Pressen svarar mördarna

Det knarkrelaterade våldet i Ciudad Juárez i norra Mexiko under de senaste 20 åren har gjort gränsstaden till en av Mexikos farligaste platser. Skottlossningar, kidnappningar, bilkapningar och utegångsförbud är vardag. Morden på två journalister fick tidningen El Diario de Juárez att ta till ett nytt grepp. 

10 mars 2013 Text: Alicia Quiñones Översättning: Ylva Mossing Illustration: Emma Håkansson

De senaste 20 åren har Ciudad Juárez i delstaten Chihuahua blivit en av de mest våldsamma städerna i världen. Dess läge vid gränsen mot USA har gjort den idealisk för trafiken av migranter på väg norrut, för en tillverkningsindustri på jakt efter billig arbetskraft, och för den illegala smugglingen av droger.

Dess breda avenyer, ensamma och tysta, har erbjudit en perfekt plats för att kidnappa kvinnor, döda dem och dumpa dem någonstans i öknen. De allra värsta sidorna av samhället kom nu i förgrunden, bland annat på grund av striderna mellan olika kriminella grupper om ett område som kunde ge dem makt och pengar, och som ursprungligen kontrollerades av La Linea, en av delstatens karteller.

Innan det tilltagande våldet kom att förstöra förutsättningarna för normalt liv i ”Lilla Juárez” (Juaritos), som dess invånare kallar staden, brukade folk ta promenader, roa sig på kvällarna och leva vanliga liv. Terrorn förändrade helt dessa rutiner. Ord som skottlossningar, kidnappningar, bilkapningar, tjallare (kallade ”falkar”) och utegångsförbud blev en del av vardagen.

I skolorna – de välbeställda likaväl som de fattiga – ställdes lärarna inför en ny situation: Hur skulle man hantera barnen som knarkvåldet gjort föräldralösa? Även de aktivister som till en början öppet sörjde sina mördade döttrar vid demonstrationer och protesterade mot nedlagda mordutredningar tvingades sluta efter upprepade hot. I stadens centrum dumpades liken efter mördade, fulla av skotthål.

Det var den 1 mars 2009 som 2 000 soldater från den mexikanska armén anlände till vad som då redan var känt som Mexikos farligaste stad, med uppdraget att få slut på mördandet: månaden innan hade 250 människor dödats. För folket i Lilla Juárez markerade militärens ankomst – de som tillsammans med federal polisk skulle ”skydda” – ett före och efter, men morden upphörde inte. Nu vaktades gatorna, som hade övergivits av sina medborgare av armén. Juárez, en av de den organiserade brottslighetens centralorter blev också den plats där man genomdrev en radikal förändring i det sätt som man bedriver journalistik i Mexiko. Allt på grund av de fruktansvärda förhållanden som rådde.

Journalistens viktigaste uppgift är att korrekt skildra sin verklighet, tiden vi lever i och förklara orsakssammanhang – svara på grundläggande frågor som ”varför”. Så med denna journalistiska tradition i ryggen fortsatte tidningen El Diario de Juárez med sin uppgift att avbilda verkligheten. De grymheter som fortsatte, dag för dag, gjorde att frågan om själva orsaken självklart framstod som den helt centrala. Allt flöt på som vanligt, i skenbart – bara skenbart – lugn, tills i november 2008, då tidningens reporter Armando Rodríguez mördades. Bara några dagar tidigare hade han skrivit en artikel i vilken han visade att brorsonen till den lokale åklagaren hade kopplingar till knarksmugglare. Rodríguez hotades till livet och den 18 november klev en man in i hans garage och sköt honom mitt framför ögonen på hans dotter. Ett år senare mejade de ner den federale utredare som hade hand om hans fall – och mördade sedan även dennes ersättare. Den 16 september 2010 attackerades fotografen Luis Carlos Santiago av en grupp beväpnade män, som sköt honom till döds. Två döda journalister på mindre än två år var en mer än övertydlig varning riktad till medierna.

