Pippi i Kambodja

I Kambodja har Astrid Lindgrens Pippi blivit en välbehövlig feministisk förebild för kvinnor i alla åldrar. Förläggaren Huot Socheata ser fram mot de effekter hon kan visa sig ha på den uppväxande generationen kambodjanska flickor. 

18 april 2017 Text: Huot Socheata Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn
Under sin vistelse i Phnom Penh 2003–2006 passade den svenska översättaren och författaren Anna Mattsson på att introducera Astrid Lindgrens mästerverk om Pippi Långstrump. Boken publicerades på khmer av förlaget Sipar 2008. 
 
Första gången jag kom i kontakt med Pippi hade jag varit anställd i två års tid på Sipar. Jag var då chef för kommunikationsavdelningen. Boken hade inte tryckts ännu, men när jag väl börjat läsa manuset var det omöjligt att sluta. För så är det ju, får du en bok av Astrid Lindgren i handen kan du inte lägga den ifrån dig förrän du nått fram till sista sidan.
 
För det första fick Pippi mig att skratta. Mycket. Hon är precis den jag drömde om att vara när jag var barn: ekonomiskt oberoende med en hel kista full med guldpengar, hon kan rida och inte minst lyfta en häst, slåss mot dumma killar (det fanns några sådana i min klass), leka dagarna i ända utan att behöva gå i skolan och, viktigast av allt, göra precis vad hon ville. Jag antar att det är en dröm som de flesta barn har.  
Genom Pippi återupplevde jag min barndom, en barndom i början av 1980-talet då så gott som samtliga av de mer än tusen moderna romaner som publicerats mellan 1950 och 1975 hade förstörts under Röda Khmerernas regim (1975–1979). I grundskolan uppmuntrades vi inte till att läsa annat än texter som tragglade kommunistisk propaganda och förklarade hur usla de Röda Khmerernas ledare var. På gymnasiet under 1990-talet fick vi läsa böcker som Rosen i Pailin, Den vissna blomman och klassiska verk i form av folksagor, mytologi, poesi och chbab (sedelärande berättelser). Fantasi och yttrandefrihet fanns inte med på agendan.
 
Som tur var hade vi en del barnböcker hemma, som Pinocchio (översatt från ryska) och andra revolutionära böcker översatta från vietnamesiska som mina föräldrar köpte eller hyrde på marknaden i Battambang. Dessa samt en del andra svartvitt illustrerade kärleksromaner, så kallade prolomlok, var den enda kompletterande underhållning som bjöds på den tiden.
     
Pippi fick jag alltså vänta på tills jag blev vuxen. Vad var det i den berättelsen som fascinerade mig så? Jag tror det var Astrid Lindgrens dolda budskap bakom denna fräkniga tjej med röda hårflätor som stod rakt ut.   
     
Pippi Långstrump är helt enkelt den perfekta motsatsen till en perfekt kambodjansk flicka. Hon är en rebell. Pippi är rolig för att hon bryter mot alla konventionella föreställningar om hur flickor bör uppföra sig. Sedan hon anlände till Kambodja har hon hjälpt barn från alla samhällsgrupper att frigöra sig. Hon har räddat dem från vuxenlagar och från den hemska pluttifikationstabellen i skolan. Hon har också hjälpt dem att uttrycka sig själva och ibland göra sig lustiga på de vuxnas bekostnad. Så det är inte så konstigt att Pippi ofta retat gallfeber på konservativa vuxna inklusive föräldrar, lärare och bibliotekarier. Barn vet att Pippi gör fel när hon halsar saft direkt ur tillbringaren på kalaset. Inte desto mindre är hon en av de populära karaktärer som verkligen har påverkat barn både i sättet att tänka och när det gäller uppförande. En ung kambodjansk förälder konstaterade: “När jag började läsa Pippi för mina två barn blev de riktigt uppstudsiga. De sa att de ville vara som Pippi: klättra i träd, rida på en häst och dricka kaffe. Men jag tycker att det är en bra bok.”  
 
