och svart färger. Jag vet inte vad om det berodde på ilska eller nitälskan. Kanske både och.
 
Hennes svärson var däremot tyst och tittade inte ens på mig. Han rörde då och då vid sin kaftan och turban. 
 
 
När min bror kom fram till dörren för att få reda på vad som försiggick upptäckte de plötsligt att de fått tag i fel person. Alla de svordomar som de hade uttalat bakom ryggen på mig hade egentligen sagts rakt i mitt ansikte. 
 
Svärsonen höjde rösten och ville prata med min far. 
Jag höll tyst för jag var rädd att allt jag sa skulle vara till Mitras nackdel.
 
Under den här natten upplevde jag många saker för första gången i livet. 
 
Jag tänker på vad jag kunde ha gjort så att situationen inte skulle bli som den blev? 
 
Kanske skulle jag ha kastat mig vid hennes mammas fot och bett om ursäkt, och svurit på att allt var en barnslig lek?
 
Nej, Mitra skulle aldrig ha förlåtit mig.
Hon var lika högmodig som hon hade lätt för att gråta.
 
Vädret har blivit kallare och sakta börjar folk plocka ihop sina saker för att bege sig.
Jag räknar mina cigaretter, det finns tio stycken kvar. 
Jag måste köpa ännu ett paket innan affärerna stänger. 
 
Jag vet att jag inte ska låta mina tankar skena iväg, men det verkar som att jag är tvungen. 
Som om man har bundit fast mitt hjärta på en spikförsedd stol där det utdelas örfilar till höger och vänster.
 
Din förbaskade! Glöm inte bort vad du tänkte på och hur det utvecklade sig. 
 
Vi träffades inte på några veckor efter det att hennes mor hälsat på hos oss och jag fått rejält med stryk. 
 
Det var tur att hon fortfarande arbetade och kunde ringa till mig från arbetet. De vågade inte låsa in henne ty de var rädda för vad folk skulle säga och kanske att sanningen skulle uppdagas. 
 
Men de hade börjat pressa henne att gifta sig.
 
När hon arbetade kvällsskift några gånger i veckan, kunde jag bli sjuk för att besöka akuten, i hopp om att träffa mina drömmars gråtande sjuksköterska.
 
Då brukade jag berätta för henne om tavlan jag höll på att måla. Hon insisterade att vi skulle rulla ihop den när den var färdig och ta den med oss. Vi tänkte på allt och vägen till frihet var bara så lång som en och en halv timmes flygresa. 
 
Gud vad nära vi var, min Mitra. Vad nära vi var.
 
Jag är här nu, mitt i staden ingenstans. 
Frusen och tyst har jag stått mitt bland ett folk jag inte känner, i ett område där jag inte vet vad som döljer sig bakom mörkret. Inte som trakten där min Mitra är. 
 
Här sträcker sig den främmande världen endast så långt som mina försvagade ögon förmår att se. Och jag tänker, var någonstans på färden var det som jag tog fel väg? 
Vilket steg skulle jag ha tagit och som jag inte tog?
 
Just den där kvällen när jag höll på att beställa flygbiljetter ringde hennes syster. 
Hon bara grät. Hon behövde inte säga något. 
Jag visste att jag hade förlorat henne för evigt.
 
Åh, vad nära vi var Mitra, vad nära vi var. 
 
Jag måste vara mycket hårdhudad då jag fortfarande lever utan dig. 
 
Eller hur?
Hur kan mitt hjärta fortsätta slå? 
Hur är det möjligt att jag inte blivit galen?
Vad ville jag ha, mer än din varma famn.
 
Jag trodde alltid att vi skulle dö lugnt och vackert tillsammans, hand i hand, gamla och skrynkliga. 
 
Jag hade föreställt mig alla möjliga sätt att dö förutom att dö helt ensamt, långt ner i en dalsänka. 
 
Hoppas att hon inte kände så mycket när hon dog. Att hon endast uppfattade ljuset från lastbilen och sitt eget skrik. Tanken på att hon ihopkrupen med brutna revben inne i bilen, långt ifrån mig och helt ensam har träffat på dödens ängel gör att jag är tvungen att stoppa handen innanför bröstkorgen och dra ut mitt hjärta för att inte känna något mer. 
 
Ingen visste varför hon befann sig på väg till Teheran den kvällen. De hade ingen aning om att hon var på väg till mig. 
 
De hade sagt att det var hennes fars födelsedag, men i själva verket hade de ordnat en bröllopsceremoni utan hennes vetskap. Det var hennes syster som berättade sanningen. Hon hjälpte henne att fly.
 
Jag undrar varför du inte tog mobilen med dig? 
Du hade ju kunnat ringa mig då du satt in i bilen. 
Då kunde jag berättat för dig att du skulle övernatta hos en vän till oss.
Jag skulle ha sagt åt dig att inte köra nattetid när du mår så dåligt.
 
Min älskade, jag skulle ha berättat för dig att jag ska köpa biljetterna och att vi i morgon kväll är fria. 
 
Att se ditt namn på mobilskärmen ger mig mardrömmar och din systers gråt lämnar inte mig i fred, Mitra. 
 
Jag är trött.
 
Jag kastar mitt tomma cigarrettfodral i khatam i dammen och beger mig hem.
 
Jag har inte öppnat min väska än. Jag tar mina dokument och ringer efter en taxi. 
Jag måste åka dit och få tillbaka tavlan, och för en sista gång kyssa hennes gravsten. 
 
Kanske hjärtat lugnar ner sig, en aning.