Morden, rädslan och vreden inför bristen på straffande av de skyldiga fick El Diario att publicera en ledare som riktade sig direkt till knarksmugglarna, något som aldrig tidigare inträffat i mexikanska medier. Den hade rubriken: Vad vill ni oss?” Texten inleds: ”Till herrarna för de olika organisationer som slåss om makten över Ciudad Juárez”.
”Förlusten av två av våra journalister på mindre än två år är en gränslös sorg och förlust för oss, deras arbetskamrater, och än i högre grad för journalisternas familjer. (…) Vi är kommunikatörer, vi är inte synska. (…) Vi vill att ni förklarar för oss vad det är ni vill oss.”

”För närvarande är det ni som de facto är stadens myndigheter. De lagligt tillsatta ledarna har inte kunnat göra något för att förhindra det fortsatta dödandet av våra kamrater. (…) Detta är inte en kapitulation. Vi utlyser en vapenvila med dem som har påtvingat oss sin egen lag. Detta under förutsättning att ni respekterar journalisternas liv (…) Vi har i Cidad Juárez nått en punkt då det är akut nödvändigt att vidta andra former av åtgärder för att tvinga myndigheterna att erbjuda oss mer kraftfulla lösningar. Ty de lidande medborgarna står inte ut längre.”
”El Diario uppmanar de stridande grupperna att förklara vad det är ni vill ha av oss som journalister,” avslutas ledaren.
Rocío Gallegos, tidningens informationschef, berättar att på den tiden, ”mitt bland våra tårar och vår smärta” hölls ett möte med tidningens reportrar och chefer.
-Vi visste vad som skulle hända (…) med våra familjer, med vårt arbete. Vi höll ett möte och ur det föddes denna ledare. De ville inte bara beröva våra journalister livet utan också ta ifrån oss vår yttrandefrihet och vår rätt till information. Så vi bestämde oss för att vi inte skulle backa. Detta uttalande var bland annat ett sätt att hylla och minnas våra kollegor.
-Jag minns att när Luis Carlos Santiago dog rasade vår arbetsmoral samman totalt, och vi drabbades växelvis av raseriutbrott och gråtattacker. Men vi har gått vidare och vi måste göra våra jobb även om det känns tyngre för var dag som går, säger Rocío Gallegos.[1]

Gallegos minns hur de tvingades till radikala förändringar i sitt sätt att arbeta. De vidtog försiktighetsåtgärder för att kunna fortsätta bedriva journalistik och för att skydda sina familjer.
-I dag trycker vi en del artiklar helt utan byline. I vissa fall är det bättre att vara anonym, säger hon.

I dagarna är det inte bara Ciudad Juárez som ställs inför nya utmaningar. Mexiko får en ny regering, vars förhållande till yttrandefriheten historiskt sett har varit motsägelsefullt. Enligt Gallegos håller den politiska situationen på att förändras.
-Situationen får såväl gula som röda varningslampor att blinka. Den erfarenhet jag har av olika statliga förvaltningar, som i delstaten Chihuahua där de styrs av PRI[2], är att de inte alltid finner sig i att bli utsatta för undersökande journalistik: De tål inte kritik. Vi måste stå upp och försvara vår frihet och ständigt vara på vår jakt om vi ska kunna göra vårt jobb.



[1] Jag fick ändra lite/tolka på egen hand i sista meningen eftersom det var ett parti som verkade sakna några ord. Skulle jag översatt ordagrant skulle det stått: ”Men vi har gått vidare och vi måste inte göra vårt jobb, som känns tyngre för var dag som går”. (översättarens anm)

[2] Partido Revolucionario Institucional, Institutionella revolutionspartiet, är Mexikos maktparti som styrde landet i omkring 70 år. Efter tolv år i opposition vann partiets kandidat Enrique Peña Nieto presidentvalet den 1 juli 2012. Han tillträder som president den 1 december 2012. (översättarens anm)