Pippi är motståndare till slit- och slängmentalitet och ett samhälle som bygger på konsumtion. I kapitlet där Pippi uppträder som sakletare undersöker hon vad alla saker som människor kastat kan användas till. “De tyckte det var bäst att börja leta runt omkring villorna i omgivningen, för Pippi sa att även om det mycket väl kunde hända att man hittade en liten mutter långt inne i en skog så fanns i alla fall de bästa sakerna nästan alltid där det bodde människor i närheten. Tommy tittade lite misstroget på burken och sa: 'Vad kan man ha den till?' 'Ja, den kan man ha till mycket', sa Pippi. 'Ett sätt är att ha kakor i den. Då blir den en sådan där trevlig burk med kakor. Ett annat sätt är att inte lägga kakor i den. Då blir det en burk utan kakor och det är visserligen inte lika trevligt men duger bra det också.'”  Budskapet som förmedlas här är väldigt viktigt i Kambodja i en tid när levnadsstandarden har ökat i städerna och människor handlar och konsumerar alltmer för att det är så alla andra gör, men samtidigt glömmer vad det innebär i form av påverkan på miljön och vår sociala utveckling.  
 
En annan sak är att Pippi inte är lika upptagen av sitt utseende som många andra flickor och kvinnor. Pippi är uppenbarligen inte beredd att gå kosmetikaindustrins ärenden. Exempelvis ger hon sig ut på promenad med vännerna Tom och Annika och hittar en plats solig nog att få hennes fräknar att växa. I en annan Pippibok (ännu inte utgiven på khmer) fnyser hon åt en reklam i skyltfönstret för en kräm mot fräknar som lyder: “LIDER DU AV FRÄKNAR?” Pippi går in i butiken för att klargöra sin ståndpunkt. “Nej, jag lider inte utav fräknar”, förklarar hon. “Men kära barn”, säger det förbluffade butiksbiträdet, “du har ju hela ansiktet fullt av fräknar!” “Jag vet”, säger Pippi, “men jag lider inte av dem. Jag gillar dem!” På ett annat ställe gör hon sig lustig över kvinnors sätt att klä sig och sminka sig. Hon går till marknaden i en hatt stor som ett kvarnhjul, långklänning och skor prydda med väldiga gröna rosetter. Hon har sotat ögonbrynen och målat läpparna och naglarna röda. “Jag tycker man ska se ut som en riktigt fin dam när man går på marknaden”, säger Pippi.  
 
Pippi har också gett läsare modet att stå upp för de svaga och förtryckta. Hon slåss för jämlikheten mellan könen. Det förvånar inte att de flesta som deltog i en undersökning om Pippi Långstrump-böckerna på khmer var kvinnor. En kambodjansk kvinna svarade: “Samtidigt som Pippi är lekfull är hon också intelligent, kreativ och häpnadsväckande udda. Hon är upprorisk men också modig. Jag älskar henne.”  En annan kvinnlig läsare fällde följande kommentar: “Jag älskar den här berättelsen. Jag älskar karaktären, hennes oskuldsfullhet. Och jag skrattar varje gång hon misslyckas med något.”
 
När förlaget Sipar första gången publicerade Pippi på khmer slog det mig aldrig att hon skulle kunna bli ett föredöme för kambodjanska kvinnor och deras tankar kring jämlikhet. Själv uppväxt i efterdyningarna av en katastrofal förödelse, där allt som var gott i vårt samhälle strukit med, blir jag upplyft av att se hur den här flickan, den modiga, djärva och självständiga Pippi inspirerar sina läsare. Kan det vara så att vuxna i framtiden kommer att vilja göra flickor lika starka, modiga, ohämmade, roliga, upproriska och antiauktoritära som Pippi – eller åtminstone försöka uppfostra sina barn i en anda av jämlikhet? Självfallet hade Lindgren inte för avsikt att skriva explicit feministisk propaganda men det har inte hindrat Pippi från att bli en inspirationskälla för kvinnor från hela världen.
 
Pippis inflytande upphör inte med läsarna. En ung kvinnlig författare som utfrågades om vad hon tyckte om Pippi svarade: “Pippi är en intressant tjej. Allt hon gör i böckerna, det är helt otroligt. Undrar hur det skulle kännas att ha en dotter som hon. Jag undrar också hur jag ska kunna skriva en bok som väcker samma intresse.” En annan författare reagerade kärnfullt: “Exceptionell.”
 
Nu när Pippi når alltfler kambodjanska läsare, vuxna såväl som barn, börjar jag undra så smått vilka inhemska hjältar som kan växa fram ur de frön som hennes inflytande sått. Jag ser fram emot att få träffa dem en vacker dag.