Regissör och dotter till en gerillaman

Mizgin Müjde Arslan räknas som en av Turkiets mest intressanta yngre filmskapare. Här nedan berättar hon med egna ord om sitt möte med yttrandefrihetens gränser och vad som hände när hon ville göra film om sin far, som hon knappt träffat men som var aktiv i den kurdiska gerillan. Resultatet blev den uppmärksammade dokumentären ”Jag flög iväg, du stannade kvar” (2012) – och en tid i fängelse.

8 januari 2013 Text: Mizgin Müjde Arslan Översättning från turkiska: Marianne Komar

Morgontystnaden bröts av ljudet av fotsteg som ekade genom huset. Klockan var 05.00. Jag minns tidpunkten, för inte ens efter att jag släppts hade jag sovit särskilt länge efter fem. Stegen stannade framför dörren och någon ringde på, med en brysk signal. Jag låg i sängen och lyssnade med öppna ögon. Någon i huset frågade vem det var och fick till svar: ”Öppna, det är polisen!” De kom in och sade mitt namn och att de hade kommit för att hämta mig. Jag låg fortfarande kvar i sängen och lyssnade, men steg inte upp. Redan tidigare hade jag flera gånger drömt att jag blivit frihetsberövad. Bakom dörren sade mamma: ”Var inte rädd! De har kommit för att hämta dig.” Nu satte jag mig upp i sängen och sade att de kunde komma in. Några poliser kom in och bakom dem såg jag mammas bleka ansikte. Jag var fortfarande lugn. I två hade jag väntat att de skulle komma. De började rota i mina saker som för att finna någon bomb eller något annat vapen, vad som helst som kunde vara brottsligt. En av dem höll fram ett foto med en gerillaklädd man med vapen i hand och som om det var det de letat efter, sade han glättigt: ”Här har vi honom!” Gerillamannen på fotot var min far.

Orsaken till att de just den dagen gjorde en razzia hemma var att jag skulle åka till flyktinglägret i Mahmur i Irak för att spela in en film som handlade om min pappa. Min resa till Mahmur började med att jag från Istanbul fick resa till Armenien. När jag kommit till Jerevan och ”Filmarplattformen för armenier i Turkiet” lärde jag känna en tjej där. Av ren slump fick jag veta att hon bodde i flyktinglägren i Irak och frågade om hon kände Röde Kemal. ”Javisst” svarade hon ”det är min pappa”. Min pappa, som jag aldrig hade sett, var far till andra barn, som växte upp i flyktingläger. Jag blev väldigt svartsjuk, men detta möte ledde till att den tystnad jag levt med under så många år nu bröts och jag fick ett utbrott, nu kunde jag inte återvända till det förgångna. Jag blev tvungen att åka dit, att genom barnen få höra om honom, att få stå ansikte mot ansikte med honom, att försonas med honom. Efter att ha återvänt utforskade jag under ett år alla möjligheter att resa dit. Eftersom jag var rädd att åka ensam bestämde jag mig för att göra det tillsammans med en kameraman. Orsaken till razzian den gången var just denna resa och den film som då kom till.

Det brott jag anklagades för under förhöret handlade om utrustningen och materialet till vår film, som enligt dem utgjorde innehavet av dessa själva brottet. Enligt mig var samma saker bevis på att jag var oskyldig – anledningen till resan var att arbeta med en film och inget annat. Filmens kameraman Özay Şahin – hela vårt team bestod bara av oss två – hade också frihetsberövats. Den förste som såg filmen ”Jag flög iväg, du stannade kvar” var åklagaren, och sedan släpptes vi. Det blev också till ett naturligt slut, själva slutscenen i filmen. Detta var priset man fick betala för att göra film i Turkiet. Även om biofilmer får statligt stöd i Turkiet måste man hålla sig inom den ”röda zonen”. Om man gör en film om den armeniska eller den kurdiska frågan måste man vara medveten om vad man kan beröra, vilket också påpekas även av de filmstyrelseledamöter som ser positivt på sådana projekt.

