Rädsla och självcensur

Det ungerska parlamentet röstade 2010 fram en medielag som ger stora befogenheter åt en nyinstiftad mediemyndighet att utfärda höga böter och dra in sändningsrättigheter, utan någon möjlighet att överklaga. Dessutom har nedskärningar inom public service-medier följts av avskedanden och chefstillsättningar som av många uppfattas som politiskt motiverade. Medieforskaren och essäisten Eszter Babarczy rapporterar om läget för medierna och för yttrandefriheten i Ungern.

13 december 2011 Text: Eszter Babarczy Översättning: Daniel Gustafsson Pech

Vänner och journalister utanför Ungern ber mig ofta beskriva vad som egentligen är fel med den nya ungerska medielagen. Självklart finns avsnitt i lagen som är osmakliga och farliga för demokratin, men för att förstå vad som verkligen är obehagligt måste man gå bortom texten.

Det rådde inget tvivel om vem som skulle vinna parlamentsvalet i mars 2010. Efter en period av höggradigt inkompetent styre, en hetlevrad debatt kring polisingripandena under kravallerna hösten 2006, en folkomröstning initierad av Fidesz mot regeringen 2008 och några tumultartade år för den ungerska ekonomin hade en koalition som regerat mellan 2002 och 2010 förlorat all trovärdighet. Det främsta oppositionspartiet, Fidesz, behövde inte lyfta ett finger under valkampanjen. Faktum är att strategin för partiledaren Viktor Orbán var att hålla tyst och undvika debatt. Fidesz bara fortsatte skicka ut hoppingivande budskap till den alltmer desperata väljarkåren – en miljon nya jobb, ekonomisk tillväxt och omedelbara lösningar på problem som brottslighet och allmän säkerhet – man avhöll sig från att kommentera specifika frågor eller beskriva hur man skulle uppnå målen.

Trots allt tog några betydande programledare möjligheten att ställa svåra obehagliga frågor till ledande representanter för Fidesz på bästa sändningstid i public service. Dessa programledare – tillsammans med redaktörer och ibland även hela nyhetsredaktioner – är nu borta. De fick sparken från de statsfinansierade medierna dagarna efter att Ungern lämnade över EU:s ordförandeklubba till Polen den första juli i år, eller senare i november under den andra vågen av nedskärningar inom public service.

När jag berättade för en vän (en prisbelönt men helt och hållet apolitisk reporter) som arbetar inom public service att jag höll på att skriva den här artikeln och frågade honom hur han skulle beskriva mediesituationen i Ungern, skrev han: ”Jag blir spyfärdig varje dag. Jag är fortfarande kvar, jag är fortfarande nyhetsreporter, men jag ser hur nyheterna produceras, vareviga dag. Jag hör att folk går på knä, de lovar att göra vad som helst bara de får behålla sina jobb. Om man inte gör det så får man gå, det får man veta tydligt. Det är kvävande. En kafkaesk mardröm.”

De som bestämmer vilka som får gå är de nytillsatta cheferna. Ett exempel: i och med den nya medielagen inrättades en central nyhetsavdelning för samtliga public service-företag genom att tidigare oberoende nyhetsredaktioner upplöstes. Denna centralavdelning leds av en viss 32-årig Dániel Papp som år 2003 arbetade som medieexpert åt Jobbik, det högerextrema oppositionspartiet. Bara två dagar innan han upphöjdes till denna viktiga position rapporterade Papp från en presskonferens i Europaparlamentet där Daniel Cohn-Bendit, tysk medlem av det gröna blocket, kritiserade den ungerska regeringen för de nya medialagarna. Men Papp klippte sitt inslag så att Cohn-Bendit framstod i ett ofördelaktigt ljus, det såg ut som om han lämnade presskonferensen efter anklagelser om pedofili. Inslaget visades. Nästa dag jämförde nyhetssajten Index liksom ett flertal bloggare bildmaterialet i inslaget med det från presskonferensen och kunde visa hur inslaget var manipulerat. Papp gick ändå vidare och blev chef för den centrala nyhetsavdelningen.

Eszter Babarczy är medieforskare, kulturhistoriker, journalist, essäist, översättare och för tillfället lektor vid Moholy-Nagy-universitetet för konst i Budapest. Hon skriver regelbundet för Ungerns största samhällsmagasin HVG. Hon är också aktivist i rörelsen ”En miljon för pressfrihet i Ungern”.

 

*

Den nya medielagen består egentligen av två lagtexter plus flera versioner av redan existerande texter. Tillsammans utgör de en i hög grad centraliserad struktur för public service och en koncentration av kontrollen över medierna generellt – tv, radio, press och nyhetssajter på internet, inklusive bloggar. En mediemyndighet skapades vars medlemmar och direktör snabbt tillsattes på ett nioårigt förordnade av Fidesz tvåtredjedelsmajoritet. Myndigheten tolkar lagen, skapar riktlinjer, definierar vad som är ”allmänintresse”, allmän moral och liknande, tar emot och bedömer klagomål, utdelar böter, drar in tillstånd och kan därutöver göra efterforskningar av källor – den har befogenhet att granska samtliga interna dokument hos ”innehållsproducenter” och ”medietjänster”.

Eftersom det första förslaget lämnades in av enskilda parlamentsledamöter tillhörande Fidesz och inte av regeringen, komplicerades inte processen i onödan av kommentarer eller kritik från branschorganisationer: ett lagförslag behöver bara gå till remissinstanserna före debatt i parlamentet ifall förslaget läggs fram av regeringen.

Det andra lagförslaget röstades igenom tidigt på morgonen den 21 december 2010. Redan den 20 december inledde protesterna av en spontan flashmob av studenter. Under de följande tre månaderna växte en liten protestgrupp på Facebook till en löst sammansatt civil rörelse som lockade 25 000–45 000 personer till sina demonstrationer. Medier i väst och i allt högre grad viktiga politiska ledare både inom och utanför EU lyssnade. Regeringen blev tagen på sängen.

I januari 2011 tog Ungern över EU:s ordförandeskap. Orbáns regering hade länge väntat på möjligheten att stå i fokus för uppmärksamheten som värd för en rad viktiga förhandlingar. Men de hade inte väntat sig den våg av kritik, ofta väldigt skarp, som publicerades och diskuterades i nästan alla europeiska dagstidningar eller i nationella tv-kanaler, det var nyheter som ofta nådde så långt som till Japan eller Australien, eller ut i mindre tidningar i USA och Kanada.

Regeringens första reaktion var att skaka av sig kritiken och hävda att den var byggd på okunskap eller ren illvilja, eller bådadera, på initiativ av inhemska oppositionspartier och några få liberala intellektuella. Ett minnesvärt ögonblick var när Orbán kallade Angela Merkel ”den stackars kanslern” vilken, enligt Orbán, inte hade uttryckt någon som helst kritik. Tysklands vice utrikesminister var tvungen att påminna den ungerska regeringen två gånger om att de mycket gärna skulle se att regeringen inledde samtal med sina kritiker. Luxemburgs utrikesminister förkastade lagen utan omsvep – Orbán avfärdade detta som okunskap i kombination med socialistisk manipulation. Annan kritik, till exempel uttalanden av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och USA:s utrikesminister Hillary Clinton, ignorerades. Nyheter rörande medielagen övervakades noga i Ungern, varje nyhetsinslag i public service måste först godkännas av en överordnad redaktör som utsetts av Fidesz. Men det blev snart uppenbart att försöken att släta över kritiken inte bättrade på regeringens anseende utomlands. Så slutligen gjorde regeringen en engelsk översättning av de båda lagarna och började slå tillbaka. Regeringen hävdade, och hävdar framgent, att det inte finns en enda paragraf i den nya medielagstiftningen som inte kan återfinnas i liknande regelverk i andra EU-länder. För att avleda uppmärksamheten bestämde de sig också för att gå långsamt fram och meddelade att de nya reglerna inte skulle omfatta tryckta medier eller onlinepublikationer förrän den 1 juli 2011. Motvilligt gjorde man också några få mindre ändringar i lagen.

 

*

En bred delegation bestående av internationella pressorganisationer anlände till Ungern i november 2011 för att undersöka det aktuella medielandskapet. Den 15 november möttes delegationsledaren Aidan White, generalsekreterare för Internationella journalistförbundet 1987–2011, av Annamária Szalai som Fidesz tillsatt som chef för myndigheten. Dagen därpå skickade myndigheten ut ett pressmeddelande på ungerska (och bara på ungerska) där man hävdade att den internationella delegationen inte hade ställt några frågor rörande myndighetens tillämpning av regelverket och inte hade haft några förslag relaterade till det. Enligt pressmeddelandet hade Annamária Szalai för delegationen presenterat en analys som speglade den officiella hållningen samt upplyst dem om det ungerska systemet av samreglering av medierna.

Myndigheten må vilja få oss att tro motsatsen, men delegationen hade faktiskt en del att säga. En källa till oro var regeln om att journalister måste uppge sina källor. Ett aktuellt exempel visar hur svårt det är för även den allra mest hårdhudade att göra grävande journalistik under rådande omständigheter. Tamás Bodoky, redaktör för webbplatsen atlatszo.hu (”átlatszó” betyder transparent på ungerska), som är helt tillägnad undersökande journalistik, trakasseras regelbundet av polisen för att han ska avslöja källor i ett par korruptionsfall. I teorin måste journalister enligt lag avslöja sina källor endast om den ”nationella säkerheten” står på spel. Så polisen löper alltså redan amok, även om Annamária Szalai – antar jag – fått direktiv om att inte utöva sin makt så länge det fortfarande finns något intresse för det bedrövliga tillståndet för de ungerska medier – och så länge det finns bättre sätt att skrämma medierna på. Regeringen verkar å sin sida behöva ännu mer ”säkerhet”, nyligen föreslog man att inrätta en ny säkerhetstjänst som ska ha tillgång till alla – ja, alla – dokument. Därigenom blir frågan om journalisternas källor per automatik en fråga om nationell säkerhet.

Den andra punkt som Aidan White lyfte fram var faran av samreglering av alla medier. ”Samreglering” är förstås ett slags regelverk som skulle kunna fungera bra – om det handlade om att ge mer autonomi för medieorganisationer att skapa sina egna regler, baserade på lagens generella principer och förslag från mediemyndigheten. Det måste väl vara bättre om vi får reglera oss själva än att en myndighet gör det?

Svaret är nej. Inte nu, inte i Ungern. Samreglering innebär nämligen förhandlingar och är ett maktspel. Myndigheten – som har makt att dela ut licenser och distribuera frekvenser – kan då tala i enrum med medieföretagen. Som bara är alltför förstående.

Det kanske mest avslöjande ögonblicket under Aidan Whites besök var hans intervju med atlatszo.hu. Han sa: ”Det var knappt några frågor från journalister i dag under presskonferensen.” Han förklarade att han hade fått intrycket av att journalister, liksom en del ägare av medieföretag, var rädda.

Ja, det är de verkligen. När ännu en nedskärning precis pågår inom public service (ett utmärkt tillfälle att sparka dem som höjer rösten eller helt enkelt är goda journalister) tar man inga risker.

När jag skriver de här raderna går jag hela tiden tillbaka och omvärderar mina egna ord. Precis så långt när nämligen självcensuren, jag censurerar mig själv så att de som har berättat för mig om sina upplevelser ska få behålla sina jobb. De som stöder regeringen frågar varför det alltid är samma namn som kommer upp i de här sammanhangen. Svaret är: för att det bara finns några få som är villiga att ta risken, som inte har något att vara rädda för och ingenting att förlora.

 

*

Så vad är det för fel på vår medielag? Den innehåller många fallgropar, hot och alla möjliga subtila och mindre subtila sätt att mixtra med pressfriheten. Men problemet är egentligen inte innehållet i denna lagtext. Såhär ligger det till: även om det kallas en lag så är medieregleringarna främst ett politiskt vapen, ett av många i ett land på drift mot laglöshet. I Ungern kan lagar nu ändras var och varannan dag. Till mångas bestörtning blev det uppenbart sommaren 2010 att Fidesz inte avstår från att skapa lagar som gynnar deras anhängare. De kommer inte att be om ursäkt för att de skapar en allsmäktig myndighet som de sedan proppar full med extremt lojala människor. Eftersom mediemyndigheten är en allt-i-ett-lösning, där alla statsmakter används in för att reglera den fjärde, kvarstår en mycket viktig fråga: vem bestämmer?

Det styrande partiet har nu all anledning – och alla redskap – att hålla medierna i schack, men det är bara en del av historien. De behöver också några kritiker i säker karantän, eftersom de behöver ett tillstånd där kritiken mot dem uppfattas som ett smutsigt arbete utfört av den politiska fienden. På ytan finns det en fri press i Ungern. Det finns tidningar, en tv-kanal och en radiokanal (även om dess sändningslicens höll på att dras in) som är öppet kritiska. Internet, och det säger sig självt, är bortom verklig kontroll även om de nya mediereglerna är ett försök att härska även här.

Här är min tolkning av Fidesz mediestrategi (eller snarare Orbáns). Fidesz skulle inte stänga ner alla nyhetstidningar och radiostationer även om de kunde. Det mest gynnsamma medielandskapet för dem just nu är det som föreligger: två ekokammare, en väldigt liten för oppositionen och en stor, nationell ekokammare för regeringen. Den senare innehåller public service, alla större tv-kanaler, större delen av all nyhetsproduktion och alla de större dagstidningarna.

Det är samma modell som Berlusconis. De flesta tidningar, radiokanaler och internetaktörer är kommersiella bolag. Fidesz innersta kärna köper dem genom ekonomiska sponsorer eller stödjer dem med annonser, eller bådadera, en strategi som drivits sedan mitten av 1990-talet. Den grundläggande myten för Ungerns höger är att det före detta MSZMP (det officiella partiet i enpartistaten) ännu har inflytande och makt inom alla områden av ekonomin, medierna och samhället i stort. Fidesz började bygga sin egen version av ett sådant samhälle genom att duplicera nästan alla ungerska institutioner under nittiotalet.

Genom att kontrollera fria dagstidningar (som till exempel Metro) och public service dominerar Orbáns män de fattigas mediemarknad. Genom gång på gång försöka köpa andelar av kommersiella tv-stationer, eller genom att helt enkelt muta dem eller hota dem, alla medel är tillåtna, kan de kontrollera de nyheter som varje dag når miljontals människor, i första hand de lågutbildade och de unga. Resten är till för intelligentian, de kan dela sin bitterhet på nätet eller i små tidningar. Det håller dem upptagna.

Detta är självklart min egen tolkning, det finns inget sätt på vilket jag kunde bevisa allt. Och kan jag bevisa att alla som tillsätts av Fidesz är politiska tillsättningar? Jag vet att det är det, det vet vi alla. Om man skärskådar deras handlingar både förr och nu skulle man kanske kunna peka på ett mönster. Till utländska journalister eller till ledare för internationella delegationer av watchdog-organisationer, som Aidan White, kommer man dock säga att alla som utnämns är utmärkta och att allihop har en lång professionell bana bakom sig.

Tidigt 2011 brukade vi ofta skämta om att regeringens första riktiga misstag var att driva igenom medielagen och därigenom göra det uppenbart för alla som kan läsa att de vill kontrollera medierna. De skulle faktiskt kunna klara sig utan denna lag – kanske skulle det kräva ett lite hårdare tag eller mer politiska mutor, men att hålla ungerska medier i schack var inte särskilt svårt under det förra regelverket heller.

I vilket fall visar medielagen, eller snarare den internationella uppmärksamheten och kritiken den rörde upp, att de inte är totalt fria att skriva om verkligheten närhelst de känner för det. Paradoxalt nog är medielagen en triumf för oss som på fältet slåss mot politisk skrämseltaktik och klientelism av alla färgschatteringar. Regeringen må ha krossat public service, men medielagen är ett vapen de ännu inte vågat använda fullt ut.