Rekviem för grisar

Den egyptiska revolutionen visade hur människor med mycket olika bakgrund kunde samarbeta för att avsätta en totalitär regim. Men vilka var de olika grupperna? Hur ska man förstå de motsättningar mellan kristna och muslimer som hotar framväxten av ett nytt demokratiskt Egypten? Författaren Fawzia Assaad framkallar bilden av de förtryckta bland de förtryckta – de fattiga kristna sophämtarna.

14 december 2011 Text: Fawzia Assaad Översättning från franska: Alexandra Dumas

De rika människorna i Egypten är bland världens rikaste och de fattiga bland världens fattigaste. De fattiga lockades av stadens hägring som gav dem hopp om framtiden. De kom i drivor från öknarnas oaser och dalarnas byar. De var kristna. En del var muslimer.

Engelsmännen föreslog att de kristna som varken kunde läsa eller skriva skulle ägna sig åt grisuppfödning. För kristna innebär griskötsel inte någon religiös stigmatisering. Byborna som blivit svinaherdar samlades i grupper utanför staden. De spred ut sig runt omkring den för att bättre kunna tjäna dess invånare, men de trängdes hela tiden undan eftersom staden konstant växte och svällde. De fattigas områden fångade snabbt entreprenörernas intresse. Därför trängdes de längre och längre bort mot huvudstadens nya gränser. På myndigheternas order.

De slog sig ned där de fann vatten. I gryningen gick männen från hus till hus och från våning till våning för att fylla sina avfallskorgar. De tömde innehållet i sina vagnar. Arbetet gjordes av hela familjen under fruktansvärda förhållanden, man kunde knappt se kvinnorna och flickorna bakom bergen av sopor som de sorterade. Det ätbara hushållsavfallet gick till grisarna medan plasten, pappret och aluminiumet såldes.

Familjerna var beroende av att barnen kunde delta i arbetet. Hur skulle de då kunna gå till skolan? Sonen var tvungen att hjälpa sin pappa att vakta åsnan, vagnen och de ihopsamlade soporna för att se till att ingen skulle stjäla hans magra kapital. Och dottern var tvungen att hjälpa sin mamma sortera soporna. De hade varken kyrkor eller moskéer och varken präster eller shejker gick i närheten av dem. Inget sjukhus ville ta emot deras sjuka. De omgavs endast av avfall. Ändå kände de sig privilegierade i jämförelse med andra bybor som kommit till staden: de hade ett jobb och en skatt – soporna. När Israel ockuperade Sinaihalvön gav det upphov till fler flyktingströmmar. Flyktingarna som kom från Suezkanalen var muslimer.

De gömde sig. Syster Emmanuelle synliggjorde dem. Det var 1971. Hon var 63 år och ville förändra världen. Hon hade upptäckt detta samhälle som glömts av både gudar och människor. Hon bad om hjälp av generösa människor från Egyptens överklass, Världsbanken och icke-statliga organisationer. Hon sade att man skulle börja från början, med det viktigaste, med framtiden: skolan. Det gällde att skaffa skolbänkar, bord och lärare som kunde lära barnen läsa och skriva. Det var ingen enkel uppgift. Först gällde det att förklara vikten av att kunna skriva för papporna, övertyga dem att flickor hade lika stor rätt till utbildning som pojkar. Man började få råd med rinnande vatten, el, avlopp, att bygga stabila väggar till husen och skilja svinstiorna från familjebostaden. Man kunde skapa utrymmen för lek.

Kairo växte. Sopbergen mångfördubblades. En återvinningsindustri började växa fram. Man blev tvungen att lämna sin kärra och automatisera arbetet. Då lärde sig sophämtarna att köra bil och laga däck, växellådor och bromsar. De blev självlärda mekaniker.

Sophämtarna som drog störst fördel av utvecklingen var de som bodde i samhället på Mokattamberget. Det var där man började bygga komposter för gödslet från svinstiorna, återanvända papper och tillverka mattor. Kyrkan hade en enorm betydelse för utvecklingen, men det hade även en icke-statlig och religiöst obunden miljöskyddsorganisation.