Några månader efter min födelse anslöt sig min far till gerillan och jag växte upp med en mamma som berättade om honom som om han vore en sagohjälte. När jag var liten skickade han ett kassettband och för första gången blev jag bekant inte med honom personligen men väl med hans röst. Så en dag ville jag bevisa att han fanns på riktigt, någonstans, jag ville veta varför han åkt iväg, om han älskade mig eller inte, om han tänkte på mig eller inte. Jag ville veta det. Efter propagandapratet på det där bandet han skickat, hälsade han till alla och ”till min dotter” kom han bara med en enkel formell hälsning, vilket blev en besvikelse för mig. Jag hade förväntat mig att han åtminstone skulle tilltala mig med mitt namn.

Med naiva förhoppningar tänkte jag att om jag gör den här filmen, skulle jag kunna bidra till fred, mjuka upp sinnena, kunna berätta historien bakom gerillan även för nationalistiska, återknyta banden mellan far och dotter genom min berättelse. Inte kunde jag ana att processen skulle bli mycket svårare än så.

När de arresterade mig beslagtog de också några av filmhistoriens viktigaste klassiker, kassettband, anteckningar och dagböcker. När jag släpptes gav de tillbaka Bela Tarr- och Bergmanfilmerna, som också fanns på de 182 dvd:erna, eller rättare sagt, ”det misstänkta brottsmaterialet”.

När jag sedan väl återvände från Mahmur ville jag först göra en fiktionsfilm snarare än en dokumentär, för i en fiktiv berättelse finns det alltid flyktvägar. I en dokumentär är man bunden till den krassa verkligheten. Jag hade skrivit scenariot, men idén om att berätta min historia genom fiktion började kännas falsk. Men när jag sedan återvände till de första råkopiorna, mina första försök, den konfrontation och de tvister jag upplevde i bilderna, började vi åter att klippa ihop en dokumentär av materialet. Filmens titel blev ”Jag flög iväg, du stannade kvar”, en ramsa som mamma påminde mig om att pappa alltid rabblade när jag var liten. Precis som i ramsan hade han flugit sin väg och vi hade stannat kvar.

Samma dag jag greps hade vi fått veta att vi blivit uttagna till den nationella tävlingen i fiktionsfilmer på Filmfestivalen i Istanbul. Det jag var mest rädd för var att bli häktad under tiden jag satt i förvar, så att jag inte skulle kunna närvara i salongen vid premiären. Två månader efter det jag hade släppts visades filmen under Filmfestivalen för en utvald publik på Atlas, Istanbuls äldsta biograf.

Innan jag greps hade jag börjat arbeta med ett nytt filmprojekt. Efter att ha släppts började jag ifrågasätta vad jag sysslade med, såväl mig själv som det land jag levde i. I det första scenariot, innan jag greps, hade jag inspirerats av en sann historia, där barnen på en lektion i arbetsteknik försöker göra en byst. Olyckligtvis tappar de Ataturkbysten på golvet så att näsan går sönder. Eftersom Ataturk är sakrosankt i Turkiet råkar barnen illa ut på grund av detta. De förhörs, men lyckas inte klargöra att den gick sönder av misstag. Nu hade jag lättare att förstå varför det skulle bli svårt att göra denna film och det alltid kommer att vara svårt. Varför gör vi inte bara kärleksfilmer, familje-, barn- och komedifilmer? Varför förekommer alltid ljud från stridsplan, identitetskontroller, soldater som dör i krig, lik efter gerillamän i våra filmer?

Att frihetsberövas med anledning av den konst man skapar förstärker känslan av vikten i det man gjort. Det visar att man blir tagen på allvar, att somliga fruktar det man åstadkommit, att man kan rasera likaväl som bygga upp makten, att ens ord och texter är det starkaste vapnet … Att i dagens Turkiet vara såväl regissör som dotter till en gerillaman betyder att man måste tänka två gånger när man gör en film.