Ola Larsmo: Vi måste veta mer om dem som vet allt om oss

23 oktober 2013 Text: Ola Larsmo Illustration: Saadia Hussain

Två stora oroshärdar har dominerat nyhetsrapporteringen under det senaste året – den tilltagande humanitära katastrofen i spåren på inbördeskriget i Syrien. Och insikten om hur ”kriget mot terrorismen” gett säkerhetstjänster i väst carte blanche att övervaka i princip all digital kommunikation – och därmed oss alla.

Den syriska tragedin kan vi inbilla oss att vi känner igen. Den påminner om liknande konflikter under de senaste decennierna där civilbefolkningar med skrämmande regelbundenhet gjorts till slaktoffer. Det rör sig nu om en världens hårdaste dikaturer som först mötte ett tilltagande och fredligt motstånd – och vars våldsamma svar på vidsträckta folkliga protester lett till utdragen terror mot hela civilsamhället. Jag tror alla som försökt följa med i utvecklingen framför allt känner vanmakt på gränsen till desperation.

Den digitala övervakning som vi känner under olika namn – Echelon, PRISM, den svenska FRA-lagen – är däremot både välbekant och skrämmande ny. Ända sedan andra världskriget har vi, vare sig vi vetat om det eller ej, levt i ett slags underrättelseekonomi – där uppsnappad information varit politisk valuta i informationsutbytet och spionaget länder och maktblock emellan. Det är inte nytt. Men den kapacitet för informationslagring och sökning som allt kraftfullare digitala redskap fört med sig är på sätt och vis en ny situation. Som Larry Siems skriver i sin artikel här intill blir en sådan teknik närmast till en ”maktens tidsmaskin”: är du plötsligt oppositionell mot något kan du kartläggas i efterhand, och likaså vilka du talat med och skrivit till långt innan du visste att du skulle bli ett ”säkerhetshot” mot någon makthavare. Alla är misstänkta – och om alla är det, är då någon verkligen hotad eller utsatt?

Just den sortens teknikanvändning är kanske inte hotet i sig – så mycket som den uppluckring av lagstiftning, juridisk integritet och rättssamhällets principer som följer i dess spår. Det har blivit viktigare än någonsin tidigare att vakta väktarna – vi måste helt enkelt veta mer om dem som vet alltmer om oss. Därför är Edward Snowdens ”visslande” en av de viktigaste demokratiska insatserna på senare år.

Den vanmakt jag beskrev ovan, när det gäller krigets Syrien, kommer sig också av att vi vet mer och mer om vad som händer. För andra gången i modern tid har dödsgasen sarin använts mot civila. Vi har sett det, vi vet det, och det så kallade världssamfundet har varit oförmöget att ingripa. Paradoxalt nog är det samma digitala informationsteknik som gör att vi kan vara nästan på plats och bevittna det som sker. Och som Jasim Mohamed skriver i sin introduktion till detta nummers block med nyskriven syrisk lyrik är det just den digitala offentligheten som ger röst till de människor som lever mitt i krigets Syrien – och som själva, i sina texter, kan vittna om krigets närmiljö och insida som nyhetsrapporteringen aldrig kan komma åt. Det har varit Dissidentbloggens syfte ändas sedan starten: att vara den plats där sådana röster kommer till tals. Vi är tacksamma för att ha fått vara språkrör för dessa författare. Och vi hoppas de hörs långt ut i världen.