Under en internationell utvecklingskonferens visades sophämtarnas återvunna produkter med stolthet upp av organisationerna, både av den kyrkliga och den religiöst obundna. Sophämtarna var konferensens stjärnor. Alla statschefer, alla som hade makt att påverka det internationella miljösamarbetet köade till Mokattamberget för att beundra de återvunna föremålen.

Mokattamberget tornar upp sig över staden. Vid foten av berget finns en av världens största huvudstäder som firat sitt tusenårsjubileum. En stad som är full av moskéer, fontäner och härbärgen, en stad full av guldhandlare, silverhandlare och kryddhandlare, en stad där alla dessa ädla, tusenåriga hantverk utövas. På berget har sophämtarnas präst byggt kyrkor och ett kloster. Väggarnas fresker berättade om miraklet när Kairos grundare Al-Muizz Lideenillah lät de kristna genomgå en gudomlig prövning. Den helige mannen Simon garvaren skulle bevisa att tron kunde försätta berg. Enligt legenden reste sig berget den dagen och föll sedan ned igen i smulor.

Områdets blandning av kloster och fatimidiska moskéer var en politisk symbol: man välkomnade fortfarande en allians mellan korset och månskäran i Nildalen.

Man hade kunnat tro att regeringen skulle erbjuda sin hjälp att förbättra det improviserade men effektiva sophämtningssystemet som kunde återvinna mer än 90 % av huvudstadens avfall, ibland 100 %. Men nej, man ville undergräva det.
Varje dag fann man nya ursäkter för att riva ett eller annat hus. Sedan lät man internationella bolag ödelägga de fattigas inkomstkälla. Det var 2002. På tidningarnas löpsedlar frågade man sig om Kairo skulle bli en av världens renaste städer.

Kairo blev i stället en av världens smutsigaste städer. Stora sopbilar kom och malde ned materialet som de fattiga återanvände. De internationella bolagen lovade att anställa sophämtarna. Men sophämtarna som först varit svinaherdar och sedan blivit återvinnare, entreprenörer och miljökämpar nöjde sig inte med den lilla lön som man erbjöd dem. De kastades ut i den fria företagsamheten. De började arbeta för staten. Eller blev arbetslösa. 

Sedan kom A(H1N1), även känd som svininfluensan.

Det var en aprildag 2009, söndagen den 26 för att vara exakt. Kairos invånare vaknade under hotet från en påstådd invasion. Staden var omringad av små grisar. Grisarna fanns utplacerade på sju strategiska platser för att kunna belägra Kairo, små men farliga, med trynena vända mot centrum, stadens hjärta. Och visst stämde det att svinaherdarna fanns runt omkring staden.

Tidningarna kastade sig över historien och den spreds både på papper och via internet. Historien friserades sensationslystet. Parlamentet skrek med en gemensam röst. De påminde om ett desperat koppel jakthundar. E’demouhom. Döda dem.

Parlamentet röstade och regeringen beslutade. Det beslutades att man ”genast skulle börja tvångsslakta alla grisar i Egypten och se till att slakterierna hölls maximalt sysselsatta” enligt ett pressmeddelande från Egyptens hälsominister Hatem el-Gabali. Det kom efter ett möte med presidenten Hosni Mubarak rapporterade nyhetsbyrån France Presse (Al-Ahram Hebdo, 4–8 maj 2009).

Parlamentet röstade och regeringen utförde. De skickade sin armé för att utföra besluten. Trots kritiken från experterna, trots motståndet från World Organisation for Animal Health. Men de kunde inte stå emot attacken från parlamentet och armén, parlamentets verkställande makt.

Vissa människor ägde bara en gris som skulle räcka för att betala mat, kläder och skolgång åt barnen. Till slut tvingades de erkänna sig besegrade.

På så vis upplöstes det sophämtningssystem som uppfunnits av de fattigas nöd. Grisarna fanns inte längre kvar för att äta upp överklassens hushållsavfall. De var fina djur med antracitgrå färg, en ras som härstammade från antikens vildsvin. Eftersom det skulle gå snabbt dödades de brutalt.

Matrester ruttnade på gatorna. Endast återvinningsbart avfall sorterades. Staden som man hade trott skulle bli en förebild för hållbar utveckling gick under i en syndaflod av sopor. 

Hur lång tid tog det innan sophämtarna förstod att det var deras egen regering som var deras främsta fiende och att den inte brydde sig om deras öden, att dolda krafter inom regeringen stod bakom masslakten av grisar och morden i kyrkorna? De mindes den engelska kolonialmakten som söndrade för att härska. De mindes revolutionen 1919 som omintetgjorde engelsmännens planer. Skulle deras egen regering nu ta engelsmännens plats?

Man började ställa sig frågor. I Farachot, i närheten av Nag Hammadi i övre Egypten, uppstod ett blodbad då kyrkobesökare utanför en midnattsmässa sköts ned av personer i en förbipasserande bil. Varför hade man inte sett till att höja beredskapen?

När kyrkan i Alexandria attackerades, när nya mordhot riktades mot kristna kyrkor, talade muslimer med sina kristna vänner: vi kommer att be och dö tillsammans med er.
Sedan kom den dag då folket efter fredagsbönen tillsammans marscherade mot Tahrirtorget, fast beslutna om att förena korset och månskäran och tillsammans anklaga regimen för korruption. Det var miljonmarschen som lockade långt fler än en miljon människor. Folkmassorna rörde sig mot Tharirtorget, stadens hjärta. Sophämtarna hörde ekot från slagorden som fyllde staden, slagord som hämtade sin inspiration från Tunisien, det var folket som talade, som skrek: FOLKET VILL ATT REGIMEN SKA FALLA. Om och om igen ropade de: BRÖD, FRIHET, RÄTTVISA, ARBETE, VÄRDIGHET. Det var vad sophämtarnas barn behövde. De har universitetsexamen men går arbetslösa. Man har förnedrat dem, dödat deras grisar och omintetgjort deras hopp om ett bättre liv. Via Twitter och Facebook hördes deras rop på samling, deras kallelse till revolution. Rädslan är borta. Ett hav av människor står nu emot den.
Barnen till de åldrande sophämtarna anslöt sig inte till demonstrationerna de första  dagarna. Inte heller de följande dagarna. Vad hade de att vinna på det? Deras grisar hade offrats på dumhetens altare och nu kunde de följa händelserna via YouTube. På skärmen kunde de se Wafds gamla flagga: korset omfamnade månskäran.

Det tog inte lång tid innan kontrarevolutionära agenter blottade sina huggtänder. De öppnade fängelserna för att fylla gatorna med kriminella. De använde turistnäringens kameler och hästar för att attackera demonstranterna. Djuren hade varit sysslolösa sedan demonstrationerna inleddes, de var utsvultna eftersom deras desperata ägare hade inte råd att mata dem. Ungdomarna hade önskat sig en fredlig revolution. Varför förekom det då så mycket våld?

Droppen som fick bägaren att rinna över var när kyrkan i Etfih brändes ned. Då gick unga såväl som gamla sophämtare ned från sitt berg och bar med sig ett kors, stort eller litet, i trä, guld eller silver. Under tio dagar och nätter ockuperade de torget utanför tv-huset. Deras tragedi visades för människor världen över. Muslimer anslöt sig till dem. De visade inte månskäran. De hade kommit för att skydda de kristna. När armén lovade att bygga en ny kyrka reste sig både kristna och muslimer. Tahrirtorget kallade dem.
Varje fredag efter bönen ansluter fler demonstranter till folkhavet i sin kamp för att bana väg för framtiden. De vet att kampen kommer att vara lång och svår.