Rapport från skafferiets hörn

" ... Ett år senare lämnade jag en webbtidning på grund av påtryckningar från oligarker, och sa till mig själv, okej, de kan ockupera köket, men vi kan fortfarande arbeta i skafferiet, det är fortfarande fritt. Så jag började jobba för en frivilligorganisation. Och nu arbetar vi i skafferiet, och de står och knackar på vår dörr, de närmar sig.”

Journalisten Attila Mong vittnar om hur medialandskapet i Ungern domineras allt mer av regeringspolitik, medan fria medier blivit allt mer perifera och marginalisreade 

3 mars 2018 Attila Mong, översättning av Anna Lindberg

Attila Mong är en ungersk journalist. Han arbetar främst med grävande journalistik, inom ämnen som ekonomi och pressfrihet. 2004 belönades Mong med Joseph Pulitzer Memorial Award.

 

“2011, när jag lämnade statliga medier sa jag till mig själv, okej, de har ockuperat vardagsrummet, men vi kan fortfarande arbeta fritt i köket, så låt oss gå till privata medier och låt oss gå till köket. Ett år senare lämnade jag en webbtidning på grund av påtryckningar från oligarker, och sa till mig själv, okej, de kan ockupera köket, men vi kan fortfarande arbeta i skafferiet, det är fortfarande fritt. Så jag började jobba för en icke-statlig organisation, Atlatszo.hu (en webbplats för undersökande journalistik). Och nu arbetar vi i skafferiet, och de står och knackar på vår dörr, de närmar sig” – så beskrev jag de oberoende mediernas krympande utrymme för över tre och ett halvt år sedan, i september 2014, då jag hade blivit ombedd tala vid en offentlig utfrågning i Europaparlamentet. Om jag ska följa upp samma liknelse är det vid det här laget så att ett ytterst litet antal oberoende mediekanaler försöker arbeta i ett pyttelitet, relativt fritt hörn av det där föreställda köket. Resten av lägenheten styrs av partipropaganda som tjänar Fidesz (premiärminister Viktor Orbáns parti) intressen.

 

2014–2015 omorganiserade Orbán public service-medierna genom ett antal medielagar som godkändes 2010 och mot vilka jag protesterade med en tyst minut i min roll som värd för den statliga radions morgonmagasin. Som jag beskrev i min förra artikel för Dissidentbloggen omvandlades public service-medierna, som finansieras av skattebetalarna, till enbart ett språkrör för regeringen.

 

Den dramatiska förändring som skett under de senaste tre fyra åren gäller den privata sektorn, där vi har bevittnat en systematisk ockupation av marknaden. Enligt en färsk undersökning består det regeringsvänliga medieimperiet 2018 av över 500 mediekanaler som är i händerna på oligarker och affärsidkare med koppling till regeringen. Nästan 400 tryckta tidningar, däribland alla de regionala dagstidningarna, 96 nyhetssajter, 20 tv-stationer, 11 radiostationer och 3 utomhusreklamföretag. För tre år sedan var bara 31 av dessa över 500 mediekanaler regeringsallierade och 21 existerade inte ens.

 

Här följer några viktiga händelser i denna medieoffensiv. 2014 avskedades chefredaktören för den största nyhetsportalen, Origo.hu, eftersom sajten hade granskat ett korruptionsfall som involverade en av regeringens ministrar. 2015 sålde portalens mäktiga tyska ägare Deutsche Telekom sin andel, uppenbarligen eftersom det har blivit en obekväm tillgång för ett telekomföretag att äga en nyhetsredaktion under Orbáns regering. Origo.hu tillhör nu en regeringsvänlig oligark, och dess nyhetsbevakning underkastar sig regeringens linje.

 

2016 lades Népszabadság, den kvalitetsdagstidning som hade störst upplaga, plötsligt ned, återigen bara några dagar efter att tidningen hade avslöjat flera fall av korruption. Den officiella förklaringen till nedläggningen var att tidningen gick med stor förlust, men tidpunkten för beslutet signalerade att den österrikiska ägaren hade ingått ett hemligt, politiskt avtal, där nedläggningen av den oppositionella dagstidningen eventuellt bara var förhandsvillkoret. Några dagar efter nedläggningen såldes hela det österrikiska förvaltningsbolagets innehav, bestående av ett nätverk av värdefulla regionala dagstidningar, till Lőrinc Mészáros, en före detta gasmontör och barndomsvän till Orbán. Vid det här laget är han en av de största aktörerna i det regeringsvänliga medieimperiet, och vissa misstänker att han bara är en galjonsfigur åt Orbán, som agerar för dennes räkning.

 

Alla dessa mediekanaler upprepar dagligen Orbáns åsikter. I detta medieimperium finns ingen oberoende journalism: endast sällsynta handlingar av civilkurage återstår, vilket på ett märkligt sätt påminner om kommunistiska diktaturer. Ett sådant exempel är julintervjun med Orbán från 2016 i en av de regionala dagstidningarna. Texten i intervjun, som publicerades i den tryckta upplagan av tidningen dagen före jul med rubriken ”Vi gör landet segerrikt”, hade ändrats på ett mystiskt sätt och innehöll icke-godkända uttalanden som drev med Orbán och vars syfte var att antyda att premiärministern är en hycklare. Ledningen för tidningsredaktionen sparkades kort därefter.

 

I början av 2018 hade Orbán lyckats med att fullständigt rita om mediemarknaden: Om man inte aktivt söker efter alternativ information på särskilda webbplatser eller i publikationer med liten upplaga är regeringens perspektiv det enda man får.

 

2014 betecknade OSSE det ungerska valet som “fritt men orättvist”, främst på grund av den vinklade mediebevakningen och regeringens dominans på mediemarknaden. Om några veckor, i april, går ungrarna att till valurnorna igen. Med tanke på förändringarna på mediemarknaden är det diskutabelt om vi kan tala om något fritt och demokratiskt val den här